Micke

 

Den här Lördagen skulle jag minsann slå PB på parkrun. Det var inget jag hade planerat någon längre tid, men efter informationen och den nya kunskapen jag fick på Måndagen var det härmed veckans mål.

Helena, som tävlar med travhästar, sa att de inte ger hästar protein innan tävling eftersom protein gör dem långsammare. Därmed borde jag hoppa över proteinpulvret i gröten innan löpning, eftersom jag är en hingst och alltså reagerar likadant som hästar. Den där sista meningen var kanske inte ordagrant hur Helena uttryckte sig, men men...

På Lördag skulle det alltså intas ny frukost. Hur skulle det här gå? Förhoppningsvis snabbt.

 

På Torsdagen skulle Blodomloppet gå av stapeln efter jobbet. Det är alltid skönt att slippa stressa efter jobbet för att hinna äta och göra sig klar, så när Camilla dök upp på morgonen så sa jag åt henne att jag funderade på att jobba över lite på Måndagen och sen jobba in rasten på Torsdagen, och använda den tiden för att sluta tidigare på Torsdagen och därmed ha gott om tid innan löpningen.

Hon hade inga invändningar mot det, men jag sa att jag ska så klart kolla med Einar, Gabbe och Fröken Sallad också, så de inte störs av det.

"Nu är det så att när jag säger något så är det så det är", sa Camilla så där ödmjukt som bara hon kan. "Så du slutar när du vill på Torsdag."

Nu var jag förvisso inte speciellt orolig för att varken Einar, Gabbe eller Fröken Sallad skulle invända heller. Fördelen med att jobba med fantastiska människor.

 

För några veckor sedan genomförde jag min 100:e parkrun, och den här Tisdagen fick jag ett mail där jag nu var berättigad att få en parkrun 100-tröja. Den tröjan får man gratis när man genomfört 100 stycken (man får även tröjor vid 50, 250 och 500) men man får betala frakten. 

Jag fyllde i mina uppgifter och kom till punkten där jag skulle fylla i vilket transportsätt jag ville använda. Antingen kunde jag ta Standard för 9,95£ eller Express för 10,95£. 

Det skiljde alltså bara ett pund mellan Standard och Express; typ 12 kronor. Så då kunde det ju vara värt att ta Express trots allt. Men innan jag kryssade i den rutan kollade jag förväntad leveranstid. Skulle jag välja Standard skulle tröjan komma omkring 29 Augusti. Skulle jag välja den dyrare Express skulle den komma omkring 5 September. Express är alltså dyrare, men även lite långsammare. Ungefär som den genomsnittlige politikern; de är dyra i drift, men det går ganska långsamt i huvudet på dem.

Hur som helst valde jag Standard och i Torsdags fick jag ett mail att tröjan var på väg. Naaaaajs.

 

Efter jobbet var det även dags att hämta ut nummerlappen inför Blodomloppet. Det är skönt att ha sånt avklarat, så har man sak mindre att planera in tid för på tävlingsdagen.

 

När Camilla dök upp på jobbet på Torsdagsmorgonen undrade hon om jag var laddad inför kvällens löpning. Jag insåg att det jag var mest uppsprallad för var att jag skulle få dricka Red Bull med gott samvete mitt i veckan. Löpningen kändes just då lite längre ner på skalan. Även om jag så klart såg fram emot loppet.

 

Nu är jag långt ifrån en proffesionell löpare och långt ifrån någon kostexpert, så det där med vad som är bästa uppladdningen inför löpning kanske inte alltid är exakt vad mer pålästa personer skulle råda till. Jag valde en 150 grams hamburgetallrik och några kakor till efterrätt. Och självklart en Red Bull. Med undantag för fisk så fick jag väl i mig hela kostcirkeln där.

Osäker på om det var min kost som var orsaken, men jag mådde si så där när det var dags att börja göra sig klar för avfärd mot starten. Jag gissar på att kosten var en bidragande orsak, men man är ju alltid lite nervös inför ett lopp. 

Till slut gick jag till garaget, plockade ut cykeln och gav mig iväg med förhoppning att jag skulle må tillräckligt bra för att ta mig runt iallafall. Planen var att jogga runt, få min medalj och cykla hem igen. 

 

Det hade regnat till och från hela eftermiddagen/kvällen, men just när jag cyklade iväg var det faktiskt uppehåll, vilket var skönt.

Blodomloppets start och mål var på Trängens Idrottsplats. Mitt lokalsinne på den västra delen av Örebro är i det närmaste obefintligt. Jag har varit på Trängen förr, men jag skulle aldrig kunna ge en bra vägbeskrivning dit. Så fort jag cyklat under Järnvägen och befinner mig på andra sidan breder ett okänt område ut sig framför mig. Lyckligtvis är ju Blodomloppet ett så stort arangemang så att mängder av folk cyklar dit. Alltså gäller det bara att att spana efter folk som ser ut att vara redo för lite löpning, och cykla efter dem. 

Och mycket riktigt; strax efter att ha passerat järnvägen dök en trio upp som hade just det utseendet, så jag följde efter dem och hoppades på det bästa. Efter ett tag svängde dock en av dem till höger och de andra två fortsatte rakt fram. Vid det laget var vi lyckligtvis så nära Trängen så att det var omöjligt (eller nästan omöjligt) att inte hitta den sista biten, och snart var jag framme.

 

Eftersom jag var ute i hyffsat god tid så gick jag runt och pratade med folk jag träffade. Alltså folk jag känner. Jag gick inte bara runt och pratade med folk till höger och vänster om någon nu trodde det. Efter uppvärmning var det dags att ta sig till starten och försöka hamna ganska långt fram.

Träffade på Malin på vägen och undrade om hon inte skulle vara med och springa. Hon svarade att hon skulle vara eftercyklist, så jag frågade om hon hade pakethållare som jag kunde åka på om det skulle visa sig att jag självdog någonstans längs med banan. Det hade hon informerade hon om, och den skulle jag få åka på om behovet infann sig. Och med de lugnande orden gick jag vidare till starten.

 

Hela arrangemanget är oerhört bra ordnat och allt är toppen, förutom en liten detalj; starten är strax innan en cykelbro. När startskottet går ska alltså drygt 1000 personer med olika hastigheter försöka ta sig över en ganska smal bro. Det innebär att det blir en kork och är man inte långt fram får man förbereda sig på att gå de första hundratal meterna. 

Men som sagt; allt annat på Blodomloppet är toppen och stora tummen upp till IF Start som gör ett fantastiskt jobb med hela tillställningen.

 

 

Jag lyckades hamna ganska långt fram, och när starten gick behövde jag åtminstone inte gå något, utan kunde hålla ett joggtempo hela tiden. Väl över bron ökar utrymmet en del och snart kan man springa i det tempo man själv väljer. 

 

Mitt tidigare illamående höll sig borta, och jag kunde springa lite snabbare än jag trott. Nu var det alltså inte illamående som bestämde hastigheten, utan min kondition. Jag behöver verkligen jobba med min kondition.

 

Ända sedan jag började springa lite mer; dels genom parkrun och dels för att jag gick med i Örebro AIK så har man lärt känna väldigt mycket folk med samma intresse. Så längs med banan var det massor av folk som hejade och ropade, vilket är hur kul som helst. 

De första 4-5 kilometerna gick ganska lätt, men sen börjar man längta till målet. Vid ungefär 6 kilometer kom Therese ifatt mig.

"Precis som på DM", sa jag, "att du kommer ifatt och springer om."

"Jag har ju inte ens tagit i något än", svarade hon glatt.

Typiskt...

 

Vid ungefär 8 kilometer kom en man ifatt mig och jag tänkte att han springer väl om. Det gjorde han inte, utan istället la han sig precis bredvid mig på vänster sida och i varje högerkurva prejade han mig ut i gräset eller buskar.

Löpning är ju ingen fullkontaktssport, men man skulle bra gärna hoppsparka honom i bakhuvudet. 

Snart såg jag att vi var på väg till ytterligare en högerkurva, och mycket riktigt märkte jag just när vi kom i kurvan att han skulle trycka iväg mig igen, men nu var jag beredd och gjorde ett graciöst hopp och landade med min vänstra fot precis framför honom, vilket fick honom att tappa rytmen och efter det höll han sig på behörigt avstånd från mig.

Vissa människor är ju spån. 

 

Till slut kom vi in på gräset som leder till upploppet, och jag tänkte att nu tar jag mina sista krafter och spurtar mot mål. Men innan jag hann göra det  uppärksammade jag att det var väldigt folktomt längs med kanterna. Hade all publik och alla arrangörer redan gått hem?

Näpp, det hade de inte. Banan gick tydligen längs med en annan gräsbevuxen yta innan man kom in på den "riktiga" idrottsplatsen. Och nu var det åtminstone dags för en spurt. Iallafall i huvudet. I verkligeheten blev det inte så mycket spurt, utan mer en försiktig ökning av hastigheten.

Till min stora överraskning visade det sig att jag slog PB. Om man inte räknar löpning på bana alltså. Jag som tidigare på eftermiddag/kväll mådde blä och inte visste om jag skulle ta mig runt förbättrade min 10 kilometers-tid med 8 sekunder, till 45.51.

Av totalt 1082 startande kom jag på plats 185. Så ja, jag är faktiskt nöjd.

 

Jimmy tog över 400 bilder under Blodomloppet. Någon som vill gissa hur många jag är med på? Den som gissar på "suddigt i bakgrunden på en bild" gissar rätt. Men jag är inte bitter...  ;)

 

 

Fredagen började som vanligt med simning. Och som vanligt med väldigt varierande resultat. Jag ha funderat på om jag ska lägga ner simningen med tanke på att jag tydligen inte har fallenhet för det. Men sen insåg jag att om jag inte tränar blir jag ju aldrig bättre. Ganska smart insikt om jag får säga det själv.

Sammanfattning; Fredagens simning gick ungefär lika uselt som de flesta andra Fredagar, men jag tänker inte ge upp redan. Det finns ju fortfarande mängder av klorvatten att svälja på Gustavsvik.

 

På Lördagen var alltså dags; helt ny frukost. Följare av den här bloggen vet väl vid det här laget att min Lördags-frukost alltid består av havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrition och en kall Red Bull. Nu var det dags att rucka på världsordningen och starta dagen med något helt annat. 

En smart sak hade ju varit om jag hade varit lite förutseende och köpt hem något bra allternativ. Så långt hade jag inte tänkt. Jag var bara inriktad på att inte äta proteinpulver på morgonen. Vad jag skulle äta istället hade jag inte tänkt på.

Så efter att kollat vad som fanns i skåpen hemma blev min Lördagsfrukost en ostsmörgås, en Bärry och en Celsius. Här skulle de slås PB.

 

 

När jag cyklade iväg mot parkrun kände jag mig inte så pigg i benen som jag hoppats. Efter att ha kommit fram och joggat iväg på lite uppvärmning kände jag mig ännu mindre pigg i benen. Det här bådade inte gott.

När starten gick rusade jag iväg och det kändes ganska bra, en liten stund. Sen kom de stela benen in i bilden och strax efteråt kom även negativa tankar som meddelade att det här kommer inte gå. Och när de tankarna kommer dras tempot ner. 

Första kilometern gick på 4.08, andra kilometern 4.28 och därmed försvann sista hoppet på att slåg något PB den här dagen. 

Sprang vidare ändå, men när en bra tid var utom räckhåll försökte jag inte pressa mig längre, utan sprang bara snabbt (med mina mått mätt) men utan att helt krossa mig.

Kom i mål på 22.20 och jag ska aldrig mer tro på något som Helena säger. 

 

 

Den här dagen var det även Östansjöloppet. Jag hade funderingar på att vara med på det, men valde parkrun istället. Efter att vi fikat cyklade jag hem och duschade och tänkte att jag kan ju svänga iväg till Östansjö och heja på de som springer. Nu visade det sig att alla sprungit klart när jag kom fram, och jag kom lagom till prisutdelningen. 

Det hade tydligen varit ett trevligt lopp, med delvis jobbig bana. Och det kändes lite konstigt att inte ha varit med och sprungit. Ångrade mig faktiskt, och nästa år hoppas jag att jag kommer vara med.

 

 

Söndagen började med Havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrition. Japp, proteinpulver i mängder. Ingen häst-diet för mig.

Dagens träning var planerad till backintervaller. Så efter genomförd frukost cyklade jag iväg till min tänkta backe. Efter en lite uppvärmning körde jag igång. Mitt upplägg var samma som förra Söndagen; 4x4 med joggvila och 3 minuters vila mellan varje fyra.

När sista omgången var klar kunde jag ha agerat ljudeffekt om någon skulle spela in en film där ett ånglok med astma-anfall skulle behövas i handlingen. Men det är väl ett tecken på att man har tagit i, och förhoppningsvis ger det bra resultat med tiden.

 

Att löpning är bland det roligaste man kan göra är ju allmänt känt, och troligen även att ett av mina största mål är att klara 5 kilometer under 20 minuter. Idag avslöjade Therese att hon också siktar på det målet, och att hon vill nå det före mig och Lars. 

Härmed har min motivation ökat markant. Att hon kom före mig på DM och att hon förnedrade mig på Blodomloppet är en sak, men att nå mitt stora löparmål före mig; där går skam på torra land (japp, att använda uttryck från 1600-talet passar alltid perfekt).

Therese; tärningen är kastad (jaha, gamla utryck kommer tydligen väldigt naturligt för mig helt plötsligt...).

 

Vem vet; jag kanske t.o.m tränar imorgon. Trots att det är Måndag. Den som lever får se. (nu får jag väl ändå sluta med gamla uttryck)