Micke

 

Ibland får man lära sig nya saker som helt välter omkull den världsordning man hela sitt liv har trott varit den riktiga. Som ett exempel har jag under hela mitt liv trott att jag har en Mamma. En stycken, i singularis alltså. Efter att jag i förra bloggen nämnde att jag sprungit Startmilen med ett litet inslag av feber och allmän sjukdom visade sig att antalet Mammor jag har i min omgivning är betydligt fler än jag trott. Omkring 6-7 stycken visade det sig vara, som med höjda pekfingrar och tonfallet som i vanliga fall används vid konversationer som innehåller "Jag är inte arg. Jag är besviken" påpekade att jag måste vara rädd om mig, att det är farligt att träna när man är sjuk, att jag inte får göra om det, och liknande förmaningar.

Vid denna nya upptäckt av antalet Mammor finns det två saker som slår mig:

1* Jag är lyckligt lottad som har så mycket folk som bryr sig om mig.

2* Jag förutsätter att jag har en ansenlig mängd månadspengar, Julklappar och Födelsedagspresnter att inkassera från alla de Mammor som inte har gett sig till känna de första ca 40 åren av mitt liv.

 

Som en följd av min sjukdom förra helgen var jag inte direkt frisk på Måndagen heller. Man kan aldrig säga att det är passande att bli sjuk, men ska man nödvändigtvis bli sjuk så var det ändå passande att bli det då. Jag var ändå ledig Måndag till Onsdag för Wrestlemania Weekend, så mina planer för den perioden var ändå att sitta i fåtöljen och äta ostbågar, glass och diverse energidryck. Det som skiljde sig från mina planer var att jag hade räknat med att träna på mornarna och titta på galorna efteråt. Nu blev det noll träning men ändå samma onyttiga konsumtion av mat och gottis, och när jag vägde mig i slutet av veckan hade jag gått upp 1,7 kg på de där dagarna. 

 

På Fredagkvällen var tanken att jag skulle springa sista deltävlingen i Rusakulan Vertikal Tour. Jag var ju typ frisk då, men kände mig fortfarande så där harklig i halsen som brukar vara ett tag efter en förkylning, och då jag inte hade rört mig på en vecka och dessutom överkonsumerat onyttigheter insåg jag att det inte var helt genomtänkt att som första träningspass delta i ett lopp som innebär terränglöpning i mörker uppför ett berg. Det är tråkigt att vara vuxen och förståndig...

 

På Lördagen var det iallafall dags att äntligen få röra sig lite. Parkrun Örebro fyllde två år, och det tänkte jag iallafall inte missa. Parkrun är ju inte tävling på det sättet, så man kan ta det lugnt och jogga runt. Och viktigast är ju att träffa allt folk och ha trevligt. Och att inte Lanneborn drar ifrån ännu mer i antalet genomförda parkruns... ;)

 

 

 

Vi i Örebro har det Nordiska deltagarantalet i parkrun med 193 stycken, och nu var förhoppningen att utöka det rekordet ytterligare. Ett tag såg det ut att inte bli riktigt så många, men när sista person kommit i mål visade det sig att vi var 199 stycken den här Lördagen och Örebro leder fortfarande. Naaaaajs. 

 

 

Om någon undrar hur lång tid det tar att tappa en stor del av sin kondition så kan jag meddela att svaret på den frågan är ungefär en vecka. Speciellt när den veckan innehåller fler besök av pizzabudet än vad som kan anses normalt. 

Att det skulle vara jobbigt att springa hade jag ju redan räknat med, men inte att det skulle vara så här jobbigt efter ett förhållandevis kort träningsuppehåll. Jag var iallafall glad för att jag redan innan hade bestämt att inte försöka slå några rekord, utan mest springa runt i det tempo jag klarade av. Kom till slut i mål på 23,27, vilket under förutsättningarna kanske inte är någon katastrof, men ett uppenbart bevis på att det inte går så bra med min löpning för tillfället.

Så efter sedvanligt parkrunfika stack jag ut på ytterligare en runda. Den rundan var också jobbig kan jag informera om.

 

En person på jobbet skulle vara med på parkrun för första gången den här Lördagen. Jag hänger inte ut personen med namn, då hånfullhet och liknande är vida främmande företeelser för mig, så jag väljer att kalla Jakob för X i den här berättelsen, så att inte Jakob blir mobbad på jobbet på Måndag om någon av Jakobs arbetskamrater läser den här berättelsen om Jakobs första parkrun och känner att lite vuxenmobbing av Jakob är på sin plats.

 

Som sagt, X skulle vara med på parkrun för första gången. Nu ska jag väl inte säga att X är en dryg person (fast det är han), men han var ganska hånfull mot Titti och hennes 29 minuter på parkrun och påstod att han skulle väl springa runt det där på ca 20 minuter. 29 minuter går man ju runt på, var ungefär hans åsikt.

 

Spänningen var därmed stor inför vilken tid han skulle ta sig runt på.

När jag kommit i mål lät jag min klocka fortsätta rulla, så jag kunde se vilken tid han fick. Medan jag väntade kom Andreas fram och pratade, och jag berättade om X och att vi snart fick se om han var så mycket snabbare än Titti.

Klockan rullade på, och snart började den närma sig 29 minuter.

"Kan han ha sprungit fel?" undrade vi.

Klockan tickade vidare.

"Där börjar de lite långsammare joggarna komma mot mål", sa Andreas.

Forfarande ingen X, och klockan tickade vidare.

"Nu börjar barnfamiljerna dyka upp", sa Andreas.

Klockan tickade vidare och jag funderade på om X helt enkelt satt sig på en sten i skogen och tagit rökpaus. Men då skymtade jag honom komma joggande mot mål. En snabb titt på klockan visade att Titti inte behöver vara orolig för att bli frånsprungen av X.

 

På eftermiddagen var jag ute på Team Sportia och hämtade mina AIK-kläder. Det har ju blivit en liten följetong med de kläderna. Jag beställde dem först på Löpex som var leverantör för klubbkläderna då. Strax efter gick Löpex i konkurs och min klädbeställning fanns därmed inte längre.

Av förståliga skäl tog det ju en stund hitta en ny leverantör till klubben, men för ett par veckor sedan fick vi veta att vi numera får kläderna genom Team Sportia. Och igår eftermiddag var jag och hämtade ut min första beställning. Nu kan jag äntligen representera klubben och dra in lite poäng när jag springer lopp. Ungefär som att först vara prospect men nu äntligen blivit fullvärdig medlem ;)

 

 

Trots att det har varit väldigt dålig vecka när det gäller träning så lyckades veckans blogg ändå bli så där lång så att vissa suckar och tycker att det är jobbigt att läsa. Sorry, eller nåt...

 

Imorgon är det Måndag, och jag hoppas att det blir en nystart på träningen och att jag snart är igång ordentligt igen.