Micke

Måndagsträning, lugn parkrun och utökat skavsår
 
Vissa saker i den delen av mitt liv som innehåller träning är beständiga och väldigt svåra att ändra på har jag märkt. Framför allt de här tre sakerna:
* Jag tycker inte om att springa efter jobbet på eftermiddag/kväll
* Jag kan verkligen inte lära mig simma ordentligt
* Jag har väldigt svårt att finna ork att träna på Måndagar
 
Ett av de problem fixade jag till på Lördagen förra veckan. Då var jag hyffsat pigg och inte främmande för lite svettig träning, så jag bokade in mig på spinning till Måndag-kvällen, då jag av erfarenhet inte skulle vara fullt så sugen på träning. Nu hade jag en tid att passa och ett straff om jag inte dök upp. Straffet var visserligen en prick i protokollet hos Friskis. Men jag är mån om mitt prickfria protokoll så i mina ögon var det överhängande hotet om prick i samma nivå som om det var hot om böter på ett par tusenlappar.
 
På Måndagmorgonen vaknade jag och hade ont i de flesta kroppsdelarna. Nu hade kroppen tydligen tagit till sig min vurpa på Kilsbergen Trailrun i helgen, och det mesta på min högra sida var stelt och mer eller mindre smärtsamt. Det var absolut ingen fara och jag ska inte beklaga mig för mycket, men jag kunde inte låta bli att tänka på Terry Funk.
Har ni inte sett dokumentärfilmen "Beyond the Mat" så kan jag rekomendera den. Både intressant och sorglig. Bl.a. får man följa den gamle legenden Terry Funk när han besöker läkaren. Hans kropp är så trasig efter alla år i ringen så läkaren säger åt honom att han måste operera båda knäna.
"Vad händer om jag inte gör det?" undrar Terry. "Kommer det leda till att jag till slut inte ens kan gå?"
"Som dina knän ser ut borde du inte kunna gå nu heller",  svarar läkaren.
 
Ungefär så trasig kände jag mig när jag stapplade upp ur sängen den här Måndagmorgonen, även om jag är ljusår från Terrys handikappade kropp. Valde mellan att ta bilen eller cykeln till jobbet, och kom fram till att cykeln kan ju vara ett bra allternativ då lite lugn cykling kanske mjukar upp kroppen.
 
På kvällen var det då alltså dags för spinning. På en Måndag. När jag cyklade dit var jag fortfarande överraskad över att jag lyckats lura iväg mig själv på det här sättet.
Eftersom jag har så nära till Friskis så missbedömde jag tiden och blev lite sen iväg, men kom stressad dit i tid iallafall, med över fem minuter till godo. Jag var därmed uppvärmd redan från start...
 
Först skulle vi cykla lugnt och värma upp i drygt 8 minuter, innan själva passet körde igång. Jag blev ganska snabbt påmind om varför jag inte gör det här så ofta. Det är ju jättejobbigt.
Efter omkring 20 minuter ropade instruktören att "Nu börjar ni bli lite svettiga och känna mjölksyran komma smygande."
"Nu?" undrade jag för mig själv. "Jag har varit svettig och haft mjölksyra ända sedan halva uppvärmningen..."
Efter sju svåra år och åtta bedrövelser var iallafall passet avklarat och vi fick varva ner och stretcha.
Jag har inte kört spinning på drygt ett år, och jag var inte speciellt bra på det då heller, men att det skulle vara så här oerhört jobbigt hade jag inget minne av. Så efter att passet var slut gick jag fram till instruktören.
"Jag har haft uppehåll på spinning ett tag. Var det ovanligt hårt pass idag, eller har jag tappat alla min kondition?" frågade jag.
"Det var ovanligt jobbigt idag märkte jag", svarade hon med ett glatt leende, helt utan någon som helst tendens att ha dåligt samvete för att hon under den senaste timmen berövat mig på både livslust och förmågan att gå normalt. "Ibland rycks man bara med", fortsatte hon ännu gladare.
 
Tisdagen blev återigen mina sedvanliga 18 kilometer cykelpendling. Kroppen kändes fortfarande stel, även om den var betydligt bättre. Dock inte riktigt så bra så att jag tänkte ge mig ut på någon löpning den dagen heller. Däremot måste jag ju göra något på kvällen, så jag bestämde mig för att göra något jag inte gjort på länge; ljudbok plus PW.
Lagom när jag skulle gå ut började det regna. Och det regnade en hel del. Nu hade jag ju ursäkt för att återgå till fåtöljen. Men minnet av hur Jimmy och Therese utklassade mig på Kilsbergen Trailrun övertalade mig att ge mit ut ändå. Så på med regnjacka, på med GoreTex-skor som inte släpper in vatten, i med hörlurar i öronen och ut genom dörren i regnet. I några hundra meter. Sedan upphörde regnet. Och efter ytterligare en stund tittade solen fram lite smått. Regnjacka är bra på mycket, men andas gör den lika bra som jag gör vid simning. Så efter ett tag blev det så jobbigt svettigt så att jag gav upp. En timme var jag iallafall ute. Bätte än ingenting.
 
Måndagens spinning var kanske inte 100% framgångsrikt för mig, men så här i efterhand kände jag att jag ska ge det ett par chanser till. Och när jag fastnar för något, eller tror att jag ska fastna för något, har jag en förmåga att lägga alldeles för mycket pengar på utrustning som jag sedan kanske inte alls utnyttjar. T.ex. när jag skulle börja åka snowboard. Jag investerade typ en halv månadslön på bräda, skor, bindningar, hjälm, jacka o.s.v.
I skrivande stund har jag åkt två gånger. Jag tror det var 2011 eller 2012. Väl investerade pengar alltså. 
Gällande spinning har jag använt samma cykelskor som när jag cyklar MTB eftersom det är SPD även på spinningcyklarna. Men ska jag nu bli en flitig spinningbesökare måste jag minsann köpa ett par cykelskor som enbart är till spinning. Framtiden får utvisa hur smart min investering framstår den här gången...
 
Så efter jobbet åkte jag till cykelaffären med förhoppning att de hade några skor som inte innebar att jag skulle tvingas leva på nudlar resten av månaden.
Efter att jag kollat lite kom en säljare fram och undrade om jag vill ha hjälp.
"Ja, jag tror det. Jag tänkte köpa spinningskor. Typ det billigaste ni har som inte är sunk." 
Jodå, jag är minsann lite ekonomisk ibland.
"Hmm, billigt som inte är sunk..." upprepade säljaren medan han tittade på hyllorna framför sig.
Man skulle ju kunna tycka att han som affärens ansikte utåt skulle hävda att inget de hade var sunk, men tydligen fanns det ett visst utbud av sunk om man var i shopping-tagen och hade ett sug efter just sunkig kvalite.
 
Efter att ha provat fler skor än jag kunde räkna till (fyra tror jag det blev) utan att hitta rätt dök han plötligt upp med ett par som satt riktigt bra. Att de sedan var på rea och gjorde att jag kunde äta mat även den här veckan gjorde ju bara saken bättre.
 
Hoppas att de här skorna är snabba, så jag kan cykla åttor runt de övriga spinningdeltagarna
 
På Torsdagen hade jag, tro det eller ej, bokat in mig på spinning igen, så att jag skulle kunna premiärköra mina nya skor. 
Det där med att jag är så trött på Måndagar och inte orkar träna löste jag ju på ett smart sätt. Baksidan av det gjorde att jag tydligen blev trött alla andra dagar istället. Och Torsdagen blev veckans Måndag när jag inte orkade något alls. Jag fick helt enkelt avboka spinningen och mina nya skor är fortfarande helt oanvända. Som sagt; det var ju en bra investering...
 
Fredag morgon är simning. Gustavsviks vatten har en temperatur marginellt över fryspunkten (eller också är jag frusen av mig). Jag brukar iallafall köra två vändor vanlig pensionärssimning för att vänja min kropp vid temperaturen, innan jag kör igång mina försök till "riktig" simning.
När jag just höll på med min pensionärssimning kom min sim-coach Johan gående på kanten. Han är inte min sim-coach i sin rätta innebörd, men han kommer med tips då och då har hjälpt mig en hel del på traven i mina försöka att lära mig simningens förvirrande konst. Mycket uppskattat av mig :)
Han tittade ner på mig i vattnet och sa: "Det där är ingen simträning."
"Jag värmer bara upp", svarade jag.
Johan tittade uppgivet på mig och gick vidare.
Nu förstår jag på ett helt nytt sätt hur ryska idrottsmän med hårda tränare har det.
 
Själva simträningen gick som vanligt både i dur och moll. Under en kort stund gick det fantastiskt bra. Under resten av morgonen gick det inte lika bra. Men den där korta stunden av framgång ger ändå förhoppningar om att jag är något på spåret.
 
På Lördagen är det som vanligt parkrun. Förra Lördagen sprang jag Kilsbergen Trailrun på Lördagen och kunde inte vara med på parkrun. Det är alltså bara en veckas upphåll, men ändå kändes det som att det var väldigt längesedan jag var på parkrun. 
Jag vaknade till regn. Jag åt frukost till regn. Jag gjorde mig klar för avfärd till regn. Men jag var inte orolig. Det var ju parkrun och då regnar det inte. Och mycket riktigt, ca 20 minuter innan start slutade det regna. Det är alltid bra väder på parkrun. 
 
Veckans trötthet och morgondagens  Tarstaborgsrundan gjorde att jag inte hade några planer på att pressa mig, utan mest springa runt i något lagom tempo.
Lars var lite förkyld och hade fortfarande ont i foten, så han skulle också ta det lugnt, vilket gjorde att vi tog lugnt varv i prattempo. Vi siktade in oss på omkring 5.20-tempo, men det sprack ju ganska omgående och vi joggade i mål på 23,43. Inte snabbt, men lite snabbare än vad vi glada motionärer hade tänkt. Men eftersom vi inte blev speciellt trötta så var det väl lagom tempo för oss den dagen.
 
Premiär för min parkrun 100-tröja. Den kändes lagom snabb. Här ser man även att Lars försöker sig på något sorts försprång i vår lugna prat-tempo-runda. Lanneborn håller dock jämna steg med mig.
(foto Jimmy Glinnerås / photobyglinneras)
 
Söndagen innebar nytt lopp i Team Sportias Långloppscup; Tarstaborgsrundan utanför Pålsboda. Terränglöpning 9 kilometer. Jag är verkligen inte bra på terränglöpning. Och framför allt vågar jag inte hålla något vidare tempo när det blir stökigt underlag. Men det utlovades ju medalj, så då får man ju göra ett försök.
 
Inte helt ovanligt missbedömde jag tiden och fick stressa till starten. Hade inte speciellt gott om tid ens vid framkomst. Efter att ha hämtat ut nummerlappen hade jag 15-20 minuter på mig innan start, så jag joggade iväg på någon stig i skogen som uppvärmning. När jag kom tillbaka var det knappt tio minuter till start. Nåja, då behöver man gå runt och vara nervös så länge.
 
Min plan var återigen att ta rygg på Therese. Den planen sprack efter ett par hundra meter. Plan nummer två var att ta rygg på Karl. Den planen sprack ungefär efter första kilometern.
Plan nummer tre var att bara springa på i mitt tempo och dricka saft vid målgång. Den planen funkade riktigt bra.
 
Vid Kilsbergen Trailrun fick jag ett gigantiskt skavsår. De hade läkt någorlunda under veckan, men inte helt och hållet. Jag hade därför plåster på skavsåret, eftersom det var samma skavsårsframkallande skor jag skulle springa i. Det plåstret hjälpte inte så mycket som jag hade hoppats och redan innan två kilometer kände jag att skavsåret var på gång igen. Och sedan dröjde det inte länge innan skavsåret var fullt utvecklat, och resten av loppet var inte speciellt skönt för den foten.
 
Jag märkte även att jag blivit ännu fegare bland rötter och stenar. Så fort det blev en bit grusväg eller stig utan rötter så kunde jag hålla ett hyfsat tempo, men så fort underlaget blev för stökigt sjönk min hastighet betydligt och jag framstod som en stopkloss likt en Volvo på en 90-väg.
 
Till slut var jag ute på grusvägen som leder tillbaka till löparbanan där målgången är och jag kunde springa utan att titta allt för mycket på fötterna. En skön känsla. Jag har inte sett resultatlistan än, men enligt min klocka så förbättrade jag min tid från förra året med ca två minuter, och det får man ju vara nöjd med. 
 
Framstår bilden lite suddig? Örebro AIK springer så snabbt så att vi blir suddiga t.o.m när vi står stilla.
(foto taget från Örebro AIK:s instagram)
 
Efter lite nervarvningsjogging, prat och energidrycks-drickande satte jag mig i bilen för hemfärd. Insåg efter en stund att jag var nära Kvarntorpstrappan, så jag svängde dit för att köra några varv när jag ändå var i området. Bensinen är dyr, så det är lika bra att utnyttja tillfällena för att spara in på resorna.
 
Bara joggningen från bilen till foten av trappan fick mig att ifrågasätta hur smart det här var. Mitt skavsår blev knappast mindre och mina stela ben gjorde inte att det var några snygga löpsteg som tog mig fram. Dessutom hade jag ju ingen vattenflaska med mig eftersom det här inte var helt planerat. 
Nåja, ett varv måste jag väl ändå ta när jag har tagit mig hit, tänkte jag. 
Och efter det varvet blev ett par till, när jag ändå höll på. Och sen var jag så löjligt trött så jag gav upp och åkte hem. Kvarntorpstrappan ska man uppenbarligen inte köra impulsivt när man redan slitit ut sig i skogen.
 
Japp, precis som vanligt var det jobbigt. Fast ännu jobbigare än vanligt.
 
Nu är jag väl ändå förtjänt av lite mer energidryck. Jag har ju faktiskt blivit trött flera gånger idag.
 
 
Ordpolisen

"Ordet hyfsat är ett ord som man relativt ofta ser att någon stavar fel på, det som då felaktigt skrivs är vanligtvis hyffsat med två f. Orsaken till detta är troligen talspråkligt, då ordet hyfsat när det uttalas har en sådan betoning på f-et att det lätt kan misstolkas att det skall vara två f."

Svar: Borde du inte ha punkt efter "på", och börjat på ny mening med "det"?Ett kommatecken där känns inte rätt.
Micke

Haha..

Det är ju ett citat, ser du väl!?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress