Micke

 

Idag är det Fredag på riktigt. I Tisdags fick jag känslan av att det var Fredag och då var det inte lika kul när jag insåg att jag var helt ute och cyklade i förmågan att hålla koll på veckans dagar. Men som sagt, nu är det verkligen Fredag. 

Då Vladimir skulle sluta tidigare och Fröken Sallad slutar tidigare varje Fredag sa Camilla igår att hon blir väl tvungen att stanna kvar och stänga, även om hon egentligen ville komma iväg tidigt för att hon skulle rida.

Jag, som har en arbetstid som gör att jag börjar och slutar tidigare än de flesta på jobbet erbjöd mig att komma lite senare på morgonen och därmed stanna till sist och stänga på eftermiddagen.

Det kan anses som en väldigt fin gest från min sida. Vilket det förvisso var. Men jag hade en baktanke. Om jag började jobba lite senare så skulle jag hinna simträna på morgonen innan jobbet, när det troligen är mindre folk än på eftermiddagen.

 

Sagt och gjort, jag skulle börja jobba ungefär halv åtta, så i morse vid 05:30 styrdes Golfen mot Gustavsviks parkering, dit jag anlände ca 05:50 och fick alltså vänta ca tio minuter innan de öppnade.

 

Vid simingen i Måndags och i Onsdags har vattnet varit alldelles löjligt kallt. Alltså så där kallt så att man står på tå för att så lite som möjligt av kroppen ska ha kontakt med vattnet. Ungefär som när man badar i en sjö.

Idag var vattnet betydligt varmare. På gränsen till FÖR varmt t.o.m. Och de ska mycket till innan jag påpekar bristerna i varmt klimat.

 

Den första halvtimmen var det ingen direkt trängsel. Rättare sagt var jag absolut ensam i motionsdelen av 50-metersbassängen. Sedan började trängseln göra sig kännbar då ytterligare en simmare dök upp. (eller dök i, kanske är ett mer passande ordval).

Efter ytterligare cirka tio minuter kom ytterligare en simmare, och några minuter innan jag skulle avsluta träningen för den här gången var vi helt plötsligt fem stycken som samsades om utrymmet. Som att tränga sig fram på en marknad i Calcutta ungefär...

 

Simningen i sig gick ungefär som senast. Ingen katastrof, men ingen fantastisk framgång heller. Och framför allt behöver jag inte vara orolig för att åka fast för någon hastighetsöverträdelse om polisen skulle få för sig att sätta upp en laserkontroll i bassängen. Och det där med andning är fortfarande inget jag behärskar, men jag har i allafall kommit så långt så att jag har lärt mig att inte försöka dra in luft medan huvudet är under vattnet.

 

Det allra första vi fick göra vid allra första lektionen var att försöka hitta jämnvikt när vi låg i vattnet. Man skulle ligga på mage, raklång och hålla kroppen flytande. När fötterna började sjunka var övningen slut, och man skulle börja om och upprepa proceduren, tills fötterna återigen började sjunka. Fötterna var tydligen det första som tappar flytkraft när man ligger i den ställningen.

Vid dagens simning märkte jag något som därmed var väldigt konstigt. Medan jag försökte ta mig fram kände jag att fötterna steg. Som om mina fötter var två korkar som inte alls ville vara under ytan. Väldigt märkligt.

Om det fortsätter så här kan jag kanske snart gå på vattnet. Naaaajs, då kan jag gena längs strandkanten av Hjälmaren vid kommande parkrun och få ett försprång framför alla andra löpare. Om inte Jesus dyker upp och tar samma genväg alltså.

 

Jag väger mig varje Fredagmorgon, och så även denna Fredag. Hade jag gått ner ett hekto till hade jag nu gått ner tio kilo. Men nu fick jag iallafall glatt se att vågen visade en viktndgång på 9,9 kilo. Det går åt rätt håll, och det är jag väldigt nöjd med.