Micke

 

När det var dags att gå upp i morse var det med ganska stela ben och fötter jag tog mig fram. Något jag förvisso hade räknat med efter gårdagens Run of Mine. Jag kände djup tacksamhet för att dagens lopp inte skulle innefatta någon löpning, utan istället genomföras på cykel.

 

För någon månad sedan berättade Indra att hon hade anmält sig till Bergslagsloppet och tyckte att jag också skulle göra det. Och det där med grupptryck går ju beviserligen hem hos mig, och efter en koll i almanackan, en koll på datum för övriga lopp jag skulle vara med på och upptäckten att den dagen var obokad så anmälde jag mig. Och idag var det alltså dags. 

Jag har sprungit en hel del lopp under åren, men jag har aldrig någonsin deltagit i ett MTB-lopp, så jag var inte bara lopp-nervös som jag brukar vara, utan dessutom lite extra nervös då jag inte visste vad som väntade mig.

 

Efter lyxfrukost (havregrynsgröt med proteinpulver från Elite Nutrition och en Red Bull) lastade jag cykeln på bilen och gav mig iväg.

Strax innan Garphyttan ringde Indra och berättade att hon var framme och undrade vart jag var. Jag sa att jag var i närheten av Garphyttan så att jag snart skulle vara framme, vilket jag var drygt fem minuter senare.

Ringde upp Indra och berättade att jag var på plats, men vi hade uppenbarligen blivit tilldelade parkeringar långt ifrån varandra, så hon skulle komma till mig medan jag gjorde mig klar. Det var en dryg timme till start, så vi hade gott om tid på oss.

Jag hann väl ungefär plocka fram nummerlappen till cykeln innan hon ringde igen. Nu lät hon nästan lite stressad.

"De har redan börjat lägga in cyklarna i startfållorna. Om vi inte skaffar startplatser snart så kommer vi få starta långt bak i en uppförsbacke."

"Ajdå. Jag kommer dit och tar plats så går jag tillbaka till bilen och gör mig klar efteråt."

Så jag cyklade till startområdet där Indra väntade, och vi fick starplatser som vi ansåg oss vara nöjda med. Efter det gick vi tillbaka till min bil där jag gjorde mig klar och vidare till Indras bil där hon gjorde sig klar, innan vi tillsammans gick till starten där våra cyklar väntade. Där upptäckte vi att vi nog stod lite för långt fram för våran kapacitet. Vi hade antagligen inte behövt ha så bråttom som Indra trodde att skaffa startplatser.

"Det här kommer du skriva om i bloggen", mumlade Indra.

Jag log stort till svar.

 

Jag antar att det beror på att när jag cyklar landsväg kör jag på 28" och nu körde jag på 26". Därmed hade jag nu närmare till marken om jag skulle ramla och skadorna skulle därmed bli mindre...

 

Fortsättningen av loppet gick exakt likadant; jag körde om folk i uppförsbackar och blev omkörd i nerförsbackar. Dock körde jag om fler än vad som körde om mig. Alltid något att vara glad för.

 

Till slut var jag framme vid målgång. Trodde jag. Fast då skulle vi tydligen cykla uppför pulkabacken, som lyckligtvis iallafall var snöfri idag. Och lyckligtvis skulle vi inte cykla rakt uppför den, utan på sand/grusvägen bredvid. 

Jag har ingen aning om vad som rörde sig i mitt huvud exakt då, men uppenbarligen var det något alldeles oerhört kul, för jag ser löjligt glad ut av någon anledning.

 

Efter en runda förbi serveringen och nerför pulkabacken var det till sist dags för målrakan. 

Jag rullade in på plats 14 av 92 i motionsklass på den sträckan (plats 11 av 42 herrar). Det är jag riktigt nöjd med, med tanke på att jag som sagt aldrig varit med i något sånt här tidigare.

 

Cirka tio minuter senare rullade Indra över mållinjen med ett stort leende. Även hon gjode sitt första MTB-lopp någonsin, och hade köpt sin cykel för bara några månader sedan, så det var riktigt bra gjort av henne.

Nu börjar jag redan bli orolig att bli utklassad av henne nästa år, när hon haft lite mer tid att träna på... ;)

 

Efter att pustat ut en stund blev det lite mat på gräset vid sidan av målgången, där solen så smått tittade fram emellanåt. 

Vi hade verkligen tur med vädret idag, och att vi slapp regnovädret som drog fram igår.