Micke

 

Det här var en vecka som inte kommer gå till historien som den mest produktiva i träningssynpunkt. Totalt värdelös träningsvecka när jag tänker efter. Att jag dessutom åkte bil till jobbet både Måndag och Tisdag gör inte saken bättre.

 

På Lördagen skulle DM 10000 meter gå av stapeln i Hallsberg. Jag var länge i valet och kvalet om jag skulle vara med. Dels skulle jag missa parkrun och framför allt skulle det bli så smärtsamt uppenbart att jag ligger lite efter hastighetsmässigt om jag blev varvad gång på gång, eftersom tävlingen äger rum på en 400 meters löparbana.

På Måndagen tog jag till slut tag i min velighet och anmälde mig, och kunde därmed gå och vara nervös hela veckan. Bra där...

 

Förutom cykelpendlingen mina sedvanliga 18 km fram och tillbaka till jobbet på Onsdag och Torsdag rörde jag mig knappt i veckan. Eller rörde mig gjorde jag ju så klart, men inte något som kan kallas träning.

 

På Fredagen var det egentligen dags för mig att börjag simma före jobbet igen, då Gustavsvik nu har återinfört sina tidiga öppettider. Fast just den dagen var det dags att lämna in en av bilarna på service, så det hanns inte med, och dessutom fick jag lånebil från verkstaden, så det blev ingen cykling heller. Ytterligare en slö dag alltså. 

 

På Fredagkvällen kom lite chattar angående parkrun, och det var en väldigt märklig känsla att veta att man inte skulle vara med och springa på Lördagen. Ytterligare ett bevis på hur beroendeframkallande parkrun är.

 

På Lördagen var det alltså dags för min premiär i DM 10000 meter. Det längsta jag sprungit på bana tidigare är 2000 meter på Inneserien tidigare i år, så jag visste inte helt säker på vad jag hade att förvänta mig. Så för att förbereda sig på bästa sätt laddade jag upp med bästa frukosten; havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrition och en kall Red Bull. Inte helt olikt en parkrun-frukost alltså.

 

Jag skulle springa C-heatet, vilket betydde att efter målgång skulle jag vara kvar ett tag för att titta på A- och B-heaten. Därför packade jag en kylväska med allt man kan behöva ha medan man tittar på löpning; några flaskor Red Bull, några burkar Frank's, lite Dr Pepper och en omgång ostsmörgåsar (allt gick inte åt, kan jag lugna eventuella dietister som läser det här).

 

Jag håller traditionerna vid liv, och var som vanligt lite sen att åka hemifrån, stressade på vägen dit och kom fram en dryg timme innan start, vilket gjorde att jag hade gott om tid att hämta nummerlapp, värma upp och prata med folk. 

Till slut var det dags att ställa upp sig för start. Vi fick prata med våra varvräknare och säga om vi hade några speciella önskemål. Jag bad att bli meddelad när det var tre varv kvar. Jag hade illusionen att jag skulle kunna öka i slutet. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte...

 

Starten gick och vi sprang iväg. Första varvet höll vi ihop någorlunda, men sedan började vi spridas ut mer och mer. Jag började i samma veva fundera på vad jag egentligen höll på med. Jag skulle springa en mil genom att springa runt runt runt på samma 400 meters-bana i 25 varv. Osäker på om jag skulle bli knäpp eller uttråkad först. Inget av det faktiskt, utan det första som inträffade var att jag blev trött.

 

När min klocka pep för första kilometern blev jag positivt överraskad av tiden. Även kommande kilometertider såg bra ut, och jag var överraskad över att jag höll ett hyffsat tempo. 

Självklart fick jag inte vara glad på heltid, då sanningen uppdagades efter målgång. Men medan jag sprang var jag iallafall nöjd med tiderna. 

Smolket i bägaren var att min klocka inte riktigt visade rätt. Och det var fler som hade samma problem. Jag är inte rätt person att svara på frågor om tekniska saker och sateliter, men en gissning är att satteliterna inte mäter runt kurvor, utan genar en aning, och eftersom det blir väldigt många kurvor när man springer på en oval bana så blir det många ställen sateliterna genar, och därmed blir varje varv kortare än verkligheten.

Det är iallafall min teori, men jag har absolut ingen aning om min teori överensstämmer med verkligheten.

 

De första 5 kilometerna kändes inte så illa och tog strax över 21 minuter. Jag låg någonstans i mitten av startfältet och det rullade på. Runt 8 kilometer dog mitt tempot avsevärt. Jag försökte övertala mig själv att nu var det inte långt kvar, men jag kände hur orken bara försvann. 

 

 

Till slut ropade min varvräknare att det var tre varv kvar. Jag gjorde tummen upp mot henne samtidigt som min ork gjorde tummen ner till min plan att öka tempot.

Vid det här laget hade både Mikael H och Malin varvat mig, och jag kände mig inte speciellt snabb...

Tre varv är 1200 meter. Jag tänkte i huvudet att det är ungefär från parkeringen innan utedasset när man springer parkrun. Det är inte så långt. Bara att kämpa på. Snart skulle jag få dricka Red Bull.

 

När klockan till slut ringde för sista varvet fick jag åtminstone lite mer energi. Nu var det bara 400 meter kvar. Även om det inte gick snabbt så kände jag iallafall att jag kunde öka lite och till slut var jag äntligen i mål och kunde självdö en smula.

 

Jag hade förhoppningar på att komma i mål på under 47 minuter och att inte komma sist i mitt heat.

Resultatet blev 45.35,56 och plats 8 av 16 i mitt heat, så det får jag vara nöjd med.

Sedan gjorde jag misstaget att kolla hur jag hamnade totalt i min åldersklass när även A- och B-heaten var medräknade. Det var en sorglig syn...

 

Nu har jag iallafall genomfört min första 10000 meter på bana. Igår medan jag sprang tänkte jag att det här var en annorlunda form av tortyr, och det tänker jag aldrig genomlida igen.

Idag känner jag att det var ju trots allt ganska kul, på något självplågande sätt. Om ett par dagar kommer jag nog känna ett sug på att göra om det. Kanske...