Micke

 

Veckan började med en stank utöver det vanliga. Och jag kan inte skylla på någon annan än mitt guldfisk-minne. Jag glömde tydligen att ta med mig min shaker från jobbet när jag åkte hem i Fredags. Det är en så naturlig sak att göra så att man inte ens tänker på det; att ta med den hem varje dag och diska så man kan använda den dagen efter igen. Fast om man glömmer det, och den får stå i rumstemperatur med rester av mjölk och proteinpulver så blir det en stank man helst vill undvika. Det är något jag numera vet av erfarenhet.

 

Efter jobbet var det dags att åka och hämta nummerlappen inför Tisdagens lopp, Gubbracet. Det är det loppet som tidigare hette Grabbhalvan, vilket är ett namn som passar mig betydligt bättre. Gubbe är ju ett fjärran främmande epitet för denna yngling.

Hur som helst kommer jag fram till Tybblelundshallen där nummerlapparna fanns att hämta. När jag går ur bilen tänker jag att det är bäst att kolla mailet igen så jag inte har åkt till fel ställe. Jag har inte åkt till fel ställe. Jag har däremot åkt till rätt ställe fel dag. Det var tydligen i Fredags man kunde hämta nummerlapparna här. Alltså inte dagen innan loppet, utan en halv vecka innan.

När jag nu missat den dagen fick jag istället hämat lappen på loppdagen. 

 

På Tisdagen var det så dags för Gubbracet. Ett 5 km lopp som är lite av en folkfest samtidigt som det är ett lopp, som till stora delar går genom stan.

Starten skulle gå klockan 19:00. Jag tycker inte om att springa på kvällen. Speciellt inte efter en arbetsdag. Men jag var ytterst tveksam till att arrangörerna skulle flytta loppet till en Söndag förmiddag för min skull, så det var bara att anpassa sig.

 

Efter lite uppvärmning joggade jag mot starten. Jag vet hur det är med folkfest-lopp, där många deltar just för folkfesten och inte har några planer på att springa snabbt, eller springa överhuvudtaget, utan promenera (vilket absolut inte är något negativt; huvudsaken är att man rör på sig på något sätt) men ändå tycker att det är en bra idé att ställa sig längst fram vid starten och när startskottet sedan går snabbt förvandlas till stoppklossar för alla bakomvarande.

Jag hör inte till de snabbaste löparna, men jag är långt ifrån långsammast också, så jag ställde mig ganska långt fram, utan att för den skull tränga mig fram till de främsta leden.

När starten sedan gick visade det sig att jag borde ha trängt mig betydligt längre fram. Det blev väldigt mycket slalom och plötsliga stopp och det var inte förrän vi kommit ner från bron strax efter första kilometern som jag kunde börja springa i mitt eget tempo, och då hade jag tappat en hel del ork genom alla stopp och omspringningar. Jag får väl helt enkelt börja tränga mig ännu längre fram vid starterna framöver. Men samtidigt tillhör jag de där som inte vill vara iväg för någon annan. 

 

 

Det kom inget regn, men det var kvav luft, som om ett åskoväder var i antågande, vilket inte underlättade min löpning. Men det var ju lika för alla, så det kan jag inte gnälla allt för mycket på. 

Till slut var jag iallafall i mål på tiden 21.43. En tid som inte var fantastisk men samtidigt en tid som jag inte känner att jag behöver skämmas allt för mycket för. Det blev plats 113 av 516 startande, vilket betyder att jag var snabbare än 78% av deltagarna. Och när man räknar på det sättet framstår jag genast som betydligt snabbare än det kändes som. ;)

 

På Onsdagen hade jag planerat simning på kvällen. När klockan började närma sig avfärd vid 18:30 kom jag på att jag hade glömt att äta idag. Jag åt visserligen havregrynsgröt med proteinpulver på jobbet, men någon riktig mat hade jag ju inte ätit. Men det var så dags att börja göra mat då. Jag skulle ju vara på Gustavsvik ungefär 19:00. En Swebar och en Bärry fick bli substitut till mat, med förhoppning att jag skulle orka simma ändå, och sedan stanna till på Statoil på hemvägen och köpa några korv med bröd. Jo man tackar, lyxmat efter träningen...

 

Trogna läsare av den här bloggen är nog vana vid att jag ofta är negativ när jag kommer till ämnet simning. Därför känns det både konstigt och lite extra kul att kunna skriva om den positiva känslan jag hade vid Onsdagens simning.

Det gick klart över förväntan. Fortfarande inte snabbt eller snyggt, men betydligt bättre än på länge. Kul när man får den känslan. 

 

Ibland får man de där dagarna när man känner att efter jobbet ska jag bara hem och slappa. Ingen träning, ingen städning, ingen matlagning; bara slappa och ta det lugnt.

Torsdagen var en sådan dag kände jag redan på Onsdagen. 

Dessvärre skulle vi tydligen springa på Torsdagkvällen informerade Titti mig om.

Jag var inte helt säker på att vi verkligen hade bestämt det, men Titti försäkrade att hon hade bestämt att vi hade bestämt det och vem är väl jag att ifrågasätta det?

Jag skulle iallafall få bestämma vilken löpning vi skulle köra. Jag föreslog backintervaller och till min stora glädje och belåtenhet såg jag att Titti blev trött bara av tanken. 

 

Vi skulle träffas utanför Titti och cykla iväg till backen. En oerhört enkel sak. En plats, en tidpunkt, två personer. Det enda som krävs för att det ska bli lyckat är att båda de två personerna befinner sig vid tidigare nämnda plats vid den tidpunkt som har bestämts av sagda personer. Något som ett barn (som kan klockan) skulle klara av. Men så finns det ju även folk som Titti.

Efter att jag väntat en bra stund utanför Titti kommer hon cyklande från andra hållet.

"Jag åkte och ställde mig vid Venaspåret istället. Jag tyckte det var en bättre plats att mötas på", säger hon glatt när hon kommer fram. 

Tur att hon är trevlig iallafall...

 

På Fredagen var den som vanligt simning på morgonen. Skulle den postiva känslan från i Onsdags vara kvar? Skulle det gå lika bra idag?

Nej, självklart gjorde det inte det...

Men det gick inte uselt heller. Det är iallafall en postiv sak jag har märkt, och det är att jag har inte de där riktigt usla simningarna längre. För ett par månader sedan var det ofta det gick alldels uruselt för mig. Nu är mina sämsta tillfällen åtminstone någorlunda hyffsade. Alltid något att vara glad för.

 

Det är mycket att hålla koll på, och nu när jag för ett par veckor sedan äntligen började fatta det där med andning har jag jobbat mer och mer på att kunna kombinera allt. 

Den här morgonen började jag känna att huvudet låg ganska rätt, och även kroppens rotation funkade någorlunda. Något jag däremot helt glömde bort var armarna. Det var något jag märkte när jag insåg att jag knappt kom någonstans.

Som sagt; det är mycket att hålla koll på...

Provade även att andas på vänster sida. Det gick ju inte. Ställde mig på den grunda änden. Inga armar eller ben att tänka på, utan stoppade bara ner huvudet i vattnet och försökte andas åt vänster. Mission impossible.

 

Under den senaste dagarna hade jag på känn att det skulle bli en bra parkrun på Lördagen. Jag vet inte varför, men något sa mig att det skulle gå bra. Fortfarande på Fredagkvällen fanns den känslan kvar. 

På Lördagmorgonen när jag gick upp var det inte riktigt samma känsla längre. Det var inte så att jag kände mig helt förslappad, men det var inte heller den pigga känslan jag haft tidigare. 

 

Varje Lördagmorgon innebär samma frukost; havregrynsgröt med proteipulver från Elit Nutrition och en Red Bull.

Den här morgon ruckade jag världsordningen och åt en helt annan frukost mot den vanliga; havregrynsgröt med protetinpulver från Elit Nutrition och en Celsius.

Japp, jag kan minsann överraska ibland.

Celsius innehåller mer koffein än vad Red Bull gör, och när jag druckit den förstod jag genast hur Peter Parker kände det när han blivit biten av den radioaktiva spindeln. Helt nya krafter fyllde min kropp. Här skulle det slås PB.

 

Cyklade iväg mot starten, pratade lite med folk innan jag tog en kort uppvärmningsjogg. Den uppvärmningsjoggen tog bort den sista känslan av att det skulle bli några bra tider idag. Inte alls samma bra känsla jag hade kvällen innan. 

Men jag tänkte inte ge upp bara för det. Hade jag nu bestämt att det skulle bli en bra parkrun så tänkte jag åtminstone göra ett försök, så fick vi se hur långt det räckte.

Starten gick och jag hängde på hyffsat. När klockan pep efter första kilometern visade det sig att jag sprungit dit på 4,03. Nu gällde det bara att hålla samma tempo resterande fyra kilometer. 

Jo, tjena...

 

 

Strax efter första kilometern blev jag omsprungen. Inte i något högt tempo, utan mer som en långtradare som kör om en annan långtradare på motorvägen. Så jag tog rygg på honom och tänkte att jag hänger på så länge jag orkar. Det visade sig att jag orkade längre än jag trodde och strax efter fyra kilometer var det min tur att sega mig om honom.

Sista gången jag tittade till på klockan såg jag att jag hade ca 40 sekunder på mig för att slå mitt PB. Jag kommer dock inte ihåg exakt vart jag var då. Jag höjde tempot så gott jag kunde och intalade mig att snart, om bara en stund, skulle jag få lägga mig i gräset och självdö, om jag bara pressade mig en bit till.

Kommer ut från stigen och ser målområdet. Hör att Christer som står vid mål hojtar något (hör inte vad, men gissningsvis att jag ska springa snabbare eller nåt). Fick senare veta att han hade koll på min tid och såg att det var PB på gång om jag bara höll tempot hela vägen fram.

Kommer i mål och knäpper av min klocka. Ser att den visar 20.58. Blir först glad och sedan orolig. Glad för att jag äntligen kommit under 21 minuter, och glad för nytt PB på parkrun. Men orolig för att min klocka visar fel. Det är trots allt bara ett par sekunder det handlar om. Tänk om den officiella parkrun-klockan vissar några sekunder åt fel håll. 

Jag tar dock ut segern i förskott och ringer i PB-klockan efter att jag fått min streckkod scannad.

 

Som vanligt går vi till Naturens Hus för fika i väntan på att resultatet ska komma. Och till slut får jag bekräftat att jag har nytt PB. 20.57 är min tid nu. En förbättring på fyra sekunder, och jag fick äntligen göra en bock för SUB21.

 

 

Som minnesgoda läsare kanske minns är mitt Nyårslöfte 20.35. Om jag klarar det ska Titti hänga med och simma. Jag vet fortfarande inte om det handlar om motionssiming, äventyrsbadet eller någon kall sjö. Men Titti, om du läser det här; det är nog läge att köpa bikini/baddräkt nu. Det är 22 sekunder från bad liksom :)

 

Söndagen började med att jag gjorde något jag inte gjort på länge. En PW före frukost. Det blev inte så långt, men en dryg timme var jag ute iallafall.

 

På eftermiddagen klockan 14 var det dags för Söndagsmilen med Örebro AIK, där man springer en mil i lugnt prattempo, ca 6 minuters-tempo.

Det är väldigt sällan jag har möjlighet att vara med, men den här Söndagen hade jag ledig tid till förfogande vid den tidpunkten, så nu skulle jag kunna följa med.

Synd bara att det just den här dagen troligen var det lägsta deltagarantalet någonsin. Tre tappra själar blev vi. Jag, Carlos och Lanneborn. Men vi gav oss iväg ändå på en trevlig runda, med mycket prat och väldigt varierande väder, och fick ihop strax under 12 km. 

 

Sammanfattningsvis har det nog varit en bra vecka träningsmässigt. Nu hoppas vi att kommande vecka blir minst lika bra :)