MENY
15 november 2018
Ett dygn har 24 timmar. Jag skulle behöva 25, för på 24 hinner jag uppenbarligen inte skriva bloggen så där regelbundet som jag hade planerat att jag skulle göra. Träning, jobb och sömn sätter käppar i hjulet för mina planer. Idag är det dock vilodag, med lite mer fritid, så här kommer ett par dagars blogginlägg samlade i ett enda långt inlägg.
Jag har ju upptäckt det inte helt praktiska att kombinera simning och löpskytte på samma dag. Löpskytte är på Onsdagar. Punkt.
Simningen däremot kan jag styra själv, och den här veckan flyttade jag den från Onsdag eftermiddag till Tisdag eftermiddag.
Under den senaste veckan har det varit tävlingar på Gustavsvik, och det är bara halva bassängen som varit ledig för oss glada motionärer. Man har fortfarande 25 meter att simma, så det är inget som stör mig.
En sak som har skett då är att de har tagit bort linorna mellan banorna, och bassängen är därmed en 25x25 meter stor fyrkant utan avgränsningar. Och oj vad svårt en del har för denna nya frihet.
Den här Tisdagen var vi två stycken som körde simträning i den avsikten att bli snabbare och lära sig tekniken. Utöver oss var det tre äldre personer som körde lite vanlig långsamsimning.
Eftersom vi var så få personer på så stor yta hade alla plats, och det var ingen trängsel. Om det nu inte var så att avsaknaden av linor fick de tre långsamsimmarna att agera som robotgräsklippare programerade att ansa trädgårdens yttre kantlinjer.
Istället för att simma i en nolla; alltså en bana bortåt och banan bredvid tillbaka, så valde de att simma över exakt hela bassängen, vilket gjorde att vi två fick stanna upp då och då medan de diagonalt korsade alla banor samtidigt.
Efter ett tag kom det fler människor, och då blev det kalabalik. Några fortsatte att simma över hela bassängen. Någon höll sig på en bana och några trodde nog att de höll sig på en bana, men hade troligen inte koll på att den svarta linjen på botten inte är kanten på banan, utan mitten av densamma, och mer än en gång fick man avbryta simningen då jag inte hade samvete att göra en kopia av Nia Jax på Becky Lynch.
När man ser hur folk simmar när det inte finns linjer att följa kan man undra hur de skulle köra bil om det inte fanns linjer. Skulle de köra korstvärs och diagonalt då också...?
Imorgon är för övrigt kanske sista simningen på två veckor, då Gustavsvik kommer stänga bassängen i två veckor för underhåll/reperation. Jag har inte riktigt kommit på vad Fredags-mornarna kommer ägnas åt de två veckorna. Antingen får jag väl leta på en annan bassäng, eller också får det bli gymmet.
En del av mina mål med min träning är ju att bli mindre rund, och igår morse var det nära att målet uppnåddes. Även om planen inte var att bli sååååå platt som jag var nära att bli.
Jag kom cyklande på Skolgatan på väg till jobbet och kom fram till trafikljusen vid Grevrosengatan. Eftersom det är rött saktar jag in, men innan jag hinner stanna slår det om till rött för biltrafiken och blir grönt för mig. Naaaajs.
Jag har hunnit cykla ut någon meter i gatan när jag ser en buss från Länstrafiken komma åkande. Tänker att det var väldigt vad fort han kör, hur ska han hinna stanna vid rödljuset.
Nu visade det sig att han inte hade några planer på att stanna vid rödljuset, vilket gör att jag får bromsa för att inte bli en kopia av Terrys dödsscen i Final Destination.
När busschauffören får syn på mig tvärbromsar han, och får stopp på bussen någon meter efter stopplinjen. Hade jag varit en av de genomsnitliga cyklisterna i Örebro hade jag inte haft något lyse och ingen självbevarlsedrift att bromsa, och då hade troligen gått betydligt värre.
Igår kväll var det som sagt dags för löpskytte. Efter en del veckors tjatande på Titti följde hon äntligen med. Det var en speciell upplevelse att se Titti lite nervös och inte så oerhört dryg, som annars är hennes främsta signum.
Dessvärre måste jag meddela att hon var betydligt bättre än vad både hon och jag hade trott. Ja, det bär verkligen emot att erkänna, men för att vara första gången gick det riktigt bra för henne; både med skjutningen och löpningen. Typiskt... ;)
När vi kör löpskytteträningen har man inte ett personligt gevär, utan gevären ligger vid platsen för skjutning, och när man kommer dit efter löpningen tar man den banan och geväret som är ledigt.
Det gör att det kan bli en liten väntan om alla kommer in samtidigt, och då kan man om man vill springa några straffrundor i förebyggande syfte om man vill, istället för att stå och vänta. Eller också kan man stå och vänta och återfå andningen så att man har lättare att sikta när det är dags att skjuta.
När jag efter en av rundorna kom in för skjutning var alla banor upptagna och två stod dessutom och väntade. Jag valde att stå och pusta ut istället för förebyggande straffrundor.
På en av banorna ligger en tjej, 8-10-årsåldern med sin pappa (antar jag) halvt liggande över/på sidan. Jag förutsätter att han ligger där för att hjälpa henne att sikta/skjuta, men ser strax efteråt att han ligger med mobilen och fotograferar. Inte en snabb bild, utan håller verkligen på och ska ta "den perfekta bilden". Tjejen har inte ens börjat skjuta, utan det är fotogaferingsdags. Att det är en liten kö som väntar på att få skjuta samtidigt som tiden tickar är något som helt svävar över hans bak-och-framvända-kepsprydda huvud.
Efter träningen när jag och Titti gick mot bilarna och pratade berättade hon att när hon vid ett tillfälle skulle skjuta var det en pappa och dotter som låg på banan bredvid. Pappan skulle skjuta, och dottern låg med mobilen och fotograferade och bredde ut sig utan hänsyn till att Titti skulle få plats och skjuta.
Jag tror inte att det är några höga odds på att det kan vara samma pappa och dotter...
Man kan ju undra om de var där för träna eller för att fylla familjealbumet med sportiga bilder...
Men jag är inte bitter...
Jag har upptäckt det fantastikt goda med ostsmörgåsar. Nu är jag inte så blåst så att jag tror att ostsmörgås är någon ny uppfinning. Jag har dock inte varit någon smörgås-människa, men tidigare i veckan fick jag av någon anledning sånt sug efter smörgås (jag kanske är gravid, då kan man ju få sug efter konstiga saker har jag hört). Så nu har det blivit ostsmörgåsar varje kväll. Det är inte alls nyttigt och passar ju verkligen inte in i mitt försök att leva ett nyttigt liv. Men jag jämför det med när man har köpt ett nytt TV-spel (vilket jag förvisso inte har gjort på typ 10-15 år då jag inte spelar TV-spel längre).
När man just köpt spelet spelar man hela tiden första dagarna. Efter några dagar blir det lite mindre och efter några veckor spelar man knappt alls.
Ungefär så tror jag att det är med smörgåsarna. Jag har just upptäckt hur gott det är, så nu äter jag hela tiden. Om ett tag kommer jag dra ner på dem och om ytterligare ett tag har jag tröttnat och mitt nyttiga liv kan tas upp igen. Hoppas jag iallafall.
Det här blev ett ganska långt inlägg den här gången. Ska försöka skriva kortare och oftare istället i framtiden. Men nu är det slutskrivet för idag. Jag ska gå och göra lite fler ostsmörgåsar. Naaaaajs.
0