Micke

 

Idag var det dags igen, Lördag, vilket så klart betyder parkrun. Idag var det dock ingen löpning för mig, då det var dags att dra sitt strå till stacken och vara funktionär igen. Även om man självklart helst vill springa, så passade det rätt bra att vara funktionär just den är Lördagen, då jag skulle springa Å-stadsloppet på eftermiddagen, och därmed sparade lite på min ork.

 

Att vara funktionär på parkrun är egentligen inte så jobbigt. Man sätter ut km-markeringar och står sedan och visar löpare rätt väg. Dagens enda problem var egentligen självförvållat, då temperaturen på morgonen tydligen inte var Converse-väder. Åtminstone inte när man står stilla på en kall grusväg en längre stund. Det blev lite kallt om fötterna. I övrigt var det en fin morgon. Och självklart blev det fika på Naturens Hus efteråt. Det kan man unna sig, även om man inte sprungit. Säger jag iallafall.

 

Efter fikat cyklade jag hem, njöt av en kall Red Bull och slappade någon timme i fåtöljen, innan det var dags att börja göra sig klar för avfärd mot Å-stadsloppets startplats. Frisyren var redan fixad och nummerlappen var hämtad sedan tidigare, så jag hade ju viss tid insparad redan från början. Ändå blev det lite stressigt då jag som vanligt missbedömmer tiden och klockan går snabbare än vad jag tänkt att den ska göra.

Kom dock till start med ca 25 minuter till godo, så jag behövde inte ha känt mig stressad. Som vanligt alltså. Jag och perfekt tidspassning är inte kompatibla...

 

När jag ställt ifrån mig cykeln och höll på att låsa kom Hanna på motsatta sidan av cykelstället. Hon ställde ifrån sig sin cykel, som välte och drog med sig cykeln bredvid, som tog med sig cykeln bredvid, som tog med sig cykeln bredvid o.s.v.

"Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Stig-Helmer nu", sa jag glatt.

Hanna förstod mig.

 

Vid start var det som vanligt en hel del folk som stod lite för långt fram för sin kapacitet, så i början blev det slalom och delvis dikeslöpning för att ta sig förbi.

Såg strax ryggen på Rasmus. Han är ju betydligt snabbare än vad jag är, men han skulle springa Halvmaran och jag 10 km, så jag tänkte att vi kommer nog hålla liknande hastighet. Eftersom han skulle springa dubbelt så långt så borde han hålla lite lägre hastighet. 

Nu visade det sig att han inte alls skulle springa Halvmaran, utan 10 km, precis som jag. Det upptäckte jag dock inte förrän vid ungefär 7 km då 10 km-löparna skulle svänga av mot mål. Jag hade alltså tagit rygg på honom i hans 10 km-tempo. Tur att jag inte visste det innan, för det är ju inget jag orkar...

 

Det var ungefär vid 7 km som vi även kom ut på en raksträcka och möttes av en väldigt deprimerande motvind. Där dog min ork och Rasmus försvann mer och mer. De kommande tre kilometerna var sååå jobbiga. Ett tag tänkte jag t.o.m. börja gå för jag var så trött. Jag fattade ingenting. Tio kilometer är ju inte så jobbigt att springa, men det var väl den där motvinden som knäckte mig.

Till slut såg jag Tybblelundshallen, där målgången var och lite mer ork återvände. Sprang in på löparbanan och tittade upp mot klockan. Dessvärre var jag svettig i ögonen så jag såg inte riktigt vad det stod, men jag tyckte mig urskönja en fyra längst fram, vilket betydde att jag hittills inte hade passerat 50 minuter. Mitt mål var ju att komma under 50 minuter. När jag nu tittat i resultatlistan såg jag att min tid blev 46,36, så det är jag nöjd med.

 

För övrigt hittade jag först inte mitt namn i resultatlistan och undrade vad som hänt. Tills jag upptäckte att jag hade blivit placerad i tävlingsklass av någon anledning. Löpex måste ha haft högt förtroende för mig när de anmälde mig till loppet ;)

 

Risifrutti, banan och en tröja blev belöningen för prestationen. Bananen och Risifruttin ligger i magen, men så här ser tröjan ut.

 

Efter målgång träffade jag Rasmus, som kommit ca 1,5 minut före mig i mål. Så jag var inte sååå långt efter. Det var riktigt skönt att få sitta ner. De sista kilometerna hade jag två tankar som återkom i huvudet. Den ena var längtan efter en kall Red Bull och den andra var längtan att få lägga sig på golvet efter målgång. 

Någon Red Bull hade jag inte med mig, och ligga på golvet blev det inte heller eftersom det är svårt att äta Risifrutti när man ligger ner. Så det blev sittande på golvet och det var också en väldigt välkommen sysselsättning.

Efter ett stund kom även Linnea i mål på en fullt godkänd tid, även om hon själv inte ansåg det. 

 

När vi suttit och återfått lite krafter var det dags att cykla hemåt. Vi hade verkligen tur med vädret idag. När vi gick ut från friidrottshallen möttes vi av en temperatur som om det vore Vår ute. Hoppas att snön aldrig någonsin dyker upp.

 

På hemvägen stannade vi till vid Slussen. Vi såg på klockan att Johan och Jossefin borde dyka upp snart (de körde Halvmaran), och vi antog rätt. Efter ett par minuter kom de springande och vi kunde ropa lite uppmuntrade (hoppas vi iallafall att de var) ord innan vi cyklade vidare.

Fick även uppleva Kamikaze-Linneas trafikvett när hon fick all trafik att stanna (förvisso bara två bilar från olika håll) när hon cyklade diagonalt förbi en Lämna Företrädes-skylt och vidare genom korsningen.

Själv väntade jag in bilisterna som nu hade ansiktsuttryck som betydde att de inte hade en aning om vad som skulle ske härnäst, innan jag cyklade vidare.

"Du har inget körkort va?" frågade jag när kom i fatt Linnea igen.

"Nää", svarade hon lika glatt som om jag hade frågat om hon ville ha en mjukglass med strössel.

 

När jag kom hem öppnades kylskåpsdörren och en kall Frank's plockades fram. Så efterlängtad. Efter den blev det en kall Dr Pepper också. 

Efter ett besök på Hamburgebruket och två bananbakelser är nu kalorinivån återställd och resten av kvällen kan ägnas åt att dricka mer Frank's.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; tjockis-dag rules :)