MENY
Idag var det dags att springa "Run of Mine". Ännu ett lopp jag har sett fram emot lite extra. Loppet går ut på att man springer två kilometer "vanlig" väg, tills man kommer fram till gruvområdet, där man springer nerför gruvgången i tre kilometer tills man kommer till botten av gruvan, vänder och springer samma tre kilometer (i 15% lutning) upp igen, och slutligen avslutar med två kilometer vanlig väg. Totalt tio kilometer alltså. Dock tio jobbigare kilometer än man brukar springa. Dessutom var man tvungen att ha gruvhjälm på sig hela tiden när man sprang. Därmed är frisyren inte sig lik när man kommer i mål.
När jag kommit fram till Zinkgruvan möttes jag av en funktionär. Jag trodde han skulle peka ut vart jag skulle parkera, men han sa bara att jag skulle följa vägen. Bra där, den tanken hade ju aldrig slagit mig annars...
Jag frågade honom hur långt det var till tävlingsområdet.
"Det är bara en halv kilometer", svarade han.
Cirka två kilometer senare var jag framme vid tävlingsområdet.
Där stod fler funktionärer och pekade. Jag blev hänvisad att åka till höger på en smal väg och jag började fundera på hur långt det skulle vara att ta sig till starten. Efter ett tag kom jag fram till en grusparkering där en orangeklädd man pekade vart jag skulle parkera. Han gav mig en lite skeptisk blick när jag ställde mig på betryggande avstånd från bilen bredvid.
Jag frågade hur långt det var till starten.
"Det är bara 400 meter", svarade den orangeklädda mannen.
I Zinkgruvan har det uppenbarligen svårt att uppskatta längden på sträckor, och efter en knapp kilometers promenad var jag framme vid startområdet.
När vi hämtade nummerlapparna fick man bl.a. det här brevet i kuvertet. Det gjorde ju att att man började tänka på allt som kan hända...
Även om punkterna på den där listan var saker som är viktiga att ta upp, och som man kan oroa sig för så finns det ju en punkt de helt hade glömt att informera om. Varken att det kunde inträffa eller hur man skulle agera om det inträffade. Den saken som alla som går ner i en gruva oroar sig mest för.
Ni vet säkert vad jag syftar på; risken att träffa på Harry Warden så klart.
Både Jessika och jag valde att starta ganska långt bak, för att inte dras med i något tempo vi inte klarade av. Ingen av oss visste ju hur jobbigt det här loppet skulle vara, så det var bäst att ta ganska lugnt till en början iallafall.
Starten gick och vi sprang iväg. Jag tänkte som sagt ta det väldigt lugnt i början, för att ha några krafter kvar inför den tre kilometer långa uppförsbacken. Men efter några hundra meter insåg jag att sååååå lungt kan jag ju inte ta det om jag ska hinna hem innan det blir mörkt, så jag ökade och sprang förbi löpare efter löpare och var efter ett tag inte så långt bakom längre.
Efter en stunds löpning tornade gruvan upp sig framför oss. Det var något spöklikt med den, trots att det var ljust ute och det var mycket folk i rörelse. Eller också är det bara jag som är lättskrämd och har livlig fantasi.
Snart var vi vid gruvöppningen och en grusväg förde oss ner i mörkret. Det här var inte som när man springer i backar i naturen, så backen då och då planar ut lite så man kan ta igen sig innan backen fortsätter. Här var det backe nonstopp i tre kilometer, utan minsta utplaning. Det gick bara nerför längre och längre, och jag började undra hur jag skulle orka uppför igen.
Efter ett tag såg jag äntligen skylten som förvarnade att det snart var dags för vändning, och jag fick lite extra ork igen. Tills jag såg att det var en skylt som informerade om vändningen för 6 km-loppet, som bara skulle en kilometer ner i gruvan. Så när jag kom till den vändpunkten hade jag alltså ytterligare två kilometer backe ner framför mig.
Mööööh.
Jag hade räknat med att gruvan var ordentligt upplyst. Det var den inte. Det hängde en slinga med glödlampor på väggarna, så det var förvisso upplyst, men dunkelt och skuggit. Lagom tills ögonen började vänja sig vid den skumma ljuset dök någon gruvarbetare med pannlampa upp och tog bort allt mörkerseende igen.
Tackar...
Till slut var jag ändå nere i den absoluta botten av gruvan. Där fanns en ambulans och en vätskekontroll. Ambulansen behövde jag inte just då, men jag tog mig tid att skölja ur munnen med lite vatten och dricka ett par klunkar innan jag började min löpning uppför.
Nu gick det inte riktigt i samma tempo längre. Efter någon knapp kilometer insåg jag att det tar för mycket på krafterna att jogga i den lutningen, och att jag inte tjänade så mycket på det jämfört med att gå i rask takt ett tag.
Efter ett tag hade även den raska gången sjunkit till ett tempo som gjorde att man kunde tro att jag var på väg till tandläkaren, ett partimöte med socialdemokraterna eller någon annan plats man absolut inte känner något sug att skynda sig till. Så det var dags att dra igång mitt envisa pannben, som jag brukar förlita mig på när konditionen inte räcker. Höjde tempot och passerade några stycken igen.
När jag kämpade på uppför tänkte jag på hamburgaren jag skulle njuta av när jag kom hem, innan jag strax efter kom på att min tjockisdag inte är förrän imorgon. Och dagens mat blev istället tre skivor sockerfri blodpudding...
Till slut var jag uppe ur gruvan och hade "bara" två kilometer vanlig löpning kvar. Stannade till vid sista vätskekontrollen för att ta ett par klunkar vatten.
"Där har du vatten och där har du sportdryck", sa funktionären som stod där.
"Och vart är taxin som tar mig till mål?" flåsade jag.
"Vi kan köra dig i den där", sa en annan funktionär och pekade på gigantisk grävmaskin som stod en bit bort. "Bara att du klättrar upp i skopan."
Det var så skönt att få springa på vanlig väg igen. Den första biten gick ganska stelt, men efter några hundra meter kunde jag använda benen igen och åter lyckades jag få upp tillräcklig fart för att passera ett par stycken. Jag var nästan överraskad själv att jag orkade springa efter den där uppförsbacken då jag kände att all ork försvann.
Innan start hade jag gissat på att jag skulle komma i mål på mellan 1.05 - 1.10, så jag blev glatt överraskad när min sluttid blev 58,55. Ingen tid som någon skulle resa en minnessten över i ett vanligt 10-km-lopp, men som sagt; tre kilometer uppförsbacke drog ju ner tempot en aning ;)
Det räckte till placering 33 av 188 startande, och jag är faktiskt ganska nöjd. Och en ny löpartröja fick jag också.
Jag var lite extra noga med att stretcha idag, då jag antar att jag har använt helt nya muskler som jag aldrig tidigare har vetat om att jag har. Medan jag stretchade tänkte jag att det var ett kul lopp, men jag vet inte om jag anmäler mig till nästa år.
Lagom till jag stretachat klart kom Jessika i mål. Bland det första hon sa var "Nu vet jag hur banan går, så jag är mer redo nästa år."
Så jag antar att vi tydligen springer nästa år också. Jag har en förmåga att falla för grupptryck.
Efter en kort löptur tillbaka till bilen var det äntligen dags för belöningen för dagen.
Japp, jag vet att tjockis-dagen som sagt är imorgon, men en Frank's (eller tre...) är man faktiskt värd efter ett sånt här lopp. Säger jag iallafall.
0