Micke

 

Även om jag inte fysiskt var i träningstagen på Måndagen så gjorde jag iallafall något i förebyggande syfte för att kunna utöka min träning; jag var och köpte skidor.

Förra året anmälde Carina oss till en tävling där vi kunde vinna startplatser till Nattvasan. Jag hade vid det laget inte åkt skidor sedan skolan, och beviset på att jag inte investerat i skidor sedan dess var att mina skidor var vita med neonrosa inslag. Ingen färgkombination som lämnat en skidtillverkare efter 90-talets första hälft.

Förutom att dumförklara Carina fick jag lite snabbt införskaffa skidor, stavar och hela tjoflärpen och börja träna, om vi skulle ha oturen att vinna startplatserna. (vilket vi lyckligtvis inte gjorde)

Jag var då på Mega Sport och köpte min utrustning. Jag sa åt försäljaren när jag provade ut skidorna att jag hade planer på att gå ner lite i vikt, om det var något som påverkade vilka skidor jag skulle ha. 

Han plockade fram ett par som jag fick prova och sa att med dem kunde jag gå upp eller ner max 7 kg, och mer än så kanske jag inte skulle gå ner.

 

När jag kom på Mega Sport den här Måndagen kände säljaren igen mig. Jag lämnar tydligen varaktiga avtryck då folk kommer ihåg mig ett år senare trots att vi inte träffats sedan dess. 

Jag hade med mig mina skidor och undrade om det gick att göra något med dem eller om jag måste köpa nya skidor nu när jag gått ner i vikt.

"Hur mycket har du gått ner?" undrade han.

"Mellan 10-11 kg", svarade jag.

"Oj... då blir det nog väldigt svårt att åka på de här."

 

Så sammanfattningen av besöket blev att jag provade ut nya skidor till en kostnad som innebär att jag ska försöka lära mig att gilla nudlar och kranvatten de kommande veckorna.

"Hur mycket kan jag gå ner innan jag inte kan ha de här heller?" frågade jag.

"Omkring fem kg", svarade han.

"Då får vi se om vi kanske ses nästa år igen då..."

"Så mycket behöver du inte gå ner."
"Nä, jag nog inte råd att göra det..."

 

Utöver att köpa skidor så ska de ju vallas. Jag som knappt kan använda ett strykjärn på en bordsduk kände att jag inte är kapabel att ens försöka mig på att valla. Speciellt inte när han började plocka fram ena paketet efter det andra och berätta att "det här har du när det är 2 minusgrader och solen står i zenit, men om det plötslgit blir 4 minusgrader så ska du smörja på den här, om det inte är skottår, för då ska du ha den här. Mellan 3-6 minusgrader ska du ha den här, men innan du stryker på den ska du använda den här och gå baklänges runt en brunn sju varv medan du citerar valfri dikt av Öyvind Fahlström."

Nu kanske han inte sa ordagrant exakt så där, men inte långt ifrån. Kändes det iallafall som. Slutsatsen blev att mina sista pengar som jag skulle köpa nudlar och skorpor för gick till att låta dem valla mina skidor.

 

Säljaren följde med mig till vallnings-delen och frågade vallnings-mannen (heter det så?) hur han låg till tidsmässigt.

"Om du lämnar in skidorna nu så blir det nog i början av nästa vecka."
"Har du så mycket?" undrade säljaren.

Vallnings-mannen pekade runt sig på de miljarders av skidor som skulle tas om hand och sa som det var, att han inte kan jobba snabbare än han gör. "När ville du ha dem?" undrade han.

"Det skulle vara trevligt om jag kunde få dem på Onsdag..." svarade jag skamset när jag insåg hur mycket han hade att göra och jag framstod som en sån där brat som trodde att han skulle trolla för min skull.

"Tyvärr... det går inte..." svarade han och lät nästan lite sorgsen. "Det bästa vi kan göra är att vi skriver att du vill ha dem på Onsdag. Hinner jag så gör jag, men jag kan inte lova något."

Så vi kom fram till att det var bästa alternativt. Det stod ju mellan att göra så eller att jag skulle börja smeta med diverse preparat som jag inte hade en aning om hur det fungerade.

När säljare och jag gick tillbaka till kassan för att jag skulle betala sa säljaren "Vi gör så här. Jag ringer in en extra kille som får komma hit, så får du skidorna på Onsdag."

"Men ni ska ju inte behöva göra massa extra för min skull bara för att jag har dålig framförhållning", svarade jag.

"Nu gör vi så", sa säljaren. 

Service utöver det vanliga alltså. Stora tummen upp för Mega Sport.

 

På Tisdagen passade jag på att besöka Norra Cykel. Även om jag alltid är sugen på att köpa ny cykel så var det bara servicedags den här gången. Min Bianchi hade inte fått service på ett år, och dessutom hade lockouten till framgaffeln slutat funka. 

Jag hade tänkt boka tid med förhoppning att kanske kunna lämna in den under veckan när jag ändå var ledig. Jag fick lämna den direkt. Tur att den var tvättad så jag slapp skämmas.

Jimmie sa att den blir troligen klar imorgon, men eventuellt kanske vi hinner med den redan idag.

 

Gick hem och insåg att jag behövde handla lite. Såg även att det kommit två nya avsnitt av SWP-podden, så jag laddade ner ena avsnittet och gick iväg mot Konsum. Jag har förvisso en ICA-affär typ 50 meter ifrån mig, men eftersom det troligen är Örebros otrevligaste mataffär så går jag mycket hellre till Konsum en knapp kilometer längre bort.

När jag hade handlat och skulle gå hemåt var inte podd-avsnittet slut än, så jag valde att ta en omväg hem, så att jag skulle lyssna färdigt. Tänkte att det inte var så länge kvar. Det visade sig att jag fick gå omkring med min fulla matpåse i en dryg halvtimme (fråga inte varför jag inte gick hem med matpåsen först och fortsatte promenaden efteråt, för det kan jag inte svara på).

När podden var färdiglyssnad och jag kommit hem fick jag ett SMS från Norra Cykel att min cykel var klar att hämtas. 

Så jag laddade ner nästa avsnitt av SWP-podden och påbörjade nästa promenad...

 

Att min lockout inte funkade berodde på att reglaget hade tagit i växelraglaget, så Magnus hade bara rättat till det och det kostade alldeles gratis. Naaaaajs.

När jag kommit hem och ställt ner cykeln i garaget var podden fortfarande inte slut, så jag gick ut och gick igen. Bra poddar gör iallafall att jag rör på mig...

 

På kvällen var det dags för intervallträning med Örebro AIK. Den här gången var det 15x1 minut som stod på schemat. Alltså 1 minuts löpning, 1 minuts vila, 1 minuts löpning o.s.v femton gånger.

Det lät inte så jobbigt när jag läste det. En minut är ju inte så farligt. Jag är sååååå dum i huvudet.

Efter ett tag hade jag tappat räkningen på hur många vi hade gjort, men jag hoppades hela tiden att nu var det den sista. Det var det aldrig. Det var alltid några kvar. 

Till slut var vi iallafall klara, och efterföljande lätt jogging följt av styrketräning med egen vikt kändes alldels underbart i jämförelse.

 

På Onsdagen var det dags att prova mina nyinköpta skidor, så jag åkte upp till Ånnaboda. Jag var ganska spänd på att se om det skulle märkas någon skillnad jämfört med mina förra. Det gjorde det. Det var inte alls lika bakhalt och det blev betydligt roligare att åka. Även om "roligt" kanske inte ska förknippas med skidåkning. Skidåkning utförs på snö och jag hatar snö och kyla.

Det blev fyra varv runt Ånnabodasjön, vilket alltså blev ca en mil.

Tänkte att nu kommer jag aktivera massa muskler jag inte använder i vanliga fall och därmed få träningsvärk och med tävling på Torsdagen ville jag inte riskera att vara allt för stel. Därför fick det räcka med den där milen som premiäråkning.

 

 

På Torsdagen gick jag upp tidigt och var på Gustavsvik klockan 6. Man kan ju inte sova bort sin ledighet liksom. Den här dagen hade jag bestämt mig för att bara träna på andning. Jag måste ju lära mig någon gång. Så jag tragglade på, svalde okända mängder vatten, hostade okänt många gånger och gjorde diverse flera misslyckanden. Men så plötsligt, helt överraskande, började jag känna att jag fick till det någorlunda. Med betoning på "någorlunda".

Hade det varit någon badvakt på plats hade han troligen gjort en snabb räddningsinsats då jag för ett otränat öga säkerligen såg ut som ett drunkningsoffer. För någon snygg teknik har jag absolut inte fått till. Och ingen hastighet heller. Men som sagt; det kändes som att nu börjar jag fatta lite hur jag ska gå till väga, och innan morgonens simträning var avslutad hade jag klarat tre längder med ganska fungerande andning. Hur kul som helst att se lite framgång.

 

På kvällen var det dags för tävling nummer två i Inneserien. En serie på fyra tävlingar i Tybblelundshallen. Korta men jobbiga sträckor. Första tävlingen var på 1000 meter. Den här gången var det dags för 1 mile; alltså strax över 1600 meter.

När man anmäler sig ska man ange uppskattad tid, för att bli placerad i rätt heat. Just sträckan 1600 meter springer man ju aldrig, så jag hade ingen aning men uppskattade ungefär 6,30. Men skrev även att jag bör nog placeras i långsammaste heatet. 

När jag på eftermiddagen gick in på Nerikes Friidrott för att kolla startlistor fick jag en smärre hjärtattack då jag såg vilka jag hade placerats att springa med. Inte var det den långsammaste gruppen.

 

Jag hörde av mig till Johan, som tillhör tävlingsledningen, och frågade om det inte blivit något fel på vart jag hade blivit placerad. Det hade det inte påstod han. 

Han sa att med tanke på tiden jag sprang första tävlingen på så borde jag klara av att hänga med löparna i den här gruppen. "Du har ju dessutom haft en månad på dig att träna sedan dess, så nu har du ju blivit snabbare. Det skulle du iallafall ha blivit om du gått med i Start."

Touché...

 

När jag skulle hämta ut min nummerlapp stod en mamma med sin dotter i gissningsvis 10-12-årsåldern och pratade bredvid. 

"Det är en del gamla med ditt heat", sa mamman. "Titta där t.ex. Det är en som född -75", fortsatte hon och pekade på mitt namn.

"Gammal? Jag är inte gammal", utbrast jag.

"Nää, men jämfört med henne", svarade mamman och pekade på sin dotter.

"Möööh...."

 

I mitt heat var det bl.a. fyra stycken som var i 10-12 årsåldern. Alltså den där åldern när de inte har aning om vad mjölksyra är. Och de som var i min ålder var bara betydligt snabbare än vad jag är. Det här bådade inte gott.

Starten gick och vi sprang iväg. Jag är inget vidare på att bedöma vilket tempo jag klarar av. Först tyckte jag att det gick för långsamt, så jag gick ut till höger för att springa om, men då gick det plötsligt för snabbt så jag tänkte falla in igen, men där fanns det ingen lucka att falla in i, så jag fortsatte att springa på banan bredvid en stund tills jag kunde ta mig om och falla in i en lucka. Nu var jag iallafall inte allra sist. Dock var det ju ett antal varv kvar. 

När klockan ringde för sista varvet blev jag lite förvirrad. Jag var ganska säker på att jag hade ytterligare ett varv kvar, och började fundera på om klockan ringde för de snabbaste, som var drygt ett halvt varv före mig. Men när nästa varv var avklarat stannade de jag haft strax framför mig och vi var alltså i mål. Jag hade ju inte gjort någon stor förbättring om jag räknat rätt på varven, men kanske några sekunder iallafall.

Men det är ju helt och hållet mitt eget fel som inte kunde räkna rätt. Jag hade femma i matte men har tydligen ändå svårt att räkna till åtta...

 

Min uppskattade tid på 6,30 visade sig vara ganska nära. 6,15,24 blev det. 

Dagen efter hörde Martina av sig. "Jag hörde att du blev frånsprungen av en tioåring igår."

Hon skulle ha sig en hurring...

 

 

På Fredagen tänkte jag först åka upp till Ånnaboda för lite mer skidåkning, men jag kände mig lite trött och valde istället att ta en löparrunda här omkring. Så jag körde i riktigt lugnt tempo (ca 6 minuterstempo) bort mot Rävgången vidare mot Myrö och runt någonstans och hemåt, där jag passade på att springa parkrun-banan för att se hur underlaget var inför Lördagen. Det blev en runda på 16,4 km. Dessvärre började jag känna något i foten. Jag hoppas verkligen att det bara är något som behöver vilas bort några dagar.

 

På kvällen var det dags för bowling. Jag kan inte bowla. Bowling är en bajs-sport. Blä.

Först skulle vi räkna bästa serie. Sedan ändrades det så vi skulle räkna totalpoäng. Vid båda de första allternativen låg jag dåligt till men inte sist iallafall. Sedan ändrades det igen och då skulle det räknas på något annat sätt och plötsligt hade jag förlorat. De sista poängen räknades inte eller något i den stilen. Vilket var lite sugit, för det var ju i slutet jag kom underfund med hur det funkade och jag började få till lite spärrar och någon enstaka strike. 

Ungefär som om tio personer springer fem km och en ligger efter i början, men kommer ifatt och springer om några efter fyra km men ändå utses som den som förlorar för att han låg sist i början. 

Men men, jag kan inte bowlingregler så de räknade säkert rätt. Fast konstigt.

 

Idag är det Lördag, och därmed parkrun. Jag kände av foten redan när jag gick upp på morgonen, och var lite i valet och kvalet om jag skulle vara med. Bestämde mig till slut för att vara med, men ta det väldigt lugnt. Helt utan tidspress, bara lulla runt. När jag väl blivit lite varm i lederna runt foten funkade det hyfsat, men jag fortsatte att ta det lugnt iallafall. "Vad gör du så här långt bak?" undrade Matt vid starten. Jag sa som det var att beroendet av parkrun gjorde ju att jag måste vara med, även om jag måste ta det lugnt.

26,05 haltade jag in på, och nu ska det bli ett par vilodagar utan löpning. Jag känner redan ångesten komma krypande. Men bättre att vila upp foten ett tag än att köra vidare och förvärra något. Jag hoppas som sagt att det bara är någon överansträngning som snart går över.