Micke

 

Imorse var det en sån där dag när sängen var extra lockande. Men jag hade tänkt att jag skulle försöka springa en lite längre runda idag, så jag gick upp strax efter klockan 7 iallafall.

En titt på glädjetermometern (den termometern som alltid visar lite varmare temperatur än det egentligen är) visade drygt fyra minusgrader. Bävade för att titta på den "riktiga" termometern, men gick ändå fram till fönstret och tittade ut. Under en sekund undrade jag vart kvicksilvret tagit vägen. Jag tittade främst mot mellanrummet mellan 0 och -5, där jag förutsatte att jag skulle se kvicksilvret. Men där var det tomt. Jag sänkte blicken en aning och jodå, där var det; strax under 6 minusgrader.

En långfrukost, en varm brasa, mys under en mjuk filt och någon bra film skulle vara toppen en sån här kylig Söndagsmorgon.

Fast kände inte att det var något jag kunde få njuta av. Främst för två anledningar. Den ena anledingen är att jag inte har någon öppen spis, så om jag sitter hemma framför en varm brasa betyder det att huset brinner, och det känns inte det minsta lockande.

Den andra anledningen är att Lars har lagt till mig på Garmin Conect på något sätt och nu har full koll på vilken träning jag genomför på dagarna. Inte för att jag har prestationsångest, men jag vill ju inte vara sämre än vad han är liksom ;)

 

En bra uppladdning inför löpningen är ju havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrition. Och även efter löpningen är det toppen med två skopor av deras pulver utblandat i en halvliter mjölk. Både gott och lite mättande. Och förhoppnigsvis hjälper det till att hålla mina oerhört tjusiga benmuskler fortsatt tjusiga.

Och nej, jag får fortfarande inte betalt för att jag skriver så här. Men det skulle ju vara trevligt om man fick det... ;)

 

Efter att ha ätit frukost och klätt på mig bäddade jag sängen och fick återigen ett sug att krypa ner under mitt varma fluffiga täcke. Men som Mike Karpenko säger: "Result are not made in the comfort zone". Och med tanke på temperaturen ute räknade jag med att det inte skulle vara så komfortabelt och därmed borde jag väl få resultat. Typ.

 

Min tanke var att springa en Halvmara i lugnt, väldigt lugnt tempo. Bara lull-lull-löpa utan tidspress. Eller lite tidspress hade jag förvisso. Jag skulle vara borta klockan 14, men till dess borde jag väl vara hemma.

Laddade ner tre poddar för att ha något att fördriva tiden med under löpningen. "Maratonpodden" som jag ofta lyssnar på, "I nöd och lyft" som jag inte lyssnat på tidigare, och som inte var så fantastisk och slutligen någon podd med systrarna Kallur som dagen till ära skulle handla om att cykelpendla till jobbet. 

SWP-podden som jag helst ville lyssna på hade inte släppt sitt nya avsnitt än, så det fick bli de här tre substituten istället. (när jag kom hem efter löpningen hade SWP släppt nya avsnittet för 40 minuter sedan. Typiskt.)

 

Något med min klocka, mina trådlösa hörlurar och min telefon är inte helt kompitabelt med varandra, så det blev en hel del störningar i början av rundan. Till slut blev jag så irriterad så jag fick stanna och starta om lurarna och återansluta dem till telefonen. Sedan gick resten av rundan bra, så länge jag undvek att ha armen med klockan för nära hörlurarna (vilket jag blev påmind om varje gång jag skulle klia mig i huvudet eller svepa bort ett hårstrå från ögonen...).

 

 

När jag stack hemifrån kände jag redan efter någon kilometer att det gick lite segt, och jag började fundera på om det verkligen skulle bli en Halvmara, eller om det "bara" skulle bli någon dryg mil. Kanske 12 kilomter, eller något i den stilen. Men allt eftersom kilometrarna tickade på började det kännas bättre. 

Vid ca 15 kilometer började jag känna att jag var hungrig, men då var det ju bara sex kilomter kvar till en Halvmara, så det var lika bra att fortsätta. 

Vid 19 kilometer kom jag förbi en Konsumaffär som lyste inbjudande med sin gröna skylt. Förvisso var det då bara två kilometer kvar, men jag tänkte att varför stanna vid en Halvmara när jag ändå var på språng? Så en liten vätskepaus skulle kanske vara vad som behövdes för att köra ytterligare en stund. 

Hoppade in på Konsum och köpte en kall Red Bull (ja, det är inte tjockis-dag idag, men under vissa förhållanden får man tumma på reglerna. Säger jag).

Hällde i mig den på 25-30 sekunder och fick inte alls några vingar, men motivationen att springa vidare ökade. Hann inte ens sätta på mig handskarna innan jag var på språng igen.

 

 Det längsta jag har sprungit tidigare är 22 kilometer, och det var några år sedan. Så nu var mitt mål att åtminstone nå den sträckan. Och efter några kilometer hade jag gjort det. Jag befann mig då på näcken-rakan, som är ganska exakt en kilometer. Så jag tänkte att när kommer till kurvan har jag sprungit 23 kilometer. Och när jag ändå sprungit 23 kilometer är det ju bara sju kilometer kvar till 30 kilometer. Jag har ju funderat på det några gånger, om jag skulle orka springa tre mil. Så det var bara att fortsätta. Jag hade ju en smaskig Red Bull i kroppen som motiverade mig att kämpa på. 

 

Vid ungefär 25 kilometer hade jag lyssnat på de tre poddarna (ja, jag påstod aldrig att jag springer snabbt). Men jag kunde ju inte stanna där och börja leta efter en ny podd att lyssna på, så jag satte på min löparspellista, så fick det bli musik resten av sträckan.

Jag är ingen wrestling-nörd, men jag har ju en viss förkärlek till Becky Lynch, så när första låten jag möts av är hennes entrance-theme så får man ju (i kombination med tidigare nämnda Red Bull) lite extra spring i benen :)

 

 

De följande kilometrarna gick riktigt bra. De kändes iallafall bra, även om benen och fötterna lät hälsa att det här var inget de hade haft för avsikt att genomföra idag.

 

Strax efter 28 kilometer kom då till slut den där trötthetskänslan som jag faktiskt hade räknat med skulle dyka upp tidigare. Orken försvann, det började kännas ganska mycket i ben och fötter. Men då var det mindre än två kilometer kvar, så det var bara att kämpa på. 

Ungefär vid den här tidpunkten började lite nya tankar dyka upp i huvudet. Det var mycket riktigt knappt två kilometer kvar tills jag nått 30 kilometer. Men det betydde ju inte att jag automatiskt skulle vara hemma då. Jag skulle troligen ha en viss transportsträcka hem även efter de 30 kilometrarna. Hur lång den sträckan skulle bli hängde på hur väl jag planerat min löpning. Jag är uppenbarligen ganska bra på att planera ibland. Den totala sträckan blev 30,74 kilometer. En felberäkning på 740 meter är väl inte fy skam.

Att jag som glad motionär även lyckades hålla mig under 6 minuter/kilometer var också en trevlig överraskning. Närmare bestämt blev genomsnittstempot 5,47 minuter/kilometer.

 

Efter att ha kommit hem, stretchat och duschat han jag vila en kort stund innan det var dags att ge sig av igen. Och det gick över förväntan att ta sig nerför trapporna faktiskt. Det är destom mer spänning inför hur benen kommer kännas imorgon...