Micke

 

Efter förra veckans uteblivna träning, då garaget tog det mesta av min fritid skulle jag den här veckan köra igång igen. Var tanken. När Johan dessutom hånfullt påpekade att jag minsan snart hade klarat SUB20 om jag valt IF Start istället för AIK ökade motivationen ytterligare.

Så efter jobbet på Måndagen var backintervaller inplanerade. 

Dessvärre hade min kropp även planerat huvudvärk lagom tll eftermiddagen, och den höll i sig. Inget optimalt utgångsläge för att springa uppför backe upprepade gånger. Jag tycker inte om att hitta på bortförklaringar för att undgå att träna, men när huvudet kändes så här så insåg jag att det här kommer inte bli bra, och jag sköt upp intervallerna till Tisdagen istället.

Så istället för löpning blev det slapparkväll i fåtöljen. Det var dumt. Att slappa i fåtöljen med glass och skräckfilm var beroendeframkallande. Det visade sig när jag på Tisdagen inte hade ont i huvudet längre, men ändå hamnade i fåtöljen med glass och skräckfilm. All min karaktär hade helt plötsligt och oväntat tagit ledigt och jag började bli orolig för vad det här skulle leda till. 

 

På Onsdagen tog jag med badbyxor m.m. till jobbet för att åka till Gustavsvik direkt efter jobbet, utan att passera fåtöljen på vägen.

Det funkade, och jag simmade 1500 meter i makligt tempo. Innan jag åkte hem till fåtöljen igen. Det här började likna katastrof och jag hade ingen aning om vad som hade hänt med mitt träningssug.

 

På Fredag eftermiddag hade vi möte med Nyström på jobbet när jag började känna mig lite varm. Jag trodde att det berodde på att vi satt fem personer med stängd dörr i hans inte allt för stora kontor. Men när jag åkte hem efter jobbet började den känslan av förkylningssympton göra sig kännbar, och inte ens min kalla Fredags-Frank's smakade så där underbart som den brukar.

På Lördagen var det ju dels parkrun på morgonen, som vanligt, och dessutom var det dags att springa Startmilen på eftermiddagen.

Som jag kände på Fredagkvällen var det inte så säkert att jag skulle medverka på någon av de löpningarna.

 

När klockan ringde på Lördagmorgonen var jag så där sträv i munnen som man blir när man är sjuk och löpning kändes ännu mer avlägsen. Efter havregrynsgröt (med proteinpulver från Elit Nutrition så klart) och en Red Bull kändes det lite bättre, och jag valde att cykla iväg till parkrun iallafall. En långsam jogg skulle jag väl iallafall klara av, tänkte jag.

 

Eftersom Titti hade som mål att komma under 30 minuter var det passande att springa med henne. Trevligt sällskap och lugnt prat-tempo är ju en bra kombination.

Även om hon sa att all pollen i luften gjorde att hon inte skulle klara av att hålla det tempot idag.

 

Eftersom vi visste att vi skulle ta det lugnt ställde vi oss rätt långt bak, för att inte vara ivägen för snabbare löpare. Så tänker dessvärre inte alla, och vi fick springa lite slalom i början för att ta oss förbi folk som var lite långsammare än vad vi var.

När jag tittade på klockan efter första kilometern hade vi sprungt på 5,45, vilket är snabbare än Titti säger sig klara av. Jag sa inget till henne om det utan fortsatte i ungefär samma tempo. 

Hade jag sagt något hade hon troligen dragit ner på tempot i ren protest för att visa att hon hade rätt när hon sa att hon inte orkade det tempot.

 

Även nästa kilometer gick i liknande tempo, liksom kilometer tre och fyra. Sista kilometern sjönk tempot en aning, men då hade vi ändå haft ett tillräckligt högt tempo för att målet på 30 minuter skulle vara inom räckhåll.

När vi hade passerat bron och vänsterkurvan efter bron såg jag på klockan att det såg riktigt bra ut för henne. Ungefär då kom Lars i motsatt riktining på nedjogg.

"Titti kommer slå sitt PB" ropade jag till honom när vi möttes.

"Nej, det kommer jag inte", muttrade Titti ungefär lika glatt som en fyraåring som just tappat sin mjukglass i sandlådan.

"Om du klarar sista biten på strax över två minuter blir det PB", svarade jag i ett försök att muntra upp. Titti var inte mottaglig för uppmuntran just då kändes det som, men kämpade på iallafall, och precis som jag hade räknat ut (och som Titti hade vägrat tro på) klarade hon sitt mål på SUB30 med god marginal och slog därmed även sitt PB med 42 sekunder.

Man skulle kunna tro att Titti härmed borde lära sig att lita på vad jag säger. Jag känner henne tillräckligt väl för att inse att det inte kommer hända.

 

Efter parkrun i lugnt tempo kändes det faktiskt bättre med min förkylning, och jag började fundera på om jag skulle vara med på Startmilen trots allt. Starten skulle gå 14:00, så jag hade lite tid att vila innan. Så efter parkrun-fika cyklae jag hem, åt en powerbar och drack en Red Bull innan jag la mig på yogamattan och slappade till ett avsnitt av podden Vacancy (som i det här avsnittet pratade om Sleepaway Camp-filmerna).

 

När det började bli dags att göra sig klar kändes det inte alls bra längre, men jag valde ändå att göra mig klar och se om det kändes bättre om jag bara kom igång lite. Det gjorde det inte. Vid 13:20 var jag fortfarande inte säker på om jag skulle åka iväg till start, men gick ändå till garaget och plockade ut en cykel och rullade mot Tybblelundshallen där nummerlapparna delades ut. 

När jag kom fram var jag helt svettig och jag förstod att det inte stod helt rätt till med mig. Jag valde ändå att hämta ut min nummerlapp men förstod att det inte skulle bli någon fantastisk tid för mig.

 

Titti ansåg sig ha sprungit tillräckligt genom att vara med på parkrun, så vid Startmilen valde hon att agera hejarklack åt mig.

Starten gick och jag kände att det gick över förväntan. En stund. Sedan började min kropp påminna mig om att jag faktiskt inte var helt frisk och att det här var inte så genomtänkt. 

De första 6 kilometerna hade jag kilometertider på 4,23 - 4,55. Därefter sjönk tempot betydligt.

 

 

Där, vid ungefär 6 km hade jag ingen ork kvar alls. Flera gånger tänkte jag börja gå, men övertalade mig ändå att fortsätta i något som kunde liknas vid löpning, fast väldigt långsamt och plågsamt.

Efter 8 km var det ännu värre, och jag tänkte att nu börjar jag gå, så jag iallafall har krafter kvar för att kunna springa i mål. Pannbenet övertalade mig att ändå fortsätta min långsamma jogg istället för att gå.

Efter ytterligare en stund var jag äntligen framme vid utkanten av universitet och då ska man bara igenom universitetsområdet och vidare en liten bit på en cykelbana innan man är i mål.

Synd bara att univeristetsområdet är gigantiskt. Iallafall när man är trött och knäckt...

 

Till slut var jag ändå framme på sista rakan och kunde se målgången framför mig. Någon spurt mot mål blev det inte, även om jag kände att jag fick lite extra krafter vid insikten att det här snart var över.

 

 

Jag hade som sagt inga planer på bra tider idag, och med tanke på hur de sista 4-5 kilometerna kändes var jag glad om jag kom under en timme. Därför blev jag lite glatt överraskad att jag kom in på 49.59. Ingen fantastisk tid, men med tanke på hur det kändes och hur jag mådde så var det bättre än jag vågat tro.

 

Efter två muggar vatten sa jag åt Titti att jag bara ska sätta mig en stund och vila innan hemfärd. Ungefär då kom Örjan fram och pratade, och medan han och Titti ändå stod och pratade så kunde jag passa på att vila ännu mer, så jag la mig på gräsmattan och självdog. Tydligen så jag lika sliten ut som jag kände mig, för det kom en funktionär och fyllde på min mugg med vatten och sa att det fanns sjukvårdare om jag behövde.

"Öööh, tack men det behövs inte", log jag i ett försök att verka piggare än jag kände mig. Jag ville ju dra igång någon vårdinsatts för mig. Så jag satte mig upp en stund. Fast eftersom Titti och Örjan fortfarande pratade kunde jag ju ligga ner en stund. Bara en liten stund liksom. Det var ju så skönt.

Titti var orolig för mig och undrade om jag verkligen skulle klara av att cykla hem. 

"Jag har Red Bull vid cykeln, så då blir jag pigg igen", sa jag övertygande och reste mig upp. Uj vad snurrigt det var att att stå upp.

Vi gick till cykelstället, jag öppnade ryggsäcken vid cykeln och drog av kapsylen på en hyfsat kall Red Bull. En underbar känsla. Jag ska ju inte påstå att jag blev pigg och fräsch så lätt liksom, men visst kändes det lite bättre.

 

Cykelturen hem skedde i lugnt tempo lite frusen och med spagetti-känsla i benen.

Väl hemma blev det ännu en Red Bull innan jag la mig badkaret och halvslumrade.

Att löpning, som är bland det roligaste man kan göra, kan vara så motbjudande när man inte känner sig på topp.

Men men, förhoppningsvis är jag igång snart igen. Ett par dagars vila hoppas jag ska räcka. Jag är ju ledig Måndag och Tisdag, så med lite tur hinner jag vila mig frisk då. På Fredag är det ju pannlampslöpning på Rusakulan Vertial Tour, och det vill man inte missa.

 

För övrigt hoppas jag på en fantastiskt löparsäsong. Jag har laddat upp för snabba tider :)