Micke

 

Igår var det Fredag, och det var morgonsimning innan jobbet. 

När jag kom fram till Gustavsvik och skulle parkera verkade det som att de hade fått för sig att flytta ut bassängen på parkeringen, för uj vilken översvämning det var där. Troligen en följd av Torsdags-kvällens regnoväder i kombination med någon tilltäppt brunn. Fick åka ett varv och hitta en plats som inte krävde vadarstövlar för att ta sig mellan bil och ingång.

Väl inne visade det sig vara tvärt om; bassängen hade mindre vatten än vanligt. Cirka 20 cm lägre vattennivå, vilket gjorde att när man klev i vid den grunda änden nådde vattnet ungefär till magen. Ingen aning om vad som hänt. Kanske höll de på och bytte ut vattnet eller kanske var det så att det faktiskt var bassängens vatten som hade flyttats ut på parkeringen. Vad vet jag?

 

Själva simningen börjar kännas bättre. Med "bättre" jämför jag alltså med hur det var innan kursen, och "bättre" ska i det här fallet absolut inte blandas ihop med "bra". Mitt största problem att lära mig vid simningen är andningen. Jag kan absolut inte andas, utan simmar cirka 15 meter, får stanna till och andas, innan jag fortsätter några meter till innan jag stannar och andas o.s.v. Och den metoden vinner inga tävlingar liksom. Att jag dessutom har så lätt att bli täppt i näsan, speciellt när jag har ätit bröd av någon anledning, gör ju inte saken bättre. Och nej, jag stoppar inte brödet i näsan. Jag är väl känslig mot mjöl eller nåt.

 

Jag vet inte om veckans stressade känsla på jobbet eller förväntan på dagens special-parkrun var en bidragande orsak, men jag lyckads med tre mardrömmar om löpning under samma natt. Inte den sortens mardrömmar som innefattar att jag blir jagad av en yx-bärande galning, men ändå mardrömmar på det sättet att man inte vill uppleva det på riktigt.

Först drömde jag att jag var ute och handlade och när det var dags att åka till parkrun hittade jag inte ut från parkeringen. Jag hade ingen aning om vart jag var och tiden till starten kom allt närmare och jag insåg att jag inte skulle hinna. 

Efter ett tag vaknade jag, fast uppenbarligen bara i drömmen, och kände att det var skönt att det bara var en dröm, men strax efter var jag ute och åkte bil igen och var sen till parkrun. Igen. Jag hade inte bytt om för löpning och skulle inte hinna hem innan starten, och jag skulle antagligen inte hinna till starten heller.

Slutligen drömde jag att arrangören för Annaloppet, som går imorgon, var skogstokiga på mig för att jag hade anmält mig som löpare i "No broccoli running team Örebro", och eftersom det inte är någon riktig klubb och inte godkänd skulle jag därmed inte få starta överhuvud taget. 

Det var en kämpig natt alltså.

 

När jag vaknade (på riktigt) var det ca 4 grader och det kändes som ytterligare en mardröm...

Idag var det dags för parkrun i sammarebete med P4 Örebro för insamling till Världens Barn. Med tanke på temperaturen var jag i valet och kvalet om jag skulle ta bilen istället för cykeln, men till slut valde jag cykel ändå.

 

Vid start visade det sig att uppmärksamheten för dagens parkrun hade lönat sig, och det var betydligt fler deltagare än det brukar vara. Jag tror vi blev 163 stycken, eller något i den stilen.

Innan start pratade Lisa om att hon ville komma under 25 minuter, men ändrade sig några sekunder senare till 27 minuter. Eftersom det var så mycket folk idag, och starten är så trång, så hade jag redan bestämt att inte försöka slå mitt PB, utan ta löpningen som ett vanligt träningspass i lugn och ro. Så jag erbjöd mig att vara hennes farthållare för att försöka hjälpa henne att nå sitt mål.

Första två kilometerna gick i 5,26-tempo, och tredje på 5,24. Planen var sedan att öka lite och lägga oss runt 5,20 på kilometer fyra och sedan försöka öka ytterligare på sista kilometern med en spurt i slutet och därmed komma under de planerade 27 minuterna.

Tyvärr orkade inte Lisa riktigt det tempot de sista två kilometerna, så tidsplanen sprack lite. Men 27,20 blev det, och hon slet verkligen i slutet, så jag är nöjd med henne ändå. Och det kommer inte dröja länge innan hon är under 27. 

 

Efter sedvanligt parkrun-fika cyklade jag hemåt, lämnade cykeln och tog mig ut på en extra löparrunda. Det var ju strålande sol, och jag hade dessutom inte provat mina nya hörlurar jag köpte tidigare i veckan. 

Hörlurarna visade sig vara ett mellanting; varken bra eller dåliga. Hyfsat ljud, men dålig bas. Satt ganska bra i örat, men kontrollknappen var för "tung" så vid löpning hjälpte den till att dra ut höger hörlur ur örat. Men som vanligt; man får vad man betalar för.

Fick iallafall ihop 7,8 km njutningsfull löpning i solen. 

 

Eftersom jag sparar min tjockisdag till på Tisdag (för att kunna köpa munkar på Sannamarknaden) fick dagens mat bli sockerfri blodpudding. Hoppas munkarna på Tisdag är värda den uppoffringen.