Micke

 

I skrivande stund har det till slut kommit lite snö, men när veckan började lyste snön med sin frånvaro och vädret erbjöd mest dis, dugg, regn och allmän nederbörd tillsammans med exakt så många plusgrader så att snö vore otänkbart men ändå tillräckligt kallt för att det skulle vara miserabelt att befinna sig utomhus. 

Jag började fundera på om man skulle åka uppåt landet för att hitta snö och kunna träna lite skidor, men kom fram till att man var tvungen att åka betydligt högre upp än vad som skulle vara motiverat innan man skulle träffa på några skidspår. Så mitt andrahandsval blev SkiErg. Det blir ju inte riktig skidträning, men man tränar åtminstone stakning och det är ju alltid bra. Problemet är bara att SkiErg är marginellt roligare än att rensa avloppet i badrummet. Eller att gå vilse i skogen en regnig natt i Oktober. Eller något i den stilen. 

 

Jag tänkte att 10 km blir lagom att börja med. Hur lång tid det skulle ta visste jag inte, men gissningsvis ungefär en timme. Så jag letade på en pod i lagom längd, för att fördriva tiden och få tankarna på annat än det inte allt för roliga jag skulle genomföra. Det visade sig att senaste avsnittet av Adam & co var precis 60 minuter. Så i med hörlurarna, ställ in SkiErgen och kör igång.

 

Det var ett ovanligt kul avsnitt, och jag kom på mig själv att till och från stå och fnissa medan jag stakade, och var därmed beredd på att snart bli utkastad från gymmet då jag troligen framstod som en psykopat som stod på en SkiErg och fnissade för mig själv.

Som tur var dök Vanessa upp i podden efter ett tag och då var det som vanligt när hon börjar prata slut på humor och jag kunde återgå till att framstå som bitter och trött, precis som man bör när man kör SkiErg...

 

Till slut var jag klar med mina tio stakande kilometer. Min gissning på ca en timme visade sig vara fel då sluttiden blev 47 minuter och några sekunder. Så till nästa tillfälle kan jag alltså hitta en kortare pod att lyssna på ;)

 

Tisdagens intervaller med Örebro AIK bestod av 8x2 minuter med 2 minuters vila. Det gick inget vidare för mig. Cyklingen i Söndags och SkiErgen på Måndagen hade satt sina spår i benen och de kändes inte det minsta lämpade för intervall-löpning. Visst blev jag väldigt trött av intervallerna, som vanligt, men den här Tisdagen hade benens skick en bidragande orsak till att det inte gick att springa snabbare. De kändes allmänt sladdriga och knäna meddelade redan vid uppvärmningen att det här var inte vad de helst ville syssla med den här kvällen.

 

Det här var fjärde veckan som jag kör en 24-timmarsfasta, från 17 på Tisdagen till 17 på Onsdagen. Den här veckan blev fastan dessvärre kortare än planerat, och det blev bara 23,5 timmar. Och det var inte mitt fel. Det var pizzabudet som dök upp snabbare än beräknat.

"Vad snabbt du kom hit", sa jag.

"Tack", svarade pizzabudet i tron att det var en komplimang.

 

Jag ville ju inte äta kall pizza, så jag åt direkt och därmed blev det halvtimme minus på fastan. Å andra sidan blev det drygt 25 timmar förrra veckan, så totalt ligger jag på plus.

 

För övrigt ska jag sluta med den här sortens fasta. Det är inga stora problem att hålla fastan, och smaken på det första man äter efter ett dygn med bara vatten är underbar. Problemet är bara att när jag väl får börja äta igen äter jag lite för mycket, så jag tar bort hela meningen med att fasta. 

Jag har tillräckligt med karaktär för att leva på vatten ett dygn, men jag har inte tillräckligt med karaktär för att äta normalt efteråt. Så i slutänden är det där med fasta inget som passar mig. Men jag kommer sakna den där känslan och smaken av det allra första man äter efteråt.

 

När jag gick och la mig på Torsdagkvällen var det någon sorts snöblandat regn utanför fönstret. Det var väldigt blött på marken, så allt som liknade snö i luften förvandlades till vatten så fort det landade. Jag började kolla efter rullskidor på diverse sidor och räknade på vad det skulle kosta mig. En hel del visade det sig. Men om det var enda sättet att få till någon skidträning utan att behöva stå i stakmaskinen på gymmet så kanske det kunde vara värt det. Någon snö kommer vi ju inte få än på ett tag.

På Fredagen vaknade jag till att naturen motbevisade vad jag hade gissat kvällen innan. Ett vitt snötäcke bredde ut sig. Funderade på om jag skulle behöva gå ut och skotta, men tänkte att så mycket kan det ju inte ha kommit. När jag senare gick ut visade det sig att det kunde det visst. Så jag fick värma upp den här morgonen genom att skotta garageuppfarten. Tiden var knapp, så jag gjorde bara två hjulspår och hoppades att det skulle räcka, och det gjorde det.

 

När jag någon kvart senare kom till Gustavsvik var det ovanligt lite bilar på parkeringen, och när jag kom in till bassängen var det ovanligt lite folk där också. Jag har ingen aning om vad det berodde på, men det är bara att tacka och ta emot. De första 20-25 minuterna hade jag helt egen bana. Sedan kom en person till, men två personer som samsas om en bana är fortfarande lyx.

 

Jag körde först med snorkel och dolme, men den sista kvarten lade jag ifrån mig snorkeln och försökte mig på andningen igen. Fortfarande långt ifrån succé, men i mitt inre kändes det som att det blivit bättre än tidigare, även om jag känner att jag höjer huvudet för mycket. Varje gång jag andas med huvudet i rätt nivå andas jag in mer vatten än syre, så det är något jag självklart måste öva betydligt mer på. 

 

Trogna läsare vet säkerligen att varje Lördagmorgon börjar med havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrion och en kall Red Bull innan det är dags att ge sig av till parkrun. Den här Lördagen var inte som andra Lördagar. Den här Lördagen var stora Julpyntar-dagen, och då börjar dagen med Tomtegröt istället för havregrynsgröt. I övrigt var det inga skillnader; Red Bull och parkrun var fortfarande med i planeringen :)

 

 

Den här Lördagen valde jag att cykla till parkrun istället för att springa. Det blev för övrigt säsongspremiär för min Bianchi med dubbdäck, eftersom snön och isen fortfarande låg kvar.

Det blev därmed även säsongspremiär för att springa med Icebug.

 

Även den här Lördagen kände jag mig inte helt motiverad att försöka springa snabbt, och jag och Lars tog rundan i mellanhastighet. Fortfarande någorlunda jobbigt, men inte dödsjobbigt. Det är skönt att bara springa i fin natur utan någon tanke på tider. Även om man självklart kollade på klockan varje kilometer för att se hur långsamma vi egentligen var. Vi sa att under 25 minuter måste vi ju ändå komma, trots det här tempot. Och det gjorde vi. Vilket motsäger mitt påstående ett par rader upp att man inte tänker på tider. 

Jag omformulerar mig; man tänker på tider, men man anstränger sig inte överdrivet för att nå dem eftersom de inte är så viktiga vid springa-och-prata-rundor, även om man inte vill vara allt för långsam ;).

 

 

Efter löpningen blev det som vanligt glass på Naturens Hus innan det var dags att ge sig av hemåt för att ta tag i Julpyntet. Men det är en helt annan historia som inte har så mycket med träning att göra. Om man inte räknar med allt spring i trappan upp till vinden, allt bärande på kartonger och all klättring upp och ner på stegen. 

 

För övrigt har en era gått i graven, och en viss känsla av saknad har infunnit sig. Tillsammans har vi genomfört 110 parkrun-löpningar, men nu har vi nått ett slut. Jag har även varit funktionär på parkrun 13 gånger, och då har du varit med som moraliskt stöd varje gång. Totalt 123 parkrun-besök tillsammans alltså. Men som det brukar heta måste allt ha ett slut, och nu är vi alltså där. Jag tackar för den här tiden och blickar vidare in i framtiden med både nervositet och ett visst mått av nyfikehet för vad framtiden ska bära med sig när livet ändras på det här sättet. 

Hade jag fått bestämmade hade vi sprungit många fler parkruns tillsammans, men nu blev det som det blev och man får helt enkelt hoppas att det fanns en mening med det. 

Det är alltså min streckkod jag pratar om. Jag måste ha tappat den när jag cyklade hem från parkrun i Lördags. Jag hade den uppenbarligen vid målgång, men inte när jag kom hem. Typiskt. 

 

Det var lite synd att tiden inte räckte till att åka skidor i helgen när nu snön äntligen kommit, för nu hotas det om regn och tö redan i början av kommande vecka. Så jag antar att jag får besöka gymmet för ännu ett pass i stakmaskinen istället. Kul. Verkligen jättekul...