MENY
4 november 2018
Igår var det som vanligt vid Allhelgona dags att springa Kilsbergsleden. Det brukar vara sista loppet för säsongen för mig, och det brukar av någon anledning ofta vara dåligt väder.
Förra året var det lite stressigt, med tanke på att starten för parkrun gick 09:30 och starten för Kilsbergsleden gick 10:50 på andra sidan stan. Jag hann dock med lite stress med att springa båda. Min tanke var att göra samma sak i år, men förkylningen veckan innan gjorde att jag tog mitt förnuft till fånga och hoppade över Kilsbergsleden i år.
Därmed blev årets sista lopp för mig Å-stadsloppet.
Det här betyder så klart inte att jag slutar springa för säsongen. Jag springer ju året runt, oavsett väder och vind. Även om jag så klart föredrar Sommar och sol. Skillnaden det kommande månaderna fram till Våren är egentligen bara att nu springer jag gratis, får inga medaljer och ingen vätskestation ;)
Jag har suttit och kollat igenom lite vad året har burit med sig för mig.
18 stycken lopp har jag hunnit med (15 löpning, 1 löpskytte, 1 mini-trialthon, 1 MTB).
Efter att jag räknat loppen fick jag för mig att räkna vad jag har lagt på anmälningsavgifter. Det var kanske dumt, för nu känner jag mig fattig.
3815 kr har mina lopp tydligen kostat, varav Löpex har betalat två av loppen och min hyresvärd ett.
Antal löpta km under årens lopp; 121,4.
Det betyder alltså att varje kilometer har kostat 31,4 kr. Ungefär som värdeminskningen för en bättre bagagnad bil...
Vilket var då det roligaste loppet? Jag får nog säga att det är Kilsbergen Trailrun. Fjärde året jag springer det, och alldeles fantastiskt kul. I år fick vi dessutom ha roligt lite längre, då de hade ändrat banan lite. Istället för 14 km var det i år 14,7.
En annan rolig (och överraskande) händelse var att jag kom först på Fröviloppet. Visst, bara på korta sträckan (5,7 km) men iallafall. Och slog även banrekordet på den sträckan.
Jobbigaste loppet? Kilsbergen Trailrun är ju ganska jobbigt; speciellt när man ska uppför slalombacken. Run of Mine var också rätt jobbigt; med tre km uppförsbacke.
Men jag får nog ändå säga att Sommarmilen var årets jobbigaste lopp. Visst; det är bara 10 km, och det är inga enorma backar. Men det var 29 grader varmt vid starten, och man springer stora delar av loppet längs med åkrar och ängar med noll chans till skugga.
Jag hade väl inga direkta planer på att bryta, men det var sååå plågsamt och jag bara längtade till att komma i mål och få lägga mig ner och självdö. I stort sett hela tiden kände jag bara tacksamhet för att jag åtminstone inte hade anmält mig till Halvmaran, utan "bara" 10 km.
Utöver de 18 loppen har jag även genomfört 30-35 parkruns i år och förbättrat mitt PB med ett par minuter.
Där fick jag äran att bli först i Örebro (eller om det t.o.m var Sverige) att genomföra 50 stycken parkrun. I skrivande stund har jag genomfört 67 stycken och jag har inga planer på att sluta :)
Jag är så glad att jag har fastnat så för löpning. Det är så enkelt, hyfsat billigt (jag ignorerar tidigare nämnda anmälningsavgifter) och ganska lätt att se framgångar, om man bara engagerar sig lite.
Jag är ju "bara" en glad motionär och kan självklart inte jämföra mina resultat och träningar med de "riktiga" löparna. Men varför ska man alltid jämföra sig med alla andra? Jag ser framgångar utifrån mina egna förutsättningar och jag känner enorm glädje över att min träning ger resultat.
Sammanfattning av löpar-året är att det till största delen har varit alldels fantastiskt kul. Visst stöter man på motgångar ibland, men huvudsaklingen har det varit som en bal på slottet; alldeles, alldeles underbart :)
Jag låter den här bilden tala för hur löpningen är för mig; medan uppenbarligen vissa (Jonas...) tar det väldigt mycket på allvar, njuter jag bara av att få springa ;)
Jag hoppas på många många många år med löpning framför mig. Det finns få saker som ger mig så mycket glädje :)
0