Micke

 

För ett par år sedan flyttade vårt lager till nya lokaler. Vi var ett par stycken som jobbade typ jämt under den tiden. 13-15 timmarsdagar + helgarbete gjorde att man inte gjorde så mycket annat än jobbade. Trots all övertid och ständiga jobb var det ändå kul att jobba, eftersom jag hade Roger och Timón vid min sida. Plus mängder av energidryck och Dr Pepper. Något som ändå kom smygande var stressen. Inget jag tänkte på i början, men efter några veckor kände jag att jag aldrig kunde stressa ner, ens när jag var ledig. Det kändes alltid som att hjärtat slog fortare än normalt; ungefär som direkt efter ett träningspass och jag var allmänt stressad, även när jag t.ex. bara satt och åt.

 

En liknade känsla har börjat infinna sig nu. Inte alls i närheten av hur det var då, men en viss likhet är det ändå. Jag känner stress och tidsbrist; framför allt inför allt som bör hinnas med inför Jul.

I eftermiddag/kväll t.ex har jag ägnat en hel del tid i garaget där jag jobbat på min parkrun-kostym inför nästa veckas Jul-parkrun. När jag började känna mig hungrig tittade jag på klockan och upptäckte att den var runt 20. Med undantag för två smörgåsar hade jag inte ätit något sedan frukosten. Bara druckit energidryck för att hålla mig igång.

Tidsbristen har även gjort att bloggen ännu en gång har fått prioriteras bort, och återigen blir det en längre blogg med sammanfattning av hela veckan. Inte alls så som min tanke var när jag startade bloggen...

 

I tisdags var det dags för första deltävlingen i Inneserien. En serie på fyra tävlingar som går nu under snö-perioden.

Första tävlingen var på 1000 meter. En sträcka man aldrig springer, så jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig.

Vid anmälan skulle man uppge sin uppskattade tid, för att placeras med likasinnade. Jag hade som sagt ingen koll men tänkte att 4,10 ungefär kanske kan funka. I bakhuvudet tänkte jag att jag nog skulle kunna springa ett par sekunder snabbare, men inte under 4 minuter iallafall.

 

När jag chattade lite med arrangören Johan på måndagkvällen frågade han vilken tid jag hade anmält mig på, och jag svarade 4,10.

"Är du 70 år?" undrade Johan.

"Vet hut pojkvasker", svarade jag.

"Hade du varit 70 år så hade du troligen vunnit på den tiden", svarade Johan.

Till nästa tävling ska jag minsann anmäla mig som 104 år, eller något i den stilen.

 

Jag hamnade i 6:e och sista heatet. Vi som inte är så snabba alltså. Våran starttid blev mitt i natten. Nästan iallafall. Närmare bestämt 20:30.

När jag höll på och värmde upp och tiden för start närmade sig blev jag mer nervös än vanligt. Jag hade ju aldrig någonsin varit med på någon sådan här löpning. Förvisso var jag med mest för att ha kul och få en ny erfarenhet, och jag hade inga som helst förväntningar på att vinna. Men samtidigt vill man ju helst undvika att göra bort sig allt för mycket.

 

När det var dags för start sa startern att han kommer inte säga "klara färdiga gå", utan när vi fått gå fram till startlinjen kommer starten ske med ett skott. Jag hörde mycket väl att han sa så, och ändå var jag helt oförberedd när skottet brann av några sekunder senare. Något som man ser ganska tydligt i filmen jag bifogar en bit ner.

Trots vissa brister i starten och min okunskap om den här sortens lopp så gick det över förväntningarna. Jag hade som sagt anmält mig på 4.10 och kom i mål på 3.41,22. Så nästan en halv minut bättre än jag vad jag hade räknat med.

 

 

Efter loppet kände jag mig väldigt torr i halsen och hostade en hel del. Det visade sig att det var jag inte ensam om. Tydligen var det väldigt vanligt när man tar ut sig så här inomhus i torr luft, sa Christer som vi träffade utanför hallen, där vi stod och hostade som om vi just hade inhalerat avgaserna från varsin 70-tals-Mercedes som tankats på ful-diesel från någon suspekt by i valfri öststat.

 

När jag kommit hem från Tybblelundshallen var det dags att sova, men jag kände ett starkt behov av min senste drog; ostsmörgåsar. Så jag satte mig och kollade senaste WWE Raw och smaskade ostsmörgåsar. Inte det minsta intelligent, för det blev bara fem timmar sömn innan det var dags att gå upp, och uj vad trött jag var dagen efter. 

Tröttheten i kombination med mycket att göra och kylan som har kommit hit, gjorde att jag övervägde att hoppa över löpskyttet igen. Lyckligtvis vann karaktären och på kvällen blev det veckans andra besök i Tybblelundshallen. 

 

Det här blev premiärlöpningen med mina nya skor, som trogna läsare kanske minns från berättelsen om UPS och deras agerande som gjorde att man kunde tro att det var Postnord jag hade att göra med...

Om det var skorna eller om kroppen inte var återhämtad från kvällen innan vet jag inte. Men det gick iallafall ganska segt att springa.

 

När jag kom in för skjutning efter ett antal rundor sa Hans

"Det här är din 9:e runda".

Jag tackade för informationen och sprang ut på min sista löpning för kvällen, innan jag åter kom till skjutningen. Efter skjutningen och en straffrunda (eftersom geväret var snett eller nåt...) dubbelkollade jag med Hans att jag gjort mina tio varv nu, och han bekräftade att så var fallet.

Så jag drack lite vatten och började stretcha när Annica kom springande mot skjutningen, vilket jag tyckte var lite konstigt, eftersom hon efter mina straffrundor legat ett halvt varv före mig. Hon borde ju alltså redan ha gått i mål.

"Hur många varv har du sprungit?" ropade hon.

"10", svarade jag.

"Det kan du inte ha gjort. Det här är mitt 8:e", svarade hon.

"Hans sa att jag gjort mina tio", sa jag och kollade min klocka om sträckan stämde, vilket den såg ut att göra.

"Jaha, då säger väl jag att det här är min 12:e runda", ropade Annica med viss bitterhet i rösten som ungefär betydde att jag fuskade och inte sprang så mycket som jag borde ha gjort.

 

När hon kom tillbaka efter löpningen och hade skjutit pratade hon lite med Hans och kollade hans lista (tror jag), innan hon kom fram till mig.

"Jag sprang tydligen 12 varv..." sa hon.

Det var alltså hon som hade räknat fel på varv och sprungit två för mycket, och det var därför jag blev klar före henne. Eftersom jag som sagt sprang det antalet varv vi skulle...

Jag svarade, kanske med liiiiite hånfullhet i rösten, att hon uppebarligen inte hade femma i matte. Eventuellt kanske jag påpekade hennes hårfärg också... ;)

 

 

 

Under löpningen kände jag i ena benet att det inte var helt som det skulle. Gissningsvis var jag väl stel från kvällen innan. Därför var det skönt att Torsdagen var planerad att vara vilodag. Vad jag gjorde den dagen har jag inget som helst minne av, men någon träning blev det iallafall inte.

 

Fredag morgon däremot var det dags igen. Gustavsvik har ju öppnat igen efter renoveringen av bassängen, så nu innebär Fredag simning före jobbet igen.

Att det är kallt i vattnet på Gustavsvik är mer regel än undantag, men den här morgonen var bland det värsta jag varit med om där. Hade det varit bara ett par grader kallare i vattnet hade vi varit tvugna att hämta salt för att smälta isen...

När man väl kommit i vattnet och börjat simma så vänjer man sig ganska snabbt, men i början är det misär.

Något annat som är misär är mina färdigheter inom simning.

Jag var fortfarande långt ifrån fullfjädrad simmare när Gustavsvik stängde för renovering, men jag kände ändå att det gick åt rätt håll och att jag började fatta ungefär hur skulle bete mig.

Veckorna då det var stängt raderade dessvärre allt jag hade lärt mig. Inte bokstavligt talat allt men en hel del, så nu när jag försöker komma igång igen är jag mer nybörjare än någonsin.

Blä vad dåligt det går att simma. Det där med att lära mig andas är bara att glömma. Nu försöker jag komma på hur kroppen ska vara placerad i vattnet (vågrätt tror jag det var) och hur armtagen ska tas.

Att man hinner glömma så mycket på bara några veckor.

 

Idag (eller igår, eftersom klockan hunnit passera midnatt medan jag skriver) var det återigen dags för parkrun. Jag gjorde idag min 72:a parkrun, och gjorde en förkrossande upptäckt.

Förra veckan var parkrun inställt i Örebro p.g.a väglaget. Det visade sig då att Lars åkte till Uppsala och sprang där istället, och gick därmed om mig i antalet genoförda parkruns. 

Tidigare har jag varit den i Örebro som har gjort flest parkruns, men efter att ha varit funktionär några gånger knappade Lars in på mig och under den senaste tiden har vi legat på delad förstaplats. Men nu gick han alltså om, och jag är nu bara en i mängden. 

Typiskt.

 

Dagens parkrun innebar inte någon fantastisk tid, men jag ser vissa framgångar iallafall.

Fram till i Somras någon gång var mitt PB på parkrun 23.17, och mina tider låg oftast runt 24 minuter. 

Idag körde jag hyfsat hårt, men tog inte ut mig totalt, och kom ändå in på en tid som var bättre än vad mitt PB var förra året. Alltid något att vara glad för :)

 

Nu är det hög tid att sova så jag får tillbaka lite av min energi. Den har varit borta ett tag nu.