Micke

 

Jag hade inte riktigt känslan av vilja träna på Måndagen. Eller rättare sagt; jag ville väl egentligen träna, men min kropp kändes extra tung, trött och hängig. Huvudet var inte heller på topp och motivationen var ganska obefintlig i största allmänhet. Och jag kunde inte skylla på någon annan än mig själv.

Söndagen innebar nämligen att äta rester från Lördagens Födelsedagsfirande. Det var inte det enda jag gjorde den dagen, men när frukosten innehåller 1/3 av tårtan plus lussekatter och Jaffakakor och kvällsmaten inte var så oerhört mycket nyttigare får man räkna med att må som man gör dagen efter. 

Så nej, det var inte så smart att äta så. Men gott var det.

 

Så för att åtminstone göra någon nytta började jag på årets Xmas parkrun-kostym. Som vanligt ser det oerhört bra ut i huvudet. Sen kommer problemet överföra det från huvudet till verkligheten. Då ser det av någon anledning inte alls lika bra ut längre...

 

 

Även om jag kanske inte är den händigaste personen i historien så var det ändå så oerhört mysigt och skönt att bara vara i garaget och åtminstone försöka vara lite händig. Dricka lite Rockstar, lyssna på pod, dricka mer Rockstar, borra lite hål, såga lite här och där, borra ett par hål till, montera lite tillsågade delar, ett par klunkar Rockstar, titta på vad man åstadkommit, dricka lite Jäger i ett försök att förtränga tummens centrala placering, borra lite mer, fundera på hur det här egentligen kommer se ut, ta sista dropparna Rockstar, undra varför man inte tog med fler burkar till garaget, ångra att man inte bara bestämde sig för att köra Tomteluva på Xmas parkrun istället för att ge sig på ett sånt här spektakel...

 

På Tisdagen kände jag något som jag (lyckligtvis) väldigt sällan känner; total brist på träningslust. Det var inte bara att jag var trött eller något sånt. Jag ville helt enkelt inte träna. Inte ens vetskapen om att kvällens intervaller skulle innebära 15x1 minuter lyckades få mig att känna träningsglädje igen. Och det blev till slut så illa att jag hoppade över intervallträningen. 

 

Istället tillbringade jag en liten stund i garaget. Nu började kostymen iallafall få lite form, och man kunde nog ana vad det skulle föreställa. Om man har livlig fantasi alltså.

 

När jag valde årets kostym var jag noga med att undvika tidigare års misstag...

 

 

2017 var egentligen inte så illa. De två främsta problemen det året var dels isgatan som större delen löpningen bestod av, och att jag inte hade gjort någon sorts handtag eller liknande i paketet. Istället fick jag klämma fast det mellan händerna, och det blev lite jobbigt efter några kilometer. Men i det stora hela funkade det hyffsat bra att springa med. Vilket INTE var fallet året efter...

 

 

2018 var året jag var totalt dum i huvudet när jag trodde att det här var en bra plan. Jag vet inte ens om jag kan räkna upp allt som var fel med det årets kostym.

Jag hade åtminstone varit smart nog att göra två luckor som jag kund trä ut händer genom och nå handtagen jag gjort. Men där slutade det smarta...

 

Hålet för ansiktet var inte riktigt rätt höjd för att jag skulle kunna se något. Och när man var där inne avskärmades man från omgivningens ljud betydligt mer än man kan tro, så det här med att konversera var inte så enkelt. Silvertejpen som jag hade använt för diverse montering, bl.a batteridosorna till belysningen, hade jag köpt på Dollarstore. Handlar man silvertejp för 20 kr ska man kan inte ha förväntningar på att den håller så bra, men att den var så här dålig trodde jag inte.

Att det var lite väl optimistiskt att jag trodde att toppstjärna skulle sitta kvar med hjälp av karosstätningsmassa behöver väl knappast nämnas.

 

Men det absolut största misstaget var att inte göra mer utrymme för benen. Det blev alldeles för smalt, så vid varje löpsteg slog i knäna i skivan framför och bakbenen mot skivan bakom. Till slut lyckades jag vika upp främre skivan och hålla den uppvikt större delen av löpningen, även om just ordet "löpning" inte passade så bra in. Jag får fortfarande mardrömmar bara jag tänker på det.

Jag vann iallafal pris för min kostym och fick presentkort på Löpex. Och sen gick Löpex i konkurs innan jag hann utnyttja presentkortet. 

Som sagt; 2018 års kostym var misär utan dess like. Ful var den också.

 

Efter de två årens upplevelser skulle ju en människa i sina sinnens fulla bruk lägga ner de här försöken att göra något utöver det vanliga. Många kommer ju till Xmas parkrun med "bara" Tomteluva som Julrelaterad klädsel, så det skulle väl jag också kunna göra. 

Fast så är icke fallet, då folk tydligen har förväntningar på mig nu. Skönt med prestationsångest...

 

Efter att ha slarvat så med träningen bestämde jag att efter jobbet på Torsdagen skulle jag åtminstone köra någon timme SkiErg. Nu fick det vara slut på slappandet. Träningslusten var fortfarande ganska avlägsen, men jag började inse att jag var tvungen att göra något om jag inte skulle bli en av deltagarna i nästa säsong av "My 600 lb life"...

 

Kvällen innan upptäckte jag att jag hade en inneboende. Det var inte så att han helt plötsligt satt i soffan, utan det visade sig att någon hade skrivit sig som sambo med mig. 

Det första man kanske tänker på när man upptäcker att någon har skrivit sig som boende i samma lägenhet är kanske oron för att det här är någon sorts ID-kapning, att något brottsligt pågår, att han är efterlyst eller något i den stilen. 

Det första jag tänkte var hoppas att inte någon kvinna ser det och tror att jag bor med en man.

Jag är definitivt inte homofob, men jag antar att jakten på den rätta kvinnan försvåras om den eventuellt rätta kvinnan kollar upp mig och ser att jag bor ihop med en man.

 

Jag skrev direkt till hitta.se och förklarade att jag inte vill bo med en man. På Torsdag förmiddag fick jag svar från dem. De sa att de tar bara uppgifterna från Skatteverket och att de inte kan göra något åt det. Oerhört irriterande att det ska bli massa jobb för mig för det här. 

 

Ringde upp Skatteverket och fick prata med en dam som utan tvekan lämnade ut hans personnummer och telefonnummer, men som ändå inte kunde plocka bort honom från min adress. Antingen skulle jag spåra upp honom eller också skulle jag kontakta min hyresvärd, sa hon.

Irritationen växte och jag såg fram emot att köra stakmaskinen om några timmar, och få ut frustrationen.

 

Ringde upp min hyresvärd och förklarade situationen.

"Vad vill du att vi ska göra åt det då?" svarade den dryga människan.

Ååååh, stakmaskinen kommer minsann få veta att den lever, tänkte jag medan jag behärskat försökte förklara för hyresvärden att det här inte var något jag uppskattade.

Till slut förstod han problemet och skulle kolla på det.

 

Bara några timmar till, sen skulle det bli stakmaskin. Hoppas att de har förstärkt linorna för här kommer det ryckas så det står härliga till.

 

På eftermiddagen ringer hyresvärdens trevligaste person. Hon förklara glatt att hon har fixat allt. Hon har fått ta på han som skrivit sig hos mig och hon har pratat med skatteverket och de plockar bort honom. 

Och med det samtalet försvann all min irritation, och det där med SkiErg efter jobbet kändes inte lika lockande längre...

 

Fredag morgon. Simning. Nu skulle det väl åtminstone bli någon sorts träning.

När vi kommer in till bassängen flyter det omkring lite människor i gula uppblåsbara ringar. Det visade sig vara Tomas och Malin som spelat in ett avsnitt där de övernattade på Gustavsvik. Jag är dock inte med i den filmen. Jag simmade väl inte tillräckligt snyggt... ;)

 

 

 

En vecka utan träning borde väl ha gjort att kroppen är uppvilad och redo för en hel del simning. 

Det var tyvärr tvärt om. Jag fick mjölksyra nästan omgående. Efter några hundra meter var armarna inte det minsta villiga att fortsätta. Jag körde vidare ett tag till ändå, men det gick bara sämre och sämre. Till slut gav jag upp och simmade några längder vanlig pensionärssimning, men t.o.m det var jobbigt. Så jag satte mig i bastun istället. Det var iallafall något jag klarade av.

 

Även om träningslusten fortfarande inte återkommit såg jag på något sätt ändå fram emot Lördagens parkrun. Kanske skulle fem lugna kilometer tillsammans med trevligt folk få igång mig igen. 

På Fredag eftermiddag kom informationen att parkrun var inställt den här veckan p.g.a isigt underlag på banan. Typiskt.

 

Jag tog därmed Lördag som sovmorgon och gick inte upp förrän närmare 9 på morgonen. Jag behövde tydligen sova ut. 

I brist på parkrun ägnade jag en del av Lördagen åt att färdigställa kostymen till nästa Lördag. Det var mest målning kvar, så det var inte så mycket tankeverksamhet inblandat.

Ett problem med kostymen är att den inte går in i bilen när den är klar. Alltså måste jag ta den i två eller tre delar i bilen, och sedan montera ihop den på plats. Och alltså kan jag inte provspringa den innan, vilket leder till risken att det blir liknande misär som förra året.

 

På Söndagen övertygade jag mig att nu var det minsann dags att ge sig ut på någon sorts träning. Jag kan ju inte sitta här och hänga. Och jag är glad att jag tog mig ut, för vad skönt det var att springa igen.

Jag hade inga planer på varken hastighet eller sträcka. Det enda jag hade bestämt var att ta det ganska lugnt och bara njuta av löpningen.  

När jag efter löpningen kollade hur jag sprungit visade det sig att jag kanske inte är snabb, men jag är iallafall ganska bra på att hålla jämn hastighet ;)

 

 

Efter min runda kände jag en ny glädje med löpning och jag tror att min träningslust har återvänt. Kanske behövde jag bara vila eller kanske var jag bara slö i största allmänhet. Eller också var det något annat som orskade den förlorade träningslusten. Nu hoppas jag hur som helst att jag är igång igen.