Micke

 

I förrgår var det lite slappardag. Icke att förväxla med tjockis-dag. Tjockis-dag kan mycket väl innebära träning, även om jag äter vad jag vill före, under och efter. 

Slappardag innebär bara att jag inte gör något. Ingenting alls. Bara slappar.

 

Det har blivit lite slappt ett par dagar, tyvärr. Enda rörelsen har varit mina sedvanliga 18 km cykel fram och tillbaka till jobbet. Och det är ju förvisso bra vardagsmotion, men inget man kan kalla träning liksom.

Så till igår bokade jag in mig på spinning. Jag tycker egentligen inte att spinning är speciellt kul, men jag tänkte att det kan vara bra att göra saker som inte kul jämt. Att springa varje dag är ju som om det skulle vara Julafton varje dag; efter ett tag känns det kanske uttjatat, så då kan det vara bra att stoppat in en Nyårsafton (som jag nästan aldrig tycker är speciellt rolig, av någon anledning). Spinning är alltså Nyårsafton i den här liknelsen, om någon nu inte hängde med i svängarna.

 

När jag cyklade hem från jobbet på eftermiddagen började jag känna av mitt ena knä. Och det blev värre när jag kom till uppförsbackar. Jag kunde fortfarande ta i, men det gjorde ont. Ingen aning vad det var, men det var knappast en känsla som var kompatibel med ett spinningpass. Att jag hade kännt mig halvhängig under dagen gjorde bestlutet lättare; jag avbokade mitt tilltänkta spinningpass och tillbringade kvällen i fåtöljen. Förvisso väldigt skönt, men samtidigt med hyffsat dåligt samvete och en gnagande tanke att nu kommer jag snart bli oerhört tjock igen.

 

Så idag fick jag ta tag i min karaktär igen, innan det spårar ur allt för mycket. Efter jobbet blev det en tur till Gustavsvik. Idag var det på gränsen att jag hade kunnat träna skridskoåkning istället för simning, för uj vad kallt vattnet var. 

Det var ungefär som när man ska bada i en sjö på Sommaren. Man kliver i och det är så löjligt kallt så man vet inte hur man ska bära sig åt för att doppa sig, samtidigt som man är orolig för att någon i närheten ska skvätta vatten innan man vant sig vid kylan.

Så jag trippade på tå medan jag satte på mig simmössa och glasögon; allt i ett försök att få så lite vatten som möjligt på övre delen av kroppen (som av någon anledning är den mest frusna halvan av kroppen).

Själva simning var som vanligt; jag kan fortfarande inte andas för fem öre, men det känns som att jag börjar få till armrörelserna en aning. Jag misstas iallafall inte för att vara ett drunkningsoffer i desperat behov av räddning längre när jag svingar runt mina armar i ett försök att ta mig framåt.

 

Det sägs ju att tiden går snabbt när man har roligt. Idag gick tiden ovanligt snabbt tills det var dags att avbryta träningen för att hinna till bilen innan parkeringstiden gick ut. Ska jag tolka det som att jag tycker simning är roligt nu? Eller stoppade jag bara i för lite pengar i automaten?