MENY
Idag var det dags för ett av de där loppen man bara längtar efter hela året. När jag anmälde mig för ett knappt halvår sedan tänkt jag att det är ju hur länge som helst kvar, men idag var det äntligen dags.
Det är så klart Kilsbergen Trailrun jag talar om. 14 km terränglöpning i skogarna runt Kilsbergen. Väntar fortfarande på att något annat lopp ska nå upp till att vara lika kul, men hittills har jag inte sprungit något som ligger på samma nivå. I år var det fjärde gånger jag sprang, och jag längtar redan till nästa år.
På grund av dagens lopp förflyttades tjockisdagen som egentligen ifaller på Lördagen till idag. Att ha tjockisdag dagen innan ett lopp känns ju inte så genomtänkt liksom. Så idag var det dags, både bästa loppet och tjockisdag. Vilken fantastisk dag :)
Frukosten bestod som vanligt inför ett lopp av havregrynsgröt med proteinpulver från Elite Nutrition och en Red Bull. Lyxfrukost alltså.
Efter det var det dags att packa kylväskan med allt man kan behöva en dag som denna.
Efter att ha kommit fram till Ånnaboda och hämtat ut nummerlappen var det nästan en timme kvar till start, så den tiden fördrevs mest med att stå och prata och vara nervös. En kvart innan start började jag min uppvärmning. Den bestod med att jag joggade ett par hundra meter åt ena hållet och tillbaka igen. Man ska inte gå till överdrift.
Det fanns tre startgrupper att välja mellan; Elit under 1,10, Under 1,20 och Motion över 1,20. Jag har självkännedom nog att ställa mig i den gruppen som passar min förmåga bäst. Dels för att inte vara i vägen för snabbare löpare och dels för att inte dras med i ett tempo jag egentligen inte klarar. Så jag ställde mig i långsammaste gruppen, fast längst fram i den gruppen.
Dessvärre har inte alla samma självkännedom, och det blev som vanligt en hel del stopp i starten då en hel del inte så snabba personer valt att ställa sig betydligt längre fram än vad de egentligen borde ha gjort.
Första dryga 2 kilometerna går på cykelbanan runt Ånnabodasjön, så där fick man passa på att springa om, för väl inne i skogen är omspringningsmöjligheterna begränsade. Hann springa om gissningsvis 50-60 personer under de två kilometerna. Sedan svängde vi in i skogen, och man fick anpassa sig efter framförvarande.
Då och då kunde man hoppa förbi någon eller några stycken, men oftast fick man bara hålla sin plats i ledet, och det är ju lite jobbigt, men det är inte mycket att göra åt.
Efter 8 km var det dags för första vätskekontrollen, och efter den springer man några hundra meter på en grusväg, och man kan äntligen börja springa exakt i det tempo man vill.
Man vet att det är ett jobbigt lopp när man vid 10 km känner en glädje och förväntan eftersom det nu är mindre än två kilometer kvar tills man kommer till slalombacken man ska uppför.
Japp, jag vet, slalombacken är ju det jobbigaste på hela loppet, men när man väl klarat av den är det bara några kilometer kvar till mål.
Om någon undrar så var inte backen mindre eller lättare i år heller. 8 minuter 45 sekunder tog det för mig att ta mig upp. När jag började ta mig uppför var mina tankar fyllda av pizzan jag skulle äta när jag kom hem. Halvvägs upp hade de tankarna förbytts till drömmer om att få lägga sig ner och bara slappa. Jag drömde om att få komma i mål och lägga mig på vad som helst; asfalten, gräsmattan eller t.o.m. en buske med brännässlor kändes välkomnande, bara man fick lägga sig ner.
Efter att ha kommit upp är det en stenig stig ner mot sjön, och den är så där lagom behaglig när mjölksyran pumpar i benen och liemannen flåsar i örat. Jag lyckades i år komma ner utan att snubbla omkull, något jag inte har lyckats med varje år...
När man väl är nere är det knappt två kilometer asfalt fram till mål. Då är man (iallafall jag) ganska miffo i benen och trots att det är slät asfalt är det svårt att få till något löpsteg. Men jag joggade fram så gott det gick. Mötte Johan som redan gått i mål och nu var uten på en nervarvningslöpning i betydligt högre tempo än vad jag presterade och betydligt mindre ansträngd än vad jag var. Mööööh.
Till slut var jag iallafall framme vid upploppet och kunde springa mot den väntande målflaggan.
Medalj, tröja, risifrutti, banan, en okänd mängd vatten fick jag idag, och dessutom vann jag på mitt startnummer och fick ett pannband från Peak Performance.
Lars kom 40 sekunder före mig i mål. Oerhört irriterande ;)
Efter att vi hade väntat in målgångarna för Jimmy, Jessika och Linnea och utbytt olika bortförklaringar till varför det inte gick snabbare än det gjorde, var det dags att åka hemåt.
Det är något speciellt att köra hem från ett lopp med en kall Frank's i mugghållaren. Det är nästan en av de bästa sakerna med att springa lopp.
Medan jag duschade och drömde om pizzan jag skulle köpa lyssnade jag på en live-skiva med Twisted Sister. Lagom när jag tänkte som mest på min framtida pizza började de spela "Stay Hungry". Jag vet inte om det var ett tecken från ovan att jag inte skulle hålla på med såna där onyttigheter.
Men hallå, är det tjockisdag så är det, och strax var jag nere på Paloma. Jag insåg att senaste jag åt pizza var det fortfarande snö ute. Man kan inte säga att missbrukar pizza liksom.
En Hawaii utan tomatsås och en kall Dr Pepper. Importerad Dr Pepper, den bästa sorten. Åh vad gott det skulle bli.
Och visst var det gott med pizza, men det var ytterligare en sak som var godare i huvudet än i verkligheten. Förr åt jag pizza 1-2 gånger i veckan. Efter att ha haft så här långt uppehåll har suget uppenbarligen försvunnit. Jag åt upp den och den var som sagt god, men jag känner inte något enormt sug efter en upprepning.
Jag kan förresten se in i framtiden. Imorgon kommer jag vara stel i benen. Det säger min kristallkula.
0