Micke

 

Igår när jag jag klev upp ur sängen vid 04:15 kände jag som vanligt på elementet och möttes av värme. Varmt element betyder både positiva och negativa saker när det gäller min lägenhet.

Det positiva är att lägenheten blir varmare när elementet utstrålar värme, vilket förvisso är den främsta anledningen till att man har ett element, jämte den rent estetiska aspekten, då inget förgyller en vägg så som ett smådammigt femton kilo tungt stålskelett...

Den negativa saken är att med tanke på att min hyresvärd är ungefär lika snål som med värme som Joakim von Anka är med pengar så innebär ett varmt element att det är väldigt kallt ute. Om det bara skulle vara småkyligt skulle hyresvärden aldrig få för sig att släppa fram den minsta plusgrad ur elementen.

Mina farhågor besannades när jag tittade på termometern och såg att kvicksilvret (är det kvicksilver fortfarande?) låg precis vid nollan (inte Stefan Löfven alltså, utan nollan på termometern). Det var en kall morgon som väntade.

 

Efter frukost gick jag till garaget, och jodå, det var kallt ute. Som vanligt på Fredagsmorgonen går resan till Gustavsvik för lite plask och lek. Eller simträning som är ett vuxnare uttryck.

Nollgradigt ute och lite småkyligt i omklädningsrummet var ingen skön start på morgonen. Duschade ganska varmt, och gick sedan nerför trappan mot bassängen. Även den promenaden var kall. Fram till bassängen samtidigt som jag i mitt huvud upprepade "Låt vattnet vara varmt, låt vattnet vara varmt, låt vattnet vara varmt." Gick i vattnet och det var inte det minsta varmt. 

 

Simmade ca 35-40 minuter och det var som det varit senaste tiden. Armtagen funkar hyfsat. Andningen funkar inte det minsta. Vägrade vid ett tillfälle avbryta när jag fått in känslan i simingen riktigt bra, trots att jag märkte att luften tog slut. Insåg till slut att jag inte kunde vara envis i det fallet, så jag fick stoppa upp huvudet och andas. Kändes dumt att drunkna. Det var ju dags för parkrun dagen efter, och det vill man inte missa bara för att man gått och drunknat i ren envishet.

 

Idag var det som sagt dags för parkrun igen. Finns det någon bättre start på helgen? Lyxfrukost (havregrynsgröt med proteinpulver från Elite Nutrition och en kall Red Bull) följt av löpning med trevliga människor. Så underbart.

 

Igår eftermiddag/kväll kände jag någon sorts engergi (innan jag somnade framför TV:n vid 19-tiden) och fick känslan att dagens parkrun skulle innebära PB. Det var alltså känslan jag hade igår. Idag var en annan dag.

Dagen började med att jag höll på att försova mig. Min klocka ringde inte, och ändå dubbelkollade jag den när jag la mig. Som tur är litar jag inte på någon eller något, och har alltid en extra klocka som ringer ca 10 minuter senare, och den funkade, så egentligen var det ingen fara, men ändå...

När jag gick upp kände jag inte alls den där energin jag hade haft kvällen före. Jag var inte trött alltså, och jag kände ingen direkt tveksamhet att åka iväg och springa, men jag kände inte att det skulle gå så vidare snabbt.

 

Cyklade iväg mot start (imorse var det för övrigt ca 5 grader varmt ute, så elementen i min lägenhet var tillbaka på icke varm nivå igen) och möttes som vanligt av trevligt folk, även om det märks att kylan börjar få deltagarantalet att minska lite. 

Pratade lite med Andreas innan start och sa att jag planerade att ta rygg på honom, så får vi se hur länge det håller. Jag räknade med att jag skulle hänga på fram till bron ca 300 meter från start...

Han påstod att det troligen skulle vara han som skulle ta rygg på mig för han kände inte att han skulle orka springa så fort idag. 

 

När Andreas förra veckan lämnade walkover innan Åstadsloppet sa Rasmus något om att folk med mustach kan man inte lita på och nämnde Hitler och Andreas i samma mening. Jag är härmed benägen att hålla med.

 

"Jag kommer ta det lugnt idag", var det sista jag minns att Andreas sa innan starten gick. 

När vi kom till första km-skylten visade klockan 4,08. 

Opålitliga mustach-tomte.

 

Det trevliga var att jag ändå orkade hänga på. Däremot märkte jag att så fort jag började tänka på att det här är ett tempo jag egentligen inte klarar av så kom tröttheten och det kändes som att jag skulle behöva sakta ner. Så jag försökte undvika att tänka på det faktum att jag gjorde något jag egentligen inte kan. Ungefär som Martin Ljung när han gjorde en enhandsvolt och sa "När jag var yngre kunde jag göra så. Det kan jag inte längre".

 

Vid två kilometer kommer uppförsbacken. Den är inte lång, den är egentligen inte jobbig, men den drar ner mitt tempo oerhört. Ungefär då tänkte jag att jag har iallafall lyckats hålla Andreas tempo i två kilometer. Det var längre än jag trodde från början. Därför var förvåningen lika stor som om jag vaknat av att fyra dvärgar dansade foxtrot på mitt nattduksbord som att jag orkade hänga på även efter backen.

 

 

 

Vid fyra kilometer sa Andreas "Nu tar vi ut det sista den sista kilometern."

Jag fattade ingenting. Det var ju exakt vad jag sysslat med den senaste tiden. Typ från start ungefär. Här fanns det minsann inget mer att plocka ur mig. 

Gjorde mitt bästa iallafall och fick till något av en spurt sista biten mot mål, som dock var i en hastighet som inte kan kallas spurt, men en aning snabbare än tidigare iallafall.

Kom i mål på 21.10 och förbättrade mitt PB med 35 sekunder. Nu är jag bara 34 sekunder från mitt 5-km-PB ever (20.36 innan jag stukade foten med löpupphåll, överkonsumtion av ostbågar och viss övervikt som resultat).

Nu är ca 10 kg av vikten borta, hastighet en känns som att den går åt rätt håll och löpningen är roligare än på länge.

 

Och självklart måste jag säga tack till Andreas. Jag hade aldrig klarat den tiden idag utan hans draghjälp. Även om spånskallen kallade det för en lugn runda...