Micke

 

I vanliga fall springer jag något lopp då och då. Oftast är sträckan 5 eller 10 kilometer och oftast är det på vanliga grusvägar, cykelbanor och liknande.

Jag har nu genomfört tre lopp på sju dagar, där alla tre loppen är lite jobbigare än de genomsnittliga lopp jag brukar deltaga i.

 

Förra Söndagen var det Kilsbergen Trailrun, 14,7 km terräng. I Lördags var det Run of Mine, 10 km med en 3 km lång uppförsbacke i mitten, och dagen efter var det 22 km MTB Bergslagsloppet.

För folk som är lite mer tränade än vad jag är så är det här kanske inte så mycket att hänga i granen, men för mig som är en glad amatör så verkar det som att kroppen ansåg att jag skulle lugna ner mig en aning. Första tecknet kom igår eftermiddag. 

Jag åkte direkt efter jobbet till Gustavsvik för simning. Och det har väl aldrig gått så dåligt att simma. Ingenting funkade. Jag kunde knappt få till ett enda simtag rätt, och det kändes som att jag inte hade aning om vad jag gjorde. 

Jag försökte övertala mig själv att övning ger färdighet, och fortsatte traggla fram och tillbaka i bassängen, men det blev bara sämre och sämre och till slut gav jag upp och åkte hem.

Tillbringade ett par timmar med senaste cykeln i garaget innan jag gick upp, borstade tänderna och la mig, där jag somnade direkt.

 

Vid 03,15 var det dags att gå upp igen, äta frukost och cykla till jobbet. En cykeltur som inte är speciellt jobbig i vanliga fall, men även där kände jag mig så slapp.

På jobbet har det väl gått hyfsat att jobba, men när jag cyklade hem igen på eftermiddagen var det samma känsla igen. Ingen kraft i tramptagen över huvud taget.

 

Ikväll var det egentligen dags för löpskytte, men en kombination av ett regnoväder som kunde få Noaks ark att flyta förbi här utanför och avsaknad av ork gjorde att jag inte anmälde till det idag.

Istället la jag mig i badkaret och lyssnade på senaste avsnittet av wrestlingpodden, som släpptes igår. Vilket jag han höra gissningsvis 5-10 minuter av innan jag somnade. Jag hörde även de sista minuterna, för då hade vattnet hunnit bli tillräckligt kallt för att väcka mig.

 

Imorgon bitti är det dags för simträning innan jobbet. Jag hoppas verkligen att jag och min kropp har piggnat till fram tills dess, för så här förslappad är det inget kul att vara. 

 

Dagens blogginlägg blev det i särklass gnälligaste jag har skrivit hittills. Men livet är ju inte alltid en dans på rosor. Vilket är tur, för tänk vad mycket taggar man skulle ha under fötterna jämt. Huga.