Micke

 

Igår var det som sig bör på Fredagmorgonen dags för simning innan jobbet. Och uj vad bra det gick. Trodde jag iallafall...

Som jag nämnt ett antal gånger så är mitt absolut största problem med simningen att andas. Så jag försökte träna lite extra på just det. Först gick det inget bra, och sen gick det inte heller något bra.

Efter att fortsatt misslyckas ett tag började jag fundera på om det blir för mycket att tänka på samtidigt; att dels ha huvudet på rätt ställe, hålla sig flytande, ha armarna på rätt ställe, ta rätt armtag och dessutom genomföra andningen samtidigt. Så för att ta bort alla störande moment ställde jag mig där jag bottnade och stoppade ner huvudet i vattnet. Sedan stod jag där och tränade andning. Jag var rätt nöjd med att jag var ganska ensam där den här morgonen, för om någon kommit förbi och sett mig hade de troligen trott att jag var den första någonsin över tio år som försökte ta simmärket "Baddaren" och just nu höll på med "koka kaffe".

 

När jag kände att jag hade hyffsad koll på läget tyckte jag att det var dags att kombinera min nyfunna lära om andning och försöka simma samtidigt. 

Gled fram i vattnet, tog två armtag, andades ut under vattnet vid det tredje och fick upp munnen för inandning. Helt överraskande lyckades jag sedan ta nya armtag och fortsätta simningen. Förvisso ungefär lika stabilt som Bambi på isen, men jag lyckades iallafall. Tog två nya armtag, andades ut, fick upp munnen och lyckades återigen fortsätta simningen. Det var en så skön känsla att efter alla motångar gällande andning äntligen börja få någorlunda koll på det. Det var inte vackert och det gick inte snabbt, men det gick. 

Så jag fortsatte framåt med en skön känsla att jag kanske kan lära mig det här trots allt. Sedan gick det inget bra längre. Ungefär vid 25 meter funkade det inte längre. Jag fick inte in någon luft och jag var tvungen att avbryta och andas "på riktigt" ett tag. 

Funderade ett tag vad som hade gått fel, och till slut kom jag fram till svaret. Jag hade inte alls lärt mig andas. Luften jag simmat på var den jag hade i lungorna när jag startade, och vid ungefär 25 meter var den slut. Jag hade uppenbarligen inte alls lyckats lära mig dra in luft var tredje armtag. Det jag hade lärt mig var att öppna munnen vid var tredje antag. Det där med att dra in lite luft samtidigt blev tydligen lite bortglömt. 

Så sammanfattningsvis simmade jag ovanligt långsamt, vingligt och med dålig teknik, samtidigt som jag vid var tredje armtag utan anledning öppnade munnen som en döende fisk på land.

Som sagt; jag är rätt nöjd med att jag var ganska ensam den här morgonen...

 

Idag är det Lördag, och som vanligt dags för parkrun och lyxfrukost. Ooooh vad jag tycker om Lördagar.

Igår förmiddag kändes det som att det mycket väl kunde bli nytt PB på parkrun. Synd bara att parkrun inte var igår förmiddag. I morse när jag gick upp var den känslan nämligen inte speciellt närvarande längre.

Jag kände mig dock ganska pigg och spring-sugen, även om jag inte kände att det var något PB på gång. Till det positiva hör att jag fick till frisyren riktigt bra den här morgonen. Sånt blir jag man ju lite extra glad för.

 

Cyklade till starten med lagom mycket tid till godo. Jag kände fortfarande inte att det var något PB på gång, men jag kände att det nog kunde gå hyffsat bra, så jag försökte ställa mig långt fram vid start, för att inte fastna i proppen när starten går. Tyvärr är det alltid några som ställer sig lite väl långt fram för sin förmåga, så en viss propp infinner sig ändå och man får springa sicksack för att ta sig förbi. Jag lyckades iallafall ta mig förbi hyffsat snabbt och kunde snart springa i mitt eget tempo. 

Det gick rikigt bra (i mina mått mätt) och efter ett par kilometer började jag fundera på om det kanske kunde bli ett PB trots allt. Och jodå, det kunde det. En förbättring på nio sekunder. Hur kul som helst :)

 

 

Så ja, jag är riktigt nöjd med att ha slagit mitt gamla PB. Men det lilla smolket i bägaren är att det bara fattades två sekunder för att komma under 21 minuter. En tid jag har sagt att jag skulle komma under innan snön kommer. Nästa vecka ska det bli minusgrader sägs det, och därmed kan snön komma när som helst. 

Två sekunder är inte mycket. Jag förlorade betydligt mer än två sekunder vid proppen i starten, så det suger ju en del. Men det är bara att kämpa vidare. Förhoppningsvis dröjer snön ett bra tag till. Ännu mer förhoppningsvis kommer det aldrig någon snö. Någonsin.

 

Nu är det mindre än tre timmar kvar av tjockisdagen, så det är bäst att skynda sig att öppna ytterligaren än kall Frank's. Och kanske en blåbärsbakelse. Det är sånt som har byggt denna fantastiska löparkropp :P