Micke

 

Jag har hamnat på efterkälken i bloggeriet, då jag råkat ha en helt annan uppgift ett par kvällar; nämligen sova. Vet inte vad som är bäst att skylla på, men alla andra skyller på att det är mörkt ute så jag följer strömmen och håller med om att det är därför jag är så trött.

 

Jag har ju under en tid simmat på Onsdagar efter jobbet, men för ett tag sedan flyttade löpskyttet till Onsdagar och det blev därmed dubbla träningar. Jag tänkte därför flytta simningen till Tisdagar, men det var ungefär då jag blev dödligt sjuk. Alltså förkyld.

Så den här veckan var första veckan jag är tillbaka i tränings-schemat någorlunda igen. Därmed skulle jag den här veckan börjar köra simning på Tisdag eftermiddagar. Ett smärre problem uppstod dock; jag höll på att somna redan på jobbet. 

Den här tiden på året är man som sagt ofta trött, men inte värre än att man kan genomföra ett normalt liv. Någon dag då och då kommer dock den där extrema tröttheten så man mycket väl skulle kunna somna fast-tejpad vid en lyktstolpe. Och Tisdagen var en sådan dag. 

Jag insåg att det kommer aldrig funka att försöka få till någon simträning när jag är så trött, så jag tog en slapparkväll i fåtöljen istället. Vän av ordning undrar kanske om jag somnade i fåtöljen medan jag slappade? Samma vän av ordning blir knappast överraskad över att svaret blir ett gigantiskt JA.

 

Blir det någon straff för att man hoppar över en inplanerad träning? Ja, det blir det. Man måste ta igen den förlorade träningen dagen efter, vilket betyder att Onsdagen innebar både simning och löpskytte, trots att det var den kombinationen jag försökte undvika. Dumma jag och min trötta kropp.

 

Så efter jobbet på Onsdagen åkte jag till Gustavsvik för lite simträning. 

När jag stod i vattnet och förberedde mig kom en annan simmare fram och började prata. Jag trodde först att det bara var en random motionär som ville vara social, men efter en kort stund insåg jag att det var min fysiklärare Håkan från högstadiet. 

Det här om något är väl det ultimata beviset på att jag har behållit mitt ungdomliga yttre; att jag har förändrats så lite så att min gamla lärare fortfarande känner igen mig ;)

 

Upptäckte att jag iallafall är en snabbare simmare än vad han är.

"Ha, där fick du för att du bara gav mig en trea i fysik, för att du tyckte att jag och Danne pratade för mycket", tänkte jag när jag som en säl forsade fram i vattnet och lämnade Håkan i svallvågorna bakom mig.

 

Efter simningen åkte jag hem. En resa som för övrigt tog en stund. Att ta sig de knappa fem kilometerna från Gustavsvik till Norr vid 16:30-tiden är ett äventyr i sig, då stadsplanerarna i Örebro efter noga övervägande har insett att bästa sättet att få ett bättre flyt i trafiken är att smälla upp vägarbeten och stänga av varenda gata i hela stan. Och självkart samtidigt. 

Dessutom fortsätter de lägga kullerstenar i den mängd så att man börjar tro att någon högt uppsatt har lagt sin livs besparingar på kullerstens-aktier och nu gör sitt bästa för att öka värdet. Därmed känner sig inte cyklister heller välkomna i stan, då kullersten är att betrakta som värdelöst underlag för en normal cykel.

 

Hur som helst kom jag hem till slut och slappade en stund (mycket slappande i dagens blogg) innan det var dags att göra sig klar för att åka till löpskyttet.

Jag var i valet och kvalet att ta cykeln, men vädret, temperaturen och latmasken övertalade mig att ta bilen till Tybblelundshallen, där vi tränar.

 

Jag är fortfarande hyffsad nybörjare på löpskytte, så man kan inte förvänta sig att några underverk, men så här dåligt som det gick den här gången har det nog aldrig gått tidigare.

 

Jag började med tre missar. Tre missar av fem möjliga. Det resulterade ju i att jag fick springa tre straffrundor innan jag kunde ge mig ut på löparbanan och springa de "riktiga" två varven. För att inte hamna för långt bakom så tog jag ut mig lite väl hårt på straffrundorna, och därmed var jag typ knäckt redan från start.

 

Körde mina två varv på löparbanan och kom in för nästa skjutning. Två missar och därmed två straffrundor.

Så där fortsatte det hela kvällen. Av de tio skjutningarna jag gjorde fick jag bara två fullpoängare.

 

Vår tränare Tord höll med om det här var ingen bra dag för mig. Men han sa att när han hörde mina bortförklaringar att jag iallafall pratar som en riktig skytt. 

Att geväret var snett, att det blåste motvind under löpningen och att ännu värre blåst under skjutningen ansågs tydligen inte vara godkända ursäkter. Kanske främst för att tränar inomhus...

 

Torsdagen var tänkt att ha någon lugn träning; typ bara promenad eller cykling. Något för att röra sig utan att köra hårt. Förutom de sedvanliga 18 km cykel fram och tillbaka till jobbet (som för övrigt blev extra jobbiga då jag inte satt fast med ena foten, eftersom klossen under ena skon lossnade på cykelskorna jag köpt på sunkaffären xxl) blev det inte så mycket träning. 

 

Idag, Fredag, var det återigen dags för simning. Den här dagen dock före jobbet.

Det var ingen trängsel idag. I "våran" del av Gustavsvik var vi två stycken. Det är lyx. 

Dagens tema på träningen var andning. Det gick som vanligt inget vidare. 

När jag kört ett tag kom Åsa förbi och pratade lite. Hon gav lite mer tips på hur jag ska tänka och göra vid andning, och på något sätt kändes det som att det började gå ått rätt håll.

Nej, jag kan fortfarande inte andas ordentligt, men det börjar kännas som att det inte är helt omöjligt att jag en dag kan lära mig det.

Om man jämför med för någon månad sedan, när ett andetag för mig innebar att det jag andades in till 100% var Gustavsviks badvatten (något som enligt Åsa inte gjorde något, då det finns så mycket av den varan...) så kan jag nu faktiskt märka att jag får in någon sorts luft också. Dock inte utan sällskap från vatten. Men lite luft är ju bättre än ingen luft, och lite vatten är bättre än endast vatten.

 

Sammanfattning av träningsveckan är att idag gick det betydligt bättre än vad övriga träingspass den här veckan har gjort. 

Imorgon är det parkurn. Vågar jag hoppas på ett nytt PB? :)