Micke

Alla som växte upp på 80-talet läste väl Gustaf, och minns hanns hat mot Måndagar. Jag börjar känna mig som honom; överviktig och med en förmåga att aldrig få en Måndag att kännas bra. Däremot äter jag inte lasagne, så helt lik honom är jag inte.

Man lever i villfarelsen att efter helgens slappande ska man ta nya tag på Måndagen. Vid det här laget borde jag ju veta bättre, och helt enkelt sikta in mig på att börja nyttigheterna på Tisdagen, för Måndag är och förblir en värdelös dag gällande träning, och den här Måndagen var inget undantag.

Det närmsta träning jag kom var att anmäla mig till Kilsbergen Trailrun 14 km, som går av stapeln om några veckor. Så därmed har jag nu några veckor att vara nervös. Bra där.

 

Tisdag är som sagt dagen då man kan börjar ana nyttigheterna i livet, och det började bra genom att cykel till jobbet, trots hot om regn. Efter jobbet skulle jag ut och ta mig en löparrunda, hade jag tänkt. Undrade för övrigt vart det där utlovade regnet höll hus, när jag satt i solen och åt frukost. 

Svaret på min undran var att det höll sig borta så länge jag var inomhus och jobbade, för att sedan dyka upp lagom tills jag cyklade hem på eftermiddagen och var lagom långt borta från jobbet för att det inte skulle vara någon idé att vända om och hämta regnkläderna som låg kvar där...

 

Jag har dock de senaste åren haft en sån där engångs-regn-poncho liggande i ryggsäcken, för att ha i nödfall. Det här var ett nödfall, och jag stannade till under en bro och plockade fram den. Det visade sig dessvärre att när den legat orörd i sin förpackning ett par år så har den liksom vant sig vid att ligga så och hade inga som helst planer på att veckla ur sig för att agera regnskydd för mig. Eftersom det dessutom var en engångs-variant jag hade så var materialet marginellt starkare än silkespapper och jag vågade inte rycka för mycket i den under mina försök att veckla ut den.

Omkring 10 minuter senare hade jag iallafall fått på mig den och kände mig så där alldeles fantastiskt stilig. Om "stilig" är en synonym till "skämmigt ful" alltså.

 

Cyklade hemmåt, och min regnponcho fungerade över förväntan. Den fladdrade värre än Peter Harryssons dubbelhakor när jag svischade fram längs Gustavsviksrakan. Men den höll mig faktiskt riktigt torr. 

När jag kom hem gjorde däremot vädret och min trötthet att jag avstod från den planerade löpningen. Men jag hade iallafall lite dåligt samvete för det. Alltid något...

 

Onsdagen innebar nya möjligheter till träning, och jag började dagen med att återigen cykla till jobbet trots att bilen lockade mer. Den här dagen skulle jag minsann ta tag i löpningen efter jobbet.

Trodde jag alltså, ända tills jag kom hem på eftermiddagen i ännu en cykelpendling i regn och med samma trötthet som dagen innan. Det dåliga samvetet dök åter upp, men lyckades ändå inte få ut mig att springa i regnet.

Något måste ju göras åt det här innan jag blir alldeles för fet och otränad. Kanske löpning före jobbet funkar bättre, tänkte jag. Sagt och gjort, klockan ställdes för att jag skulle gå upp 03:15 på Torsdagen och ta mig en runda. Spänningen var olidlig gällande om jag skulle tycka att det var en lika bra idé när klockan väl ringde några timmar senare.

 

Torsdagen började med klockan ringde vid en tidpunkt den inte brukar göra. Många tankar hann gå igenom huvudet på kort tid. Bl.a. att det här var en jättedum idé och att jag kunde ställa fram klockan och hoppa över löpningen. Efter någon minuts velande fram och tillbaka lyckades dock den produktiva sidan av mig övertala den förslappade sidan av mig att nu var det minsann hög tid att röra på sig, och 03:30 stod jag vid ytterdörren ombytt och klar, redo för en liten runda.

 

Öppnar dörren och kliver ut sammtidigt som jag sätter på min löpar-spellista på Spotify. Möts av Disturbed - Sound of silence, och texten som börjar med "Hello darknes my old friend", vilket passade bra för det var oväntat mörkt ute den här tiden på morgonen

 

Sprang iväg mot Venaspåret, rundade utsidan och sedan upp över stan och tillbaka. När jag kom hem visade det sig att det fattades knappt 200 meter för att det skulle bli 10 km, så jag sprang vidare en liten bit innan jag vände hem.

 

 

Efter havregrynsgröt och dusch var det dags att ta sig till jobbet. Gick mot garaget när det började regna. Nu hade jag faktiskt sprungit och varit duktig. Jag väl ändå värd att ta bilen, tyckte jag först. Men insåg sedan att om jag börjar slöa så enkelt så kommer jag hitta på andra ursäkter för att fortsätta åka bil varje dag. Så jag tog på mig regnkläder och cyklade iväg.

Det är inte ofta det händer, men den här morgonen kom jag faktiskt några minuter för sent till jobbet. Jag måste alltså gå upp tidigare nästa gång jag ska morgonspringa.

 

En positiv sak med min morgonlöpning var att jag var ovanligt pigg hela dagen. Så det här kanske ska bli en vana. Inte varje morgon, men då och då iallafall. Får väl se om det känns lika aktuellt fram i December med -20 grader och fyra decimeter snö...

 

Nu när vi klivit in i Augusti har Gustavsvik återgått till sina normala öppningstider, så på Fredagen var det dags för första simningen på länge. Jag undrade hur mycket jag hade glömt under det här uppehållet. Skrämmande mycket skulle det visa sig. 

Det var inte riktigt så illa så att jag sjönk som en gråsten direkt, men inte långt ifrån. Det här var ingen rolig start på Fredagen, och jag hade starka funderingar på att avbryta min träning och satsa helhjärtat på att sitta i bastun på Fredag-mornarna istället för att flyta omkring och dricka klor-vatten.

Fortsatte dock mina trevande försök och visst gick det bättre och bättre, men långt ifrån bra. Simning kommer aldrig bli det jag blir ihågkommen för efter min död. Om det nu inte råkar vara så att jag drunknar i bassängen för att jag i min förvirring över vart armarna ska vara glömmer bort att lyfta huvudet tillräckligt för att andas syre istället för vatten.

 

Jag har funderingar på snorkel (alltså sån som är till för crawl, inte för att snorkla och titta på färgglada fiskar), för att slippa tänka på andningen medan jag tragglar in övriga rörelser. Är det någon som har erfarenhet av sådan snorkel? Fördelar, nackadelar? Skriv gärna en kommentar med tips och tankar.

 

På Lördagen hände något som aldrig har hänt tidigare. Jag hade inget jättesug att springa parkrun. Jag fattade ingenting. Det har aldrig ens föresvävat mig tidigare att hoppa över parkrun om jag inte hade något annat inplanerat istället. Men nu fanns tankarna på att hoppa över parkrun för att sitta i fåtöljen och äta ostsmörgåsar. Ofattbart. 

Lyckligtvis cyklade jag iväg iallafall, och det är jag glad för att jag gjorde, för det var lika trevligt som vanligt och jag blev genast på bättre humör när jag träffade allt trevligt folk. Nu fattar jag inte ens hur jag kunde överväga att hoppa över ett deltagande, och jag hoppas att jag aldrig kommer känna så igen, för det var väldigt udda.

Helt nöjd var jag förvisso inte. Det var åska i luften, och den fuktigheten sabbade min frisyr. Jag fattade dock inte hur illa det var innan jag såg bild på eländet. Huga...

 

 

Eftersom jag inte var 100% löpsugen tänkte jag mest bara jogga runt i mittimellan-tempo, helt utan tankar på tid. Därför startade jag ungefär i mitten, och planerade sedan att bara följa tempot som hölls, utan att känna mig stressad.

Starten gick och efter några meter förstod jag att jag hade ställt mig lite väl långt bak, för nu var tempot lite lägre än jag räknat med. Så jag började försöka springa om, vilket inte är lätt de första 200-300 meterna, så jag fick jogga med tills vi kom till bron och det blev lite lättare att ta sig förbi.

Även om jag som sagt hade tänkt ta det lugnt så finns det ju gränser för hur lugnt jag vill ta det ;)

 

Min plan att ta det lugnt i början gjorde att alla som håller ungefär min tempo i vanliga fall hann ifrån mig, och de som håller ett lägre tempo än vad jag gör hamnade bakom mig, och jag fick springa större delen av rundan ensam. 

Körde vidare på min plan att inte köra fullt, men ändå ett tempo så man kände att man ansträngde sig, och rullade in på 23,27. 

 

Medan vi fikade efteråt började det regna och det kändes som att det var Oktober när vi cyklade iväg från Naturens Hus. Jag saknar redan Sommaren.

 

Efter att ha duschat cyklade jag upp till Gymgrossisten för att köpa proteinpulver (Elit Nutrition så klart) och ett par burkar Reign. Nu visade det sig att de inte hade fått in Reign än, men jag blev rekomenderad en ny Lohilo. Nu var spänningen stor hur Söndagens planerade långlöpning skulle gå. Helt ny dryck kan innebära både fantastiska resultat och miserabla mardröms-löpningar.

 

På Söndagen (alltså idag) gick jag upp vid 07:15, gjorde havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrition (när ska jag egentligen bli sponsrad av dem?) och plockade fram min Lohilo från kylskåpet.

 

 

Efter avklarad frukost var det dags för löpning. Jag hade tänkt mig en Halvmara och hade laddat ner senaste avsnitter av Freakshow för att lyssna på medan jag sprang. Plockade även fram mitt vätskebälte och fyllde ena flaskan med Powerade och den andra med vatten. Nu var jag redo.

 

Sprang iväg mot Rynninge - Slussen - Stora Holmen - Stadsparken och där ungefär tystnade podden. Märkligt tyckte jag och tryckte på på-knappen på hörlurarna. Inget hördes och jag insåg att de hade stängts av. Eftersom de var nyladdade hade knappast batteriet laddats ur, så jag staratde om dem och snart var podden igång igen. Efter ytterligare några minuter stängdes de av igen och det kändes varmt i ena örat. 

Nu hade irritationen över opålitliga hörlurar fått sällskap med tankar på att snart kanske hörlurarna blir helt överhettade och exploderar i öronen. Sprang vidare med hörlurarna i handen ända tills tristessen över att inte få lyssna på Freakshow tog över oron att stoppa in eventuella bomber i öronen och jag gjorde ett nytt försök att stara om dem medan jag sprang vidare. Ännu en gång fungerade de en liten stund, innan de stängdes av och jag kände värmen i örat. 

Härmed gav jag upp och bestämde att min planerade långlöpning numera var en löpning från nuvarande position och raka vägen hem för att hitta kvittot och reklamera de här värdelösa hörlurarna. 

Strax över en mil blev det iallafall. Bättre än ingenting, men lite sugigt när jag hade planer på längre sträcka.

 

När jag stod och stretchade strax efter att jag kommit hem hörde jag något susande ljud. Tänkte först att det var grannen som antingen dammsög eller körde tvättmaskin. Sen tittade jag ut genom fönstret och såg att syndafloden forsade ner från himlen. Jag klarade mig alltså från regnet med minsta marginal. Hade inte mina hörlurar gått sönder och fått mig att avbryta rundan hade jag varit bortåt Myrö då. Ibland får man vara tacksam över dålig kvalité på det man köper...

 

Alla de här oplanerade händelserna gjorde att jag inte riktigt kunde avgära om Lohilo var bra eller anus. Men under den milen jag sprang så gjorde den väl sitt jobb iallafall. Inte lika god som Red Bull, men fullt godkänd.

 

Imorgon är det ännu en Måndag. Dagen då jag aldrig får till någon träning. Men den här Måndagen har jag till skillnad mot övriga Måndagar inga planer på träning. Det är ju dags för Summerslam. Så det blir halvdag på jobbet, innan jag skyndar mig hem för en eftermiddag/kväll med mängder av onyttigheter. Innan ni kommer med pekpinnar vill jag påpeka att jag inte hade någon riktig tjockis-dag i Lördags. Så det så ;)

 

För övrigt längtar jag redan till nästa parkrun. Lördagens svacka i parkrun-sug var uppenbarligen snabbt övergående. Naaaaaajs.