Micke

 

Även den här veckan har varit bristfällig när det gäller träning, så det passar ju ypperligt att ta den här veckans blogg för att sammanfatta vad året har fört med sig träningsmässigt för mig.

Men först en liten redogörelse av Lördagens xmas parkrun.

 

Sista Lördagen innan Julafton har parkrun Jultema, vilket innebär pepparkakor, glögg och uppmuntran att man springer klädd i något Julrelaterat. Förra veckans blogg visade att jag påbörjat min kostym, och den här Lördagen var det alltså dags att använda den. Det här var tredje året som parkrun Örebro kör xmas parkrun, och det var tredje året jag ångrade att jag inte bara kör Tomteluva...

 

På Fredagen efter jobbet var det dags att lasta in min skapelse i bilen, så jag skulle slippa göra det på Lördagmorgonen. Ingen av mina bilar är speciellt stora, och jag insåg redan när jag började bygga att jag skulle få transportera den i delar, och sätta ihop på plats. Efter att ha plockat ur allt ur bakluckan och fällt baksätet var det fortfarande knappt att jag fick in den. Efter ännu mer trixande var den till slut inne och jag var glad för att jag gjorde det här på kvällen utan tidspress, istället för att stå på Lördagmorgonen och stressa...

Var det så här svårt att lasta in den var jag orolig för att det skulle vara minst lika svårt att lasta ur, så jag kollade med Lars om han kunde dyka upp på parkeringen vid parkrun på morgonen och hjälpa till. Löparmänniskor är vänliga människor, och han sa att det var inga problem.

 

Väl på plats på Lördagmorgonen gick det lättare än jag befarat att lasta ur och montera de lösa delarna, och vi var redo för start med omkring tio minuter till godo.

 

 

Jag valde att ställa mig längst bak vid start. Tro det eller ej, men jag förutsatte att det inte skulle gå så fort idag...

"Ska du springa med den där?" frågade Minda misstroget.

"Det är tanken", svarade jag. "Vi får se hur det går."

 

Starten gick och jag började trava på. När stigen blev lite bredare visade det sig att jag började passera en del folk. Strax efter bron passerade jag även Minda.

"Neeeeej", utbrast han. "Det där är förödmjukande".

"Sorry...", svarade jag och joggade vidare.

 

Jag var överraskad över att det gick förhållandevis lätt att springa. Ordet "lätt" ska inte tas bokstavligt, men jag trodde att det skulle vara värre.

 

 

Man ska inte ta ut sin glädje i förtid. När vi kom till sjön var det inte speciellt lätt längre. Det var ingen storm, men tillräcklig blåst för att min ren skulle börja leva ett eget liv.

 

När jag byggde min skapelse var hållbarheten en sak jag var lite fundersam över. De tre sakerna jag var mest "orolig" för var:

* Själva lådan

* Om stången renen satt i skulle sitta kvar när det blev stötigt av löpstegen

* Om hålen i renens rygg skulle slitas upp så renen lossnade från stången när det blev stötigt av löpstegen.

 

Det visade sig att inget av de tre orormomenten var något jag hade behövt fundera på. Det som var den svaga länken var själva stången, som jag tillverkat av ett kantskydd som jag sprayat mattsvart och borrat fast i kartongen. 

Den fuktiga luften i sammarbete med vinden som fick allt att röra sig var vad som krävdes för att stången skulle gå av, och redan innan två km släpade renen framför mig, istället för att hänga upprätt som på ovanstående bild.

Jag stannade till och försökte räta upp den, men det funkade bara ett par steg. Stannade en gång till och gjorde ett nytt försök, men det funkade inte då heller, så resterande sträcka fick jag hålla släden undertill istället för i handtagen, för att på det sättet ha den tillräckligt högt upp för att renen in skulle släpa i marken. Och ungefär då återkom mina funderingar på att inte göra fler såna här konstruktioner eftersom de har en förmåga att bli misär, och istället köra med enkel Tomteluva nästa år.

 

 

Till slut var jag iallafall i mål på tiden 31.17, och jag kunde kasta ifrån mig min värdelösa släde och ren och gå till Naturens Hus och äta glass. 

Det visade sig för övrigt att jag inte kunde räta ut min vänstra arm. Det hade väl blivit tyngre än väntat att springa runt med den miserabla skapelsen och även balansera den i vinden, så armen typ låste sig.

 

Efter att ha kommit hem stack jag ut på en löparrunda utan att släpa runt på något. Tänkte att om jag blir varm så mjuknar kanske armen upp, och det funkade rätt bra. Det gjorde fortfarande ont, men jag kunde använda armen utan problem. Och idag kan jag räta ut den nästan hela vägen, så det var väl någon nerv eller muskel eller nåt. Jag är ingen läkare så jag har ingen aning om vad som orsakar saker i armarna.

 

 

 

Nu är det en dryg vecka kvar av 2019. Vad har varit bra? Vad har varit mindre bra? 

 

Det här året tänkte jag att jag skulle klara av milen under 50 minuter på något lopp. Under 2018 blev mina 10 km-resultat precis över 50 minuter varje gång. Det var aldrig 51 minuter, utan det var 50 minuter och några sekunder, så det var något jag nästa krävde att jag skulle klara.

Kul att årets första lopp var Varvetmilen och att jag då sprang på 45.59.

Hmm, var det så här lätt att nå sina mål?

 

Ett annat mål jag klarade av var att förbättra min tid på Utmaningen; den kort-korta triathlon-tävlingen som går av stapeln i Nora i början av Juli varje år. Jag hade inget krav på någon speciell tid eller placering, utan bara att tiden skulle vara bättre än förra året. Och det blev nästan två minuters förbättring.

 

Det här året hade jag som Nyårslöfte att klara SUB20 på parkrun. Det målet nådde jag tyvärr inte trots upprepade försök. På Våren klarade jag åtminstone SUB21, och det kändes skönt att åtminstone se lite framgång, även om det är ett enormt steg ner till målet. En minut låter inte som så mycket, men på en så kort sträcka som 5 km är den gigantisk.

 

Däremot blev jag den första i Sverige att springa 100 parkruns i samma stad. Så något lyckades jag iallafall med under parkrun-året.

 

 

På tal om Nyårslöften så klarade jag ju förra årets löfte, vilket gjorde att Titti skulle springa parkrun tre gånger. Och det visade sig att hon liksom många andra blev fast, och hon nöjde sig inte med bara tre, utan är nu uppe i tvåsiffrigt. Parkrun är beroendeframkallande.

 

 

 

 

 

 

 

Allt är ju inte kul när det gäller träning, och när jag tänker tillbaka på året är det främst två händelser som gör sig påminda.

 

* Startmilen. Det är ett lopp som brukar vara väldigt trevligt. Det här året mådde jag dessvärre inte så bra. Redan dagen innan började jag känna mig hängig, och på Lördagen mådde jag ännu sämre. För att kolla hur illa det var tänkte jag att jag joggar runt parkrun, och ser hur jag mår efter det. Blir det inte värre kan jag ju springa Startmilen på eftermiddagen. Efter parkrun mådde jag si så där. Men valde ändå att cykla iväg mot Tybblelundshallen för att springa Startmilen. Med tanke på hur varm jag blev av cykelturen till start borde jag insett att jag inte skulle starta. Men jag vill ju så gärna springa.

 

Jag tog mig runt loppet, men jag var så sliten och hängig. Och ironiskt nog kom jag inte under 50 minuter, utan fick tiden 50.00. Blä.

Efter målgång hade jag inga krafter kvar, utan låg som ett kolli på gräsmattan. Antagligen såg jag lika sliten ut som jag kände mig; inte nog med att en sjukvårdare kom fram och undrade om jag behövde hjälp, utan t.o.m. Titti verkade orolig för mig. Då vet man att det har gått långt... ;)

 

 

 

* Norasjön runt. Första gången jag anmält mig till en Halvmara. I efterhand har jag fått höra från många att just Norasjön kanske inte är en optimala Halvmaran att ha som sin premiär, då det tydligen är länets jobbigaste Halvmara. Och jobbigt var det.

Det gick riktigt långsamt för mig, och vid 16 km fick jag börja gå. Fick igång lite jogg igen, men vid 18 km var det dags att börja gå igen. Sista kilometerna fick jag ta rygg på Eric, och jag kunde åtminstone "springa" in i mål. 

 

 

 

 

 

 

Det finns massa folk som inspirerar och hjälper till med träningen. Men det finns ändå några som sticker ut.

 

Lars (jag tänker aldrig säga Lasse, för jag vet att du så gärna vill att jag gör det) är väl den bästa löparvän man kan ha. Mängder av parkruns har vi avverkat, och diverse lopp och träningspass. Hur många kalorier parkrun-fika vi har stoppat i oss har jag ingen aning om, men jag hoppas att det blir många många löpar-år till framöver.

 

 

Johan, som tålmodigt berättar om vilka fel jag gör vid simning och gör sitt bästa för att få mig att göra rätt, något som kräver tålamod utöver det vanliga eftersom jag uppenbarligen inte har den minsta fallenhet för simning. Tur att han hade rakat huvud redan från början, annars hade jag troligen blivit beskylld för att göra honom tunnhårig i ren frustation... ;)

 

 

Therese. Hon kanske inte har lärt mig så mycket inom träning, men hon inspirerar mig och ger mig motivation att inte slöa till för mycket. Vi har nämligen ett gemensamt mål, och jag känner en viss press att nå det innan hon gör det; nämligen SUB20 på parkrun. 

På korta sträckor, upp till 5 km ligger vi ganska lika, men när det börjar närma sig milen och över så har jag inte en chans mot henne. Lyckligvis är ju parkrun 5 km, så chansen finns att jag kan nå målet före henne. Håll tummarna ;)

 

 

Två andra personer som ser till att jag tänker på hur jag lever livet är Johan (Hugrunner) och Jimmy (photobyglinneras), eftersom de fotar och filmar väldigt mycket lopp som jag springer, och jag vill ju inte ser otränad ut på bild liksom ;)

 

Lite bubblare som värda att nämas är Andreas och Björn, som visat att det går att bli riktigt snabb även om man inte börjar förrän man kommit upp lite i ålder (jag menar inte att ni är gamla alltså, men det var inte igår ni passerade 30 liksom ;) ) 

Och självklart Nicklas. Jag är livrädd för att bli förslappad i bassängen så att jag återfår smeknamnet Delfinen (eller vad jag nu kallades) när jag nu har arbetat upp mig till Hajen. 

 

 

 

 

2019 var året jag till slut gick med i en löparklubb. Valet stod länge mellan IF Start och Örebro AIK. Till föll valet på Örebro AIK, och det har jag inte ångrat. Jag har lärt känna nytt folk, lärt mig mer om löpning och haft allmänt kul.

Förr om åren har jag sprungit lopp i motionsklass. När jag nu är medlem i en klubb springer jag i tävlingsklass. En stor skillnad är att när jag sprang i motionsklass hamnade jag ofta bra till i resultatlistorna. Om jag räknar rätt har jag vunnit 5 tävlingar och fått en omgång 2:a och 3:e-platser. Det är något jag kan fetglömma nu. I tävlingsklass är motståndet betydligt snabbare och jag väl medveten om att det inte kommer bli några pallplatser för mig.

 

 

 

Det här var även året som det otroliga hände. Det som jag aldrig trodde skulle hända. Och med tanke på hur negativ jag varit angående aktiviteten så var nog min omgivning också ganska överraskad. Japp, jag började uppskatta skidåkning. På längden alltså.

Jag som alltid har hatat snö. Jag tycker fortfarande inte om snö, men jag vill ju åka skidor, så på något sätt tycker jag väl om snö ändå. Fast den kan hålla sig i skogen så man slipper den till vardags...

 

 

Ytterligare något stort som hände 2019 var att jag och Jessika bestämde oss för att göra ett försök att klara Bergslagsklassikern. Tanken var att börja med Lospåret nu i Januari, men bristen på snö har gjort det svårt att träna, så det lutar åt att vi får avsluta med Lospåret 2021 istället (om vi nu klarar de övriga grenarna innan).

 

 

Slutligen kan väl ingen sammanfattning av träningsåret vara komplett utan att snyggaste medaljen utses. Det är väl ingen hemlighet att jag är som en fyraåring när det kommer till medaljer. Och även i år tycker jag att det var Kilsbergen Trailrun som lyckades med bästa medaljen.

 

Som sagt; en dryg vecka kvar av 2019. Nu blickar vi framåt mot 2020 och hoppas att det blir massa löpning, att jag klarar SUB20, att jag får lite framgångar i simning och att jag får njuta av mängder av träning i största allmänhet. För vad är bättre än en löparrunda omgiven av folk man tycker om?