Micke

 

Jag har som bekant två mål med den här bloggen. Eller tre om man räknar med målet att bli så känd bloggare så att jag kan säga upp mig från jobbet och försörja mig på att skriva. Men det känns lite avlägset än så länge.

De andra två målen hänger ihop med varandra. Det huvudsakliga målet är ju att till Utmaningen 2019 ha lyckats träna upp mig tillräckligt för att få en bättre tid än vad årets upplaga innebar. Om jag dessutom kan slå Jonas så är det en bonus, men inget som tillhör det viktigaste. Och som en bidragande sak i det målet är mål nummer två att komma i bättre form, då en mindre fettfylld kropp bör kunna prestera bättre än en som släpar på otaliga kg dödvikt.

 

En återkommande sak i min vardag är att jag väger mig varje Fredagmorgon, ungefär vid samma tid. Känns som att det ger det mest rättvisande beskedet om man gör så. Och den här Fredagen passerades 10-kg-gränsen. Vågen berättade glatt (eller egentligen var väl vågen likgiltig, men jag var glad) att jag nu hade gått ner 10,9 kg.

"Ditt anorexia-fall", sa Camilla när hon fick veta de strålande nyheterna.

"Tackar", log jag glatt.

"Det var ingen komplimang", svarade hon.

"Jo, det var det", svarade jag.

"Nää..."

"Nähäpp."

 

Fredagsmorgonen innebar simträning på egen hand. Och det var verkligen på egen hand. Hela motionsdelen var min egna i början av den här morgonen. Sedan dök det upp ett par till, men det var fortfarande så vi hade varsin länga att hålla oss på, och därmed noll trängsel. Det var positivt. Det som var negativt var att jag fortfarande inte lärt mig andas. Det gör att min simning blir lite ryckig eftersom jag ungefär var femtonde meter måste stanna upp och andas. Inte så ofta man ser det i simtävlingar liksom...

 

Det var löjligt kallt i vattnet. Det har varit så varje dag jag har varit där den här veckan. Jag vet inte om de sänker termperaturen för att det är tävling i helgen, och tävlingssimmare inte vill ha den sköna värme som vi vanliga motionärer uppskattar. 

 

Den här Lördagen, och till lika veckans tjockis-dag, började med likadan lyxfrukost som varje tjockis-dag; havregrynsgröt med proteinpulver från Elite Nutrition och en kall Red Bull. Skillnaden mot övriga Lördagar var att frukosten intogs en timme tidigare än vanligt. Detta p.g.a att jag skulle hinna med en löparrunda med Titti innan det var dags för att springa parkrun.

 

När jag vaknade på morgonen blåste det som om en vistelse utomhus skulle resultera i ett möte med Ray Bolger, Jack Haley och Bert Lahr (fattar ni inte den fantastiska liknelsen så får ni googla och skämmas för bristande allmänbildning) och dessutom regnade det ganska mycket. Så jag räknade faktiskt med ett SMS från Titti som skulle avboka vår löpning. Men som vanligt vid mina löparrundor slutade det regna någon halvtimme innan jag skulle iväg. Blåsten fortsatte dock och min frisyr blev aningens kantstött under löpturen till Venaspåret där vi skulle träffas. 

Löpningen i Venaspåret avlöpte utan några problem, och efter avklarat varv blev det en kort löpning hem igen, där jag fick pusta ut 20-30 minuter innan det var dags att hoppa på cykeln och ge sig iväg mot parkrun.

 

Även vid parkrun var det storm. Vilket inte var så konstigt med tanke på att det bara är några kilometer från Venaspåret. En positiv sak var att det blev en väldigt medvind den första sträckan. Det gick riktigt bra de första två kilometerna. Sedan kom en löpare och sprang om, vilket så klart händer då och då, men skillnaden var att precis efter att han passerat mig vek han in precis framför mig utan att öka så jag var tvungen att bromsa in. Så irriterande, och jag kom inte igång igen efter det. 

Vid tre kilometer stod Christer. Han kollade klockan när jag kom och ropade att jag kunde komma under 21 om jag fortsatte i samma tempo. Han hade nog ingen 5:a i matte när han gick i skolan, för under 21 minuter kom jag definitvt inte. Däremot kom jag med god marginal under 22 minuter. Närmare bestämt 21,59...

Christer sa att med tanke på vädret så skulle jag vara nöjd, och han vet ju vad han talar om. Förutom att han inte kan räkna ut medelhastigheten när jag springer alltså... ;)

 

Jag kan inte låta bli att tänka på vilken tid jag kunde ha fått om inte den där andra löparen tvingat mig att bromsa in vid två kilometer. Visst, jag hade fortfaraden troligen inte kommit under 21 minuter, men jag kanske hade kunnat slå PB. Vem vet?

 

Efter målgång sprang jag tillbaka och mötte upp Martina som låg några minuter efter mig. Någon gång då och då är även jag en gentleman. Dessutom fick jag ju någon kilometer nedvarvningsjoggning. Fast när jag pratar med henne så hävdar jag så klart att det bara var den gentlemannamässiga delen av mig det handlade om, och inte ett ord om min egna vinning på nedvarvning ;)

 

I övrgit har kvällen mest inneburit det som tjockis-dagen innebär; tjockis-ätning. Pizza, kakor, Dr Pepper och en okänd mängd energidryck. Mitt sug efter onyttigheter har faktiskt börjat minska. Visst är det mycket man är sugen på under veckorna, men när dagen kommer då man verkligen får äta så är det ändå inte så oerhört mycket man verkligen vill ha. Som jag har sagt ända sedan min första tjockis-dag; det enda jag verkligen drömmer om hela veckan och som verkligen är så fantastiskt gott när man väl får unna sig det är Frank's. Pizza och kakor är trevligt, men inget krav, utan mer för att slippa äta lax och quinoa på sin tjockis-dag. Men Frank's däremot, där har vi min svaga punkt :)

Får se hur det blir i Februari nästa år när jag har planer på att äta ostbågar för första gången på ett drygt år. Om det är lika gott som jag minns det, eller om det också blir en sån där sak jag har tappat smaken för. Den som lever får se. :)