Micke

Den här träningsveckan kunde ha börjat betydligt bättre. Den kunde även ha fortsatt betydligt bättre. Sammanfattningsvis har den här veckan varit totalt värdelös om den ska betygsättas efter möjlighet till träning. 

Förra Fredagen var jag ute på en 16-km-löparruna i lugnt tempo. Under den rundan hände något med min vänstra fot. Ingen aning om vad det var, då det kom smygande under rundan. Slutresultet blev att jag haft ont i den sedan dess och oron över att förvärra något ledde till att jag har undvikit träning nästan helt och hållet den här veckan.

 

För att iallafall hålla igång på något sätt och inte en morgon vakna upp som sumobrottare tröstade jag mig med att jag åtminstone cyklar mina 18 km fram och tillbaka till jobbet. Inget som kan betecknas som träning, men fullgod vardagsmotion iallafall. 

Någon som beslutar om vädret tyckte tydligen inte att jag ens skulle få göra det. Måndag morgon gick visserligen bra. Då hade det snöat på natten och det var några minusgrader. Lite motstånd i cyklingen alltså men inga enorma problem. Under dagen började det dock töa och någon blöt nederbörd förvandlade vägen till en tungtrampad snösörja tills det var dags att cykla hemåt på eftermiddagen. Fortfarande inga enorma problem, men det blev mer jobb än njutning av cyklingen.

 

Under natten till Tisdag var det tillräckligt många minusgrader för att allt skulle frysa igen och förvandlas till en spårig isgata som min självbevarelsedrift fick mig att undvika. Jag tog alltså bilen till jobbet och därmed var vardagsmotionen också borta.

 

På kvällen var det Intevallträning med AIK och jag var oerhört sugen på att vara med, men jag fick behärska mig och tänka på foten. Kvällen spenderades istället i fåtöljen med ostsmörgåsar. Det är också en väldigt trevlig sysselsättning, men jag hade ju hellre kört intervaller först och haft fåtölj-mys efteråt. Bristen på träning och stillasittande med ostsmörgåsar är ju inte heller något som är till min fördel i jakten på SUB20 på 5 km...

 

På Onsdagen tänkte jag att jag skulle åka skidor. Det är ju inte belastning på foten på samma sätt som löpning. Men på morgonen sa vädret att idag skulle det minsann bli plusgrader och något regn-aktig nederbörd på eftermiddagen, så jag omvandlade min skid-planering och tog istället med mig badbyxor till jobbet för att åka till Gustavsvik på eftermiddagen.

Efter jobbet när jag åkte mot Gustavsvik visade termometern 6 minusgrader.

Man skulle ha blivit meteorolog. Tänk att få betalt för att bara sitta och kasta ut sig gissningar till höger och vänster...

 

Simningen gick si så där. Ingen misär och ingen framgång, utan 22 vändor i lugnt tempo innan jag valde att åka hemåt. 

 

På Torsdagen var det dags för stegtävling på jobbet. Ett kul sätt att öka motiovationen att röra sig. Den började som sagt på Torsdagen och pågår till slutet av Mars tror jag det stod.

Vi blev uppdelade i två lag och jag blev lagledare för vårt lag. 

Som lagledare har man ett enormt ansvar för att leda sitt lag till seger. Ett första steg i den proceduren är att komma fram till ett lagnamn som stärker moralen och vinnarinstinkten hos lagmedlemmarna. Jag valde att döpa vårt lag till "Allra bästa laget ever. Punkt."

Lagom ödmjukt men ändå en beskrivning av vår kaliber.

 

Efter det var det dags för ett välkomstbrev till mina lagmedlemmar, så alla var införstådda vad som gällde i tävlingen och sånt. En lagledare som inte tar det här på allvar hade kanske bara skrivit något i stil med "gör er bästa och kom ihåg att registrera era steg varje kväll. Lycka till."

Mitt välkomst brev började med att jag jämställde mig med Karl XII då han 1700 tittade ut över sina Karoliner vid slaget vid Narva och kände en stolthet över deras stordåd. 

Vidare nämnde jag varje enskild deltagares styrkor som de kunde plocka fram och påpekade även att det andra laget inte kan kallas motstånd då de till största delen består av losers, och avslutade med att citera en av våra största Svenska artister genom tiderna; Svullo.

"Vi ska dominera, och krossa och gå på

andra kan försöka men vi spöar dem ändå."

 

Vissa nämnde något om att de inte orkade läsa längre än den första A4-sidan, och knappt ens den då de pratade något om att de måste jobba eller vad det nu var för dåliga undanflykter.

Hur som helst känner jag mig nöjd med att vårt lag visat dominans redan från start. I skrivande stund är vårt lags stegsnitt 20009 steg. Det andra laget har ett snitt på 10103 steg. 

 

Vid förra årets stegtävling vann jag, och när årets tävling drog igång överdrev Camilla min prestation en del, för att få igång ynglingarna som hon trodde skulle slöa till. Det gick lite väl bra för henne att motivera dem att slå mig, och Sanjin fick ihop drygt 33000 steg redan första dagen. Vi hade uppenbarligen fått en Duracell-kanin i laget...

 

På Fredagen var det som vanligt simning på morgonen. Efter förra veckans framgångar med andningen var jag lite extra spänd inför den här gången (onsdagens siming hade inget med anding att göra, och det här var alltså första gången sedan förra Fredagen som andningen skulle blandas in igen). Var förra veckans framgång bara en lyckträff som inte kommer inträffa igen, eller hade jag nu verkligen lärt mig knepet hur det fungerar?

Det visade sig vara en blandning; det gick inte alls lika bra som förra veckan, men jag var inte heller tillbaka på ruta ett. Så det är väl bara att fortsätta att öva. 

 

Idag är det Lördag. Och det bästa med Lördagen är ju parkrun och att man är ledig. 

Titti hörde av sig på morgonen och undrade om vi skulle springa trots halka, regn och allmän misär.

Självklart skulle vi det ansåg jag. 

Regnet gjorde dock att jag slöade till lite och tog bilen istället för cykeln till start. 

Väl där tänkte jag först springa ett par hundra meter för att se hur foten skulle bete sig innan jag gick mot starten. Hann väl jogga tio meter innan jag hör någon ropa och ser Annica vid sin bil som vinkar. Så jag joggade mot henne istället för in på grusvägen jag just var på väg till.

Hon meddelar att det har blivit inställt. Väglaget var så isigt att man inte vågar riskera att genomföra parkrun den här morgonen. P.g.a nattens/morgonens regn har väglaget ändrats väldigt snabbt, så det här upptäcktes bara någon kvart innan jag anlände. Så när de väl skrivit ut på Facebook att det är inställt hade många redan hunnit dyka upp. 

Så när man ändå är på plats med massa trevligt folk kan man ju ta en lugn löparrunda, även om det inte blir en "riktig" parkrun. Dessutom måste jag ju samla steg för stegtävlingen.

 

Jag och Lars hade dubbskor, Titti hade broddar man drar på skorna och Kristin antog rollen som Bambi på hal is.

Det är inte helt otänkbart att det där isberget som sänkte Titanic hade förflyttats till utkanten av Hjälmaren och även förstorats till att numera täcka exakt hela parkrun-slingan.

Efter någon kilometer var det ungefär omöjligt att fortsätta om man inte hade dubbar, så Kristin och Lars vände (om Lars var gentleman eller om det var fikat som lockade förtäljer inte historien) och jag fortsatte med Titti och då hade även Lanneborn dykt upp. Även han körde utan dubbar och kunde mycket väl tagit anställning som stuntman till Papphammar.

 

När vi kommit i mål pratade vi lite med Johan (som helt obesvärat hade sprungit förbi oss på näckenrakan, helt utan att se ansträngd ut) innan vi gick mot Naturens Hus, där en stor del av parkrun-folket redan satt och fikade. Utan att ha sprungit innan. Jag har väl aldrig sett på maken.

 

Idag var Lars alldeles fantastiskt snäll och betalade mitt fika också. Det lönar sig alltså ekonomiskt att bli medlem i AIK :) 

 

Som många säkert vet har Titti förlorat vår vadslagning och "straffet" var att hon skulle springa parkrun tre gånger. Idag frågade hon om hon kunde tillgodoräkna dagens runda, även om det inte blev någon riktig parkrun. 

Ha, det kan hon ju fet-glömma, som de hippa kidsen med keps skulle ha uttryckt det.

 

Viveka hade önskemål om att jag skulle behandla det Svenska språket i min blogg den här veckan. Jag kommer inte ihåg hur vi kom in på ämnet och jag kommer dessvärre inte heller ihåg vad vi pratade om. Men jag kommer ihåg så mycket som att vi behandlade ämnen som "särskrivning", "missbruket av utropstecken" och bristen på att kunna skilja på "de/dem".

Om jag hade haft bättre minne hade det här stycket kunnat bli en riktigt intressant betraktelse över språkbrukets förfall. Men den här kvällen kan ni kalla mig Herr Guldfisk. Och nu ska Herr Guldfisk gå och äta revbensspjäll.