MENY
Jag ska inte påstå att jag har samma IQ som Albert Einstein och Dolph Lundgren. Men jag vill samtidigt inte kalla mig helt blåst. Jag hade faktiskt femma i matte ;)
Ibland händer dock de där sakerna som gör att man kanske tvivlar lite på hur man tänkte när aktiviteten framstod som jättesmart i huvudet. Många saker i mitt liv har visat sig vara sådana; de framstår som jättebra och genomförbara i huvudet. När de sedan ska förvandlas till verklighet visar det sig att jag inte lever i en rosa Disney-värld där allt blir toppen i slutet.
Men å andra sidan; om man inte provar kan man ju inte misslyckas.
Jag har haft två händelser inom min löpning som hör till kategorin "dumma saker jag ångrar att jag gjorde".
Den ena var när jag tänkte anmäla mig till att springa Kilsbergen Trailrun första gången. Jag var osäker på om jag skulle orka springa hela loppet (14 km teränglöpning) och ville inte vara en sån som funktionärerna får slänga upp över axeln och promenera till närmsta hjärtstartare med.
Så i mitt huvud var det en jättebra plan att provspringa banan veckan innan loppet.
Sagt och gjort; jag kollade kartan hur banan gick och efter jobbet åkte jag upp till Ånnaboda, där start och mål skulle vara.
Med mig i mitt vätskebälte hade jag 2,5 dl vatten, 2,5 dl sportdryck, ett par plåster och en mobil med nästan urladdat batteri.
Med mig i huvudet hade jag total avsaknad av lokalsinne.
En sammanfattning var att jag självklart sprang vilse. Efter en stund kom jag till Garphyttans Nationalpark. Det positiva var att jag nu iallafall visste vart jag var och åt vilket håll jag skulle springa för att komma tillbaka till bilen.
Det negativa var att jag var betydligt längre bort än planerat.
Nåja, bara att ta tag i det. Så jag sprang vidare, och efter ett par kilometer var jag vid Garphyttans Nationalpark. Igen. Och det hade börjat skymma. Jag hade nu sprungit strax över 20 km.
Det var då jag ringde Roger och undrade om han kunde komma och hämta mig, vilket han var vänligt nog att göra.
När Bella hade frågat vart han skulle åka hade han svarat att han bara skulle åka och hämta mig som hade sprungit vilse i skogen. Och hon hade tydligen inte reagerat så mycket på det. Jag undrar vad hon egentligen har för uppfattning om mig...
Min andra löpar-dumhet jag har gjort var när jag valde mellan två vägar under en runda. Valde den ena och strax efter det trampade jag snett på en sten, stukade foten och hade sedan konstant ont i foten i över ett år. Hade jag valt den andra hade jag kanske besparat mig ett års smärta.
Man kan ju tro att två dumheter borde räcka. Näpp, inte för mig. Idag genomfördes nämligen ytterligare en löpning som platsar på den listan, som nu alltså är upp i tre dumheter.
Varje Lördag springer jag som bekant parkrun; en av mina favoritaktiviteter på hela veckan. Sista Lördagen innan Jul är det Jul-tema, och vi uppmuntras att komma utklädda i något som hör ihop med Julen. Vissa kör "bara" tomteluva, vissa kör hela tomte-kostymen. Och vissa spårar ur.
Förra året sprang jag som Julklapp. Jag minns att det var jobbigt, och tänkte att det här gör jag inte om. Jag har uppenbarligen svårt att lyssna på mig själv, för när det började närma sig årets upplaga kom ju tankarna på att överträffa förra året. Och återigen var det alldeles fantastiskt bra i huvudet.
I år tänkte jag vara julgran. Det kan väl inte vara så komplicerat, tänkte jag.
Från första början skulle jag använda hönsnät, tapetklister och tidningspapper. Efter en kväll i garaget insåg jag att det skulle jag absolut inte göra.
Så jag övergick till att använda kartong till ytorna och kantskydd som stomme, som byggdes ihop med ståltråd och silvertejp. Fick även lära mig den hårda vägen varför silvertejp från Dollarstore är så oerhört mycket billigare än annan silvertejp. Det är för att den suger.
Här har tillverkningen börjat. Hittills var jag ganska nöjd.
Efter en okänd mängd energidryck, en okänd mängd genomlyssnade avsnitt av Freakshow och en okänd mängd silvertejp var jag till slut klar. Och självklart blev det inte alls lika bra som det hade sett ut i huvudet. Men det är ju som det brukar vara. Den höll ihop iallafall och man såg att det var en gran. Två mål uppnådda. Punkt.
Den hade som synes gett ett bättre intryck om parkrun sprangs i mörker ;)
Så kom då Lördagen då det var dags springa med skapelsen för första gången. Jag hade förvisso provsprungit i garaget. Men det är ett vanligt dubbelgarage och därmed inte så stor yta. Dessutom orkade jag bara köra ut ena bilen, så jag hade ännu mindre yta att röra mig på. Min provspringning var alltså sammanlagt 7-8 meter. Varav jag första metern sprang in med granens övre del i garageports-mekanismen, då jag med granen på mig var ett par decimeter längre än jag är van vid.
Redan vid start fick jag mycket uppmärksamhet, och det visade sig att jag vann priset för bästa utklädnad bland män idag. Och Sara, som också var Julgran, vann bland kvinnor. Det är alltså Julgranar som är det främsta tecknet på framgång i dagens samhälle.
Priset var ett presentkort hos Löpex, och det går ju alltid åt :)
Sedan gick starten. Jag valde av ren självbevarelsedrift att släppa förbi i stort sett hela startfältet. Dels var jag bredare än vanligt, och hade inte riktigt koll på vart jag hade kanterna, dels hade jag råkat göra hålet för ansiktet på liiiite fel höjd, så jag såg inte så bra, och framför allt räknade jag med att det skulle gå lite långsammare än vanligt idag.
Efter ca 100 meter ångrade jag djupt mitt val av kostym. Skönt att det då bara var ca 4,9 km kvar...
Förra året när jag var paket hade jag fritt spelrum för benen och inga problem med sikten. Granen var ju betydligt plattare, så jag slog emot knäna mot framdelen vid varje steg. Inte då och då, utan VARJE steg. 100% av stegen. Hela tiden.
Missen med vart hålet för sikt skulle vara gjorde dessutom att jag inte såg vad jag hade framför fötterna, utan jag fick titta 3-4 meter längre fram och försöka memorera eventuella snöklumpar, grenar o.s.v och hoppas att jag skulle kunna undvika dem när jag väl var där.
Efter en dryg kilometer insåg jag att det här går ju inte. I samma veva kom jag ifatt Rihards, som såg att jag hade problem. Han undrade om han kunde hjälpa till, och jag bad honom försöka riva av den nedre biten av framdelen, så jag kunde röra mig utan att slå i knäna hela tiden.
Dessvärre var det tydligen en av bitarna jag INTE använde Dollarstores silvertejp på, så den satt som berget. Däremot lyckades han vika upp framkanten, så att jag genom att hålla i den samtidigt som jag sprang kunde röra mig någorlunda obehindrat. Om man bortser fråen ett par kg Julgran som studsade på axlarna alltså.
Vill även påpeka att varje gång jag skriver "springer" i den här händelsen så ska det inte blandas ihop med "springer" som man är van vid, utan mer tolkas som "lunkar, joggar, lider".
Rihards och en ångestfylld Julgran... (bild tagen från Hugrunners Youtube-film från dagens event)
Vid ca 2,5 km km Erik ifatt, och det var även i den vevan jag hade börjat gå. Det gjorde för ont i armarna och orken hade försvunnit väldigt fort. Han hade inte så bråttom, så vi gick några hundra meter, innan vi småjoggade igen, innan det blev ett par hundra meter promenad och sedan någon sorts löpning/joggning in i mål.
När jag efter målgång på tidernas sämsta tid äntligen fått av mig min vid tidpunkten oerhört hatade Julgran kände jag att det där i armen inte bara var trötthet, utan något hade hänt med den. Någon sorts sträckning eller nåt kanske? Jag kunde iallafall knappt röra den, och alla vinklar gjorde ont. Nu har jag smörjt in området med Voltaren, och det känns iallafall bättre, så det har förhoppningsvis gått över till imorgon eller nåt.
Jag hade dagen till ära röda linser i ögonen, för att de skulle symbolisera julgranskulor.
Och komplimangerna östes över mig; "Usch vad du ser otäck ut", "Ooh, jag vågar inte titta på dig när jag pratar med dig", "Fy så du ser ut", och liknande fina ord.
Tack, eller nåt...
Belönings-Red Bull vid hemkomst efter plågsam "löpning", och fantastiskt stiliga ögon (om man inte frågar omgivningen alltså)
Sammanfattning av dagens parkrun är att det här är den sämsta kostymen jag någonsin sprungit i. Och jag får ångest bara jag tänker på den. Hoppas jag har kvar det i minnet när jag börjar tillverkningen av nästa års kostym, så jag inte gör samma misstag igen. Jag har vissa tankar redan, och de ser jättebra ut, och är nog inte så komplicerade att genomföra.
I huvudet iallafall...
0