Micke

 

När jag skriver det här har temperaturen återvänt till en nivå som förvisso fortfarande är deprimerande, men inte helt outhärdlig som tidigare i veckan när minusgraderna var tvåsiffriga.

Jag fick till slut använda strutsmentatliteten för att ens hoppa upp på cykeln på mornarna. Alltså ignorera vad termometern verkligen visade, och bara gå till garaget och cykla iväg till jobbet. Hade jag tittat noggrannare på termometern hade det nog varit svårt att inte ta bilen istället.

 

När jag kom hem efter jobbet på onsdagseftermiddagen var suget på löpskytte obefintligt. Absolut noll. Det var inte löpskyttet i sig jag hade något emot, utan det var att ge sig ut i möker och kyla ännu en gång efter att trotsat vädrets makter på cykel under 18 km. Helst ville jag bara lägga mig i badkaret och sova. Eller i fåtöljen och sova. Eller i sängen och sova. Golvet skulle också funka; det viktiga var att vokabulären "sova" och "värme" ingick i aktiviteten.

Dessvärre (eller lyckligtvis?) hade jag dagen innan hört följande citat från Becky Lynch, och det dök av någon anledning upp i huvudet.

 

 

Nu sysslar inte Becky och jag ens med samma sport. Och jag är inte på någon nivå som gör att jag tror att jag kommer bli någon mästare på något sätt. Men citatet är tankvärt ändå. Man måste göra uppoffringar om man ska få några resultat.

Sammanfattning; jag tog mig ut i kylan och åkte iväg till löpskyttet.

 

Den här kvällen var Jonas med för att prova på hur löpskytte går till. Då han är gammal krigsveteran (har varit FN-soldat i Kosovo eller vart det nu var) och numera är polis, så räknade jag med att få storstryk av honom. Döm om min förvåning när slutresultatet visade sig innebära att jag slog honom. Han hade visserligen bättre träffprocent än vad jag hade, men jag hann springa en runda mer än vad han gjorde och fick därmed högre poäng i slutet.

Jag kanske inte är någon klippa på att skjuta, men jag kan uppenbarligen iallafall springa ifrån polisen. Alltid bra att veta ;)

 

På torsdagen skulle det vara pannlamps-löpning på kvällen. Man fick springa banan vid Kvinnersta inför Backyard Ultra. Jag var sugen på att vara med. Ända tills det blev regn och två plusgrader. 

Regn går att springa i.

Kall temperatur går att springa i.

Sträckan på 13,4 km går att springa.

Lite knöligt underlag går att springa i.

Mörker går att springa i.

Men när man lägger ihop allt det där (framför allt regnet och temperaturen) så försvann min motivation. Inte ens tidigare nämnda citat från Becky Lynch hjälpte den här gången. Främst tänkte jag på nackdelarna det kan innnebära; framför allt skaderisken att snubbla fram bland blöta hala rötter i mörkret, och jag intalade mig till slut att det inte var värt det.

 

På fredagmorgonen var det dags för simning. Om Gustavsvik hade varit öppet alltså. Det är fortfarande några dagar kvar av renoveringen, så därmed blev det ingen simning utan istället ett besök på tortyrkammaren; alltså gymmet. 

Bläääää vad det är tråkigt på gymmet.

Jag tänkte värma upp med en stund på crosstrainern. När jag ställt mig och skulle köra igång lite uppvärmning stod det på skärmen något i stil med "Vill du prova på ett utmanade högintensivt program?"

Utmaning? Javisst.

Så jag tryckte på kör-igång-knappen och fick välja mellan lätt, medel eller hårt.

Eftersom det stod att det var utmanande och jag inte är toppvältränad valde jag medel. Det kanske var lagom för en glad motionär som jag.

Det började med tre minuters uppvärming i 5,9 km/h.

Ja, jag upprepar det; 5,9 km/h. Är inte det ungefär den hastigheten man håller när man står bredvid maskinen och pillar navelludd...?

Jag menar, vanlig promenad är väl runt 7 km/h.

 

Nåja, jag får väl se vad som händer efter uppvärmningen. Då blir det säker åka av. Det var ju ett utmanande högintensivt program. Och jodå, efter de tre minuternas uppvärming var det dags att höja tempot. Nu skulle man minsann få swisha fram i de svindlande hastigheterna av 6,9 km/h...

När man kör i den hastighet i 30 sekunder var det dags för ökning. Äntligen. Nu skulle man köra i 12,9 km/h. Fortfarande inte jobbigt, men nu kände man iallafall att man gjorde något. Men säg den lycka som varar. Efter ytterligare 30 sekunder var det dags att sänka till 6,9 km/h igen. Jag insåg nu att det här var något sorts intervallprogram. För 30 sekunder senare var det dags att höja till 12,9 igen och ytterligare 30 sekunder senar blev det 6,9 igen. Och så höll det på i 12 minuter. Efter det var det nedvarvning i någorlunda stillastående hastighet igen. Sedan var det "utmanande högintensiva programmet slut", och jag var marginellt varmare än vad jag blir när jag cyklar till jobbet.

 

Efter att ha plågat mig igen en hel del styrketräning var det dags för att duscha och åka till jobbet. Men jag kunde inte sluta tänka på det högintensiva programmet, så som avslutning hoppade jag upp på crosstrainern igen, och valde nu det hårdaste allternativet. Skillnaden mot medel-versionen var att som mest fick man köra i 14,5 km/h och i högre motstånd. Även om det fortarande inte var oerhört jobbigt så blev jag iallafall lite svettig den här gången ;)

 

För någon vecka sedan beställde jag nya löparskor. För några dagar sedan fick jag ett SMS där det stod att de skulle levereras med UPS och att jag skulle välja om jag vill hämta dem hos mitt ombud eller om de skulle köra dem till min adress. Eftersom jag oftast är på jobbet under de tider de levererar så valde jag att att få dem till mitt ombud, så jag kunde hämta dem själv.

Dagen efter får jag ett nytt SMS från UPS där de fråga om jag vill att de lämnar paketet hos mitt ombud, och jag svarar åter att det vill jag.

Ett par timmar senare får jag ett mail från UPS där det står att de inte kunnat få tag på mig för att lämna paketet och att ombudet som de har valt inte kan ta emot mitt paket, så de kommer göra ett nytt försök att få tag på mig nästa arbetsdag; alltså måndag.

Planen är ju att jobba även på måndag, så jag kommer inte öppna dörren hemma då heller. 

Går in på deras hemsida för att se om man kan göra något och får syn på att man kan ändra adress. Så jag tänkte att jag ändrar till jobb-adressen, så får de komma dit med skorna.

Sagt och gjort; jag registrerar mig på deras hemsida och får som sista fråga svara på hur jag vill få min pinkod. Allternativen är "i ett brev med posten".

Japp, det är det enda allternativet som finns. Så jag kryssar i den och får då veta att jag kommer få min kod om 5-7 dagar. Innan dess kan jag inte göra några ändringar på adressen.

Hurra...

 

Hittar strax ett telefonnummer till UPS så jag ringer dit. Jag är inte den enda som ringer dit kan jag meddela...

Efter okänd tid i telefonkö får jag till slut prata med en trevlig dam. Jag förklarar mitt ärende och hon tycker också att det är konstigt. Hon säger att när de inte fick ta på mig åkte paketet tillbaka till eras terminal. Hon ändrar iallafall adressen så skorna ska komma till jobbet på måndag. Jag informerar alla godsmottagare på jobbet att de gärna kan hålla lite utkik efter dem på måndag så de inte försvinner. 

Lite senare får jag ett nytt meddelande om adressen har ändrats, så nu ska väl allt vara lugnt förutsätter jag.

 

När jag på kvällen nästan är hemma får jag ett SMS att nu finns mitt paket att hämta hos mitt ombud. Samma ombud som enligt tidigare SMS inte kunde ta emot paketet. Med tanke på att mitt paket ligger på UPS's terminal är jag ganska tveksam till att det verkligen finns hos mitt ombud, men eftersom jag ändå har bilen ute svänger jag förbi för att kolla.

Parkerar bilen och går mot ingången när jag får ett SMS från UPS där de återigen meddelar att min leveransadress har ändrats. Nu är jag ännu mer tveksam till att paketet finns hos ombuden, men går ändå in för att kolla. 

Och jorå, visst fanns det där. Ska bli spännande att se om UPS dyker upp på jobbet på måndag iallafall...

 

 

 

Idag är Lördag. Men inte vilken lördag som helst; det är Julpyntar-dagen. Det innebär att havregrynsgröten med tillhörande proteinpulver är utbytt mot tomtegröt. Dock är min smaskiga Red Bull fortfarande kvar. 

 

 

Morgonens parkrun bekräftade att gårdagens gym-besök till största delen innebar ben-träning, för uj vad jag var knäckt i benen idag. Jag hade knappt någon ork alls och redan vid bron efter några hundra meter var jag säker på att det här inte skulle bli någon fantastisk tid. Och det blev det inte heller. Men man kan ju inte lyckas varje gång. Ibland måste man väl ha lite motgångar för att verkligen uppskatta framgångarna :)