Micke

Under dagen kom en förfrågan från Matt, Örebro parkruns främste guru, att det saknades två funktionärer till på Lördag och en önskan att två frivilliga kunde ställa upp. Det var ju ett tag sedan jag var funktionär senast så jag kände att det var nog läge att räcka upp handen, och jag blev tilldelad uppgiften att vara förcyklist och polettutdelare.

Om en knapp månad är det dags för Bergslagsloppet, som i år går samma dag som Tarstaborgsrundan. Jag har ju varit lite i valet och kvalet vilket jag skulle välja. När vi cyklade Bergslagsloppet förra året hade det ju varit en ovanligt varm och torr Sommar, och det var ganska torrt i skogarna. Med tanke på hur det har regnat och varit kallt senaste veckorna misstänker jag att det inte kommer vara samma angenäma förhållanden i år. Så jag kollade med Indra om hon skulle köra Bergslagsoppet i år. Tänkte att det är ju mycket roligare om man har någon man känner som är med. På Tarstaborgsrundan kommer troligen mängder av bekanta vara med. Min bekantskapskrets inom MTB är däremot ytterst begränsad.

Indra sa att hon har tränat alldeles för lite cykel, och skulle inte vara med i år. Och därmed var mitt val klart; ingen Indra och troligen väldigt blött gör att jag istället väljer Tarstaborgsrundan. Synd bara att medaljen man får vid Bergslagsloppet är större och snyggare än Tarstaborgsrundans version... ;)

Tisdagen innebar iallafall cykelpendling till jobbet, vilket var ungefär den enda motionen jag fick den dagen. Det går utför....

På kvällen skrev Björn att han sprungit med sina nya skor och hade klarat milen på drygt 38 minuter. Han hävdade att det berodde på den gröna färgen. Märkligt, här har jag gått i villfarelsen att det handlar om träning, kost och mer träning, men i själva verket är nyckeln till snabba tider ett par gröna skor.

Självklart gick jag genast in på Salomons hemsida för att se vilka gröna skor de har till förfogande. Svaret var tyvärr inga. Jag kommer alltså inte komma ner på 38 minuter på milen. Typiskt.

Nästa veckan är det dags för Blodomloppet. Trogna följare av bloggen eller folk som känner mig vet troligen om att jag inte tycker om att springa på kvällen. Blodomloppet är dessvärre på kvällen, och jag har inte varit säker på om jag ska vara med. Men man får ju medalj och en korv, så en anmälan till loppet var ändå ganska överhängande. Dock skulle det räcka med 5 km. Medaljen är ju inte större för att man springer 10 km liksom. Tyvärr hade alla jag känner anmält sig till 10 km, och grupptryck ska man ju alltid följa fick man lära sig redan som barn, så mot bättre vetande anmälde jag mig också till 10 km. Nu hoppas jag verkligen att korven är god.

Fredag morgon betyder som vanligt simning. Simning betyder som vanligt ett visst mått av ångest. Många säger att det är imponerande att jag fortsätter kämpa på med simningen trots att jag har så svårt för det. Egentligen vet jag inte om det är imponerande eller om jag bara är envis och dum i huvudet...

Mina tankar på att köpa en snorkel för att kunna koncentrera mig helt på övriga rörelser och slippa tänka på andning har vuxit. Det skadar ju inte att prova, och en snorkel kostar ju bara omkring 300 kronor.

När jag simmat en stund kom en simmare till banan bredvid. Det visade sig att han skulle simma med snorkel, så det här var ju ett ypperligt tillfälle att fråga om erfarenheter från någon som hade koll på läget. Jag ville dock inte störa exakt just då eftersom jag såg att han just skulle iväg. 

Jag frågar när han kommer tillbaka, om han stannar för att ta paus, tänkte jag och kastade en blick mot honom när han simmade iväg med ca 75% av huvudet ovanför ytan.

Hmm, jag frågar nog någon annan istället...

På Lördagen var det då dags för parkrun, men utan löpning för min del. Det hindrade inte att det blev Red Bull till frukost. Är det Lördag så är det, och då ska man minsann utyttja alla kryphål för att få njuta energidryck.

Funktionärerna ska samlas 08:45 för genomgång, och redan strax innan 08:40 var alla samlade. Med undantag för Tony, som helt utan respekt för auktoriteter snubblade in 08:47 med kudden under armen och nattmössan på svaj. Till hans försvar kan jag nämna att han jobbar på biblioteket. Där sysslar de bara med bokstäver. Siffror och klockor är därmed främmande ting.

Som förcyklist har man även uppgiften att sätta upp kilometerskyltarna och kolla igenom banan så inget behöver åtgärdas innan löpningen startar. Banan hade den här dagen bara ett smolk i bägaren; ett par rabies-smittade attack-svanar med tillhörande fluffiga ungar som inte alls tyckte att det var någon bra idé med lite friskvårdslöpning på Lördagmorgonen. Jag lyckades iallafall sätta upp skyltarna med i stort sett alla kroppsdelar i behåll.

Jag har varit förcyklist några gånger tidigare, och det innebär att jag ställer mig 10-20 meter framför löparna och när starten går trampar jag på ett par meter innan jag vänder mig om och ser vilket tempo som är lagom att hålla. Jag brukar då fortfarande ligga 10-20 meter framför och kan sakta in lite om det behövs eller behålla samma tempo. Och den här Lördagen var inget undantag från det förfarandet, tänkte jag.

Så jag ställde mig på min position, väntade på starten och trampade på en liten bit innan jag vände mig. Skillnaden mot tidigare tillfällen var att det absolut inte var läge att sakta ner, utan istället trampa på i lite högre tempo. Johan, Per och två som jag inte känner höll betydligt högre hastighet än vad som brukar hållas. (Per gick sedan i mål på strax över 16,20, så tempot behölls hela vägen).

Eftersom det inte blev någon parkrun-löpning för mig så fick jag ge mig ut på en egen runda senare på dagen. Inte helt obekant har jag en försmak för energidrycker (Johan föreslog att jag skulle starta en youtube-kanal och bli influenser med inriktning på energidryck. Jag ifrågasatte hur lönsam och populär den kanalen skulle bli...) så när jag hittar någon ny sort känner jag ett stort behov att prova. Inför den här löpningen drack jag mitt senaste fynd; Coca Cola Energy.

För några år sedan gjorde Dr Pepper en energidryck. Dr Pepper är underbart, energidryck är (oftast) underbar. Dr Pepper + energidryck var inte i närheten så fantastiskt som man skulle kunna tro. Men å andra sidan gissar jag på att inte revbensspjäll och blåbärspaj heller någon lyckad kombination, hur goda de än är på egen hand. Så två goda saker behöver inte alltid bli bra.

Coca Cola är ju hyfsat gott, men inte fantastiskt. Därför var förväntningarna inte riktigt lika höga på deras energidryck som Dr Peppers några år tidigare. Och det var väl tur det, för den var inte så fantastisk. Inte äcklig, men definitivt inget som hamnar på någon topplista över goda drycker.

Efter att ha druckit den skulle då alltså effekten provas. Hur skulle löpningen gå? Inte så värst bra skulle det visa sig. Jag körde mellantempo, men blev trött efter 4-5 kilometer, och resten av rundan var riktigt seg. Det blev en mil på marginelt under 50 minuter och med ganska stor avsaknad av löparglädje. Coca Cola Energy får tummen ner i betyg.

Idag Söndag tog jag det säkra kortet och drack alltså Red Bull inför löpningen. När samtalen kommer in på mina långsamma tider vid löpning  säger typ 95% att det beror på att jag inte tränar intervaller tillräckligt (resterande 5% säger att det kan bero på mitt löpsteg. Eller att jag är för fet.)

Så den här dagen stod intervaller på planeringen. Jag har vid ett par tillfällen varit vid soptippen (som inte är en soptipp vill jag förtydliga) och sprungit i den backen. Det ger inte så mycket. Dels för att jag gör den en gång varannan månad och även för att underlaget är så svårsprunget så att man inte får något bra grepp. Så efter stor tankeverksamhet har jag sökt efter en bra backe med asfalt som finns inom hyffsat avstånd och som är glest trafikerad. Valet föll på bron som går över motorvägen vid Myrö. Den är förhållandevis brant (åtminstone för en glad motionär som jag) och ligger knappt 5 kilometers cykelväg hemifrån. Dessutom obetyligt med trafik. (den här dagen var det 4 bilar, en löpare och några cyklister  som passerade under den timme jag var där).

Började med någon kilometer uppvärmning. Det gick lite stappligt och jag fick genast flashbacks från Utmaningen, där man skulle köra igång löpningen direkt efter cyklingen. Nu hade jag visserligen inte haft samma tempo när jag cyklade hit, men tydligen blev man lite miffo i benen ändå.

Hur som helst; efter uppvärmning körde jag igång. Fyra repetitioner uppför backen med joggvila tillbaka till ursprungsplatsen och sedan tre minuter vila innan fyra nya repetioner. Totalt blev det 4x4 och avslutade men samma kilometer nedvarvning innan jag cyklade hemåt igen.

Min tanke är att köra de här backintervallerna en gång i veckan. Om det verkligen blir av, och om det ger resultat får framtiden utvisa. Jag lever ju fortfarande på hoppet om SUB20 på parkrun innan årskiftet, så det är dags att lägga i en högre växel på träningen. Det är inte långt kvar av året inser jag...