Micke

 

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; det finns få saker som ger så mycket glädje i livet som löpning. Och bland den bästa löpningen är Lördagarnas parkrun, som likt ett Kinder-ägg innefattar tre önskningar på samma gång; Löpning, trevliga människor och fika. Vad mer kan man önska en Lördagmorgon? Förutom sovmorgon alltså...

 

Men innan löpning är det som vanligt på Lördagar lyxfrukost. Trogna läsare vet troligen exakt vad den består av; Havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrition och en kall Red Bull. Gott gotti gott gott.

 

En kort stund igår kände jag att man kanske skulle försöka satsa på nytt PB idag. Det var dock bara en kort stund den känslan infann sig, och i morse var den helt bortblåst. Jag var inte direkt sliten alltså, men jag kände mig inte så där fantastiskt pigg heller, utan något mittimellan. Men men, även om man inte slår PB vill man ju alltid vara med och springa parkrun.

 

Av någon anledning segade jag runt för mycket hemma, och plötsligt hade klockan sprungit på snabbare än jag trodde. Det blev bråttom att fixa frisyren, klä på sig och hoppa upp på cykeln. Kom iallafall till start med nästan tio minuter till godo, så jag hann knyta skorna också. Blåsten på vägen dit gjorde dessvärre att frisyren inte var så där fantastiskt stilig som den var när jag åkte hemifrån. Typiskt.

 

Mer än en gång har jag och Lars (utan att ha pratat med varandra) kommit till parkrun färgmatchande. Eftersom jag har ett bättre PB än vad han har så misstänker jag att han gör sitt bästa för att härma mig så gott det går, och därmed sänka sitt eget PB. Jag börjar t.o.m. misstänka att Lars har skaffat en drönare som han skickar upp för att filma när jag plockar fram mina löparkläder för respektive dag, så att han sedan kan klä sig likadant och i sitt stilla sinne tro att det hjälper honom att hålla samma tempo som jag gör. 

Idag blev det tydligen lite rörigt för honom när han antecknade färgkombinationen och det ledde till att han blandade ihop vilken ordning färgerna skulle komma i... ;)

 

 

Jag ställde mig någorlunda långt fram vid starten. Inte så långt fram så att jag var i vägen för de snabbare, men tillräckligt långt fram för att inte bli helt hindrad av proppen som uppstår vid starten, då de första 200-300 meterna är väldigt smala. 

Lite propp hamnade jag i ändå, men ganska snart kunde jag springa i mitt eget tempo. 

 

Det visade sig att min känsla på morgonen stämde in på hur löpningen gick. Jag kunde hålla ett för mig hyffsat tempo, men inget som kunde resultera i något PB.

Första kilometern gick på 4,12, men sen kom motvinden och en viss trötthet, så resterande fyra kilometrar hamnade på strax över 4,20/kilometer. 

 

Christer var med och cyklade mellan kilometer-markeringarna och ropade ut tider och uppmuntrande ord. 

När jag passerade tre kilometer stod han även där. Han tittade på sin klocka och ropade att jag borde komma i mål på 21,42. 

Han kan ju inte räkna för fem öre. Jag kom i mål på 21,43.

 

När jag kom till Fredagen den 13:e-kurvan såg jag på klockan att jag hade ca 20 sekunder på mig för att slå PB. Hade jag varit utvilad hade jag kanske eventuellt möjligen klarat den sträckan på 20 sekunder. Dessvärre var jag inte utvilad, och insikten att det inte skulle bli något PB idag heller gjorde att jag tappade tempot en del. Kom som sagt ändå i mål på 21,43, och under förutsättningarna är jag nöjd med det. Veckan har ju som bekant inte varit optimal; varken träningsmässigt eller kostmässigt. 

 

På tal om kost; efter att ha bytt däck på bilarna utnyttjade jag till fullo att det är min tjockis-dag idag. Först ett besök på Hamburgerbruket och till efterätt blev det en blåbärsbakelse och en kall Frank's. 

Lagom tills jag smällt i mig allt det där hörde Lars av sig och undrade om jag skulle med på 15-20 km löpning imorgon bitti. Just nu känner jag mig knappt kapabel att springa 15-20 meter...