Micke

 

Efter målgång haltade jag inte helt oväntat betydligt mer än innan. Fick tipset att sätta foten i iskallt vatten när jag kom hem, och sitta så i minst 20 minuter. Det gjorde alldeles löjligt ont i början, men efter ett tag hade typ all känsel under knät försvunnit och jag började fundera på om min fot någonsin skulle kunna bli varm igen.

 

Med tanke på hur min fot kändes efter Inneserien hade jag iallafall tillräckligt med förstånd för att hoppa över intervallträningen med AIK på Tisdagen och Löpskyttet på Onsdagen. Någon gräns för dumt beteende har t.o.m jag.

 

På Tisdagen hade jag tänkt att jag skulle åka till Gustavsvik och simma efter jobbet. Men på eftermiddagen såg jag på Facebook att det var nyadragna spår i Ånnaboda, och dessutom var det sista dagen på ett tag som det skulle vara minusgrader. Skidåkning är ju inte lika påfrestande för foten som löpning, så jag valde att stoppa in skidorna i bilen och åka upp till Ånnaboda istället. 

När jag satt på huk brevid bilen i mörkret och knöt pjäxorna i minusgrader och kraftig vind undrade jag vad jag höll på med och såg bara fram emot att få sätta mig i min varma bil och åka hem igen. Det här med snö och kyla är verkligen inget för mig.

 

Med nyknutna pjäxor promenerade jag ner mot sjön. Min plan var att åka två varv runt sjön. Varje varv är 2,5 km, så en halvmil totalt alltså. Det fick minsann vara godkänt i den här blåsten och kylan. Fingrarna hade redan förvandlats tio små isglassar.

 

När jag hade åkt en bit började en ny känsla infinna sig. En känsla som jag nog aldrig tidigare har stött på under aktiviteter som har med snö att göra; en känsla av att det här var nästan kul.

Bra vallade skidor och fantastiska spår var tydligen en perfekt kombination för att ta bort det mesta hatet för snö från mig.

 

 

Efter två avklarade varv hade dessutom fingrarna börjat återfå normal kroppstemperatur och jag gav mig ut på ytterligare ett varv av bara farten. Det här gick ju riktigt bra.

Under det varvet kände jag att en pjäxan glappade lite, men jag hade ingen lust att stanna i spåret och knyta om den, utan åkte vidare till varvningsplatsen där man inte står i vägen på samma sätt.

När jag höll på och knöt dök det upp en blondin bredvid mig. "Ska du ge upp redan?" frågade hon.

Jag vände mig om och såg att det var Nettan som också var där och åkte.

"Var det dig jag åkte om förut?" sa jag.

"Ja, det var det", svarade hon.

"Jag såg inte att det var du, jag trodde det var någon yngre."

Efter att hon slagit mig med staven frågade hon om jag skulle åka vidare och jag svarade att jag bara skulle knyta pjäxan så var jag på gång igen. 

Så vi körde två varv tillsammans, innan hon ansåg att hon var trött. Hon hade dock ork att lägga typ en kvart på att försöka ta den perfekta selfien på oss, som något sorts bevis på att vi hade motionerat eller nåt.

 

 

Nu var jag alltså upp i fem varv. Ett ojämnt antal funkar ju inte, så efter att ha sagt hej då till Nettan gav jag mig ut på ytterligare ett varv på egen hand. Efter detta sjätte varv hade jag fortfarande en hel del ork kvar, men insåg efter mitt misstag med överansträngning vid löpning att något liknande mycket väl kan hända även vid skidåkning då man här använder en del muskler som inte är vana vid att arbeta. Så istället för att köra sönder mig valde jag att avsluta och istället återkomma om några dagar för att köra mer.

 

På Onsdagen var det helt plötsligt 6 grader varmt och en svag storm som höll på att sabba frisyren. En kombination som inte är optimal för bevarandet av skidspåren. Visserligen är det kallare uppe i Ånnaboda än här nere i stan, men någon enorm skillnad är det ju inte och mina planer för mer skidåkning på Torsdagen började kännas osäkra.

Och när Torsdagen kom visade sig mina farhågor besannade. En koll på Facebook bekräftade att nu var det slutåkt för tillfället. Spåren var grunda och isiga och rekomenderades inte.

Här har jag äntligen hittat någon glädje med snö, och då passar den på att försvinna. Det känns mig väldigt främmande att uttrycka det här önskemålet, men jag vill faktiskt ha lite mer snö. Inte här, men i Ånnaboda, så jag kan komma ut och åka lite mer. När nu foten inte tillåter löpning känns skidåkning som en bra kompliment.

 

På Fredagen fick jag tydligen någon sorts kompromiss mellan snö och inte snö. Vattnet i Gustavsvik var rekordkallt vid morgonens simmning. Ungefär som snö just har slutat att vara snö och förvandlats till vatten men inte fått rumstemperatur än. 

Jag brukar klaga på att det är kallt i vattnet på Gustavsvik, men det här var en helt annan nivå än tidigare. Efter några vändor hade man dock vant sig. Angående själva träningen så gick det inget vidare den här Fredagen. Men jag kämpar vidare.

 

Idag är det Lördag, och därmed parkrun som vanligt. 

Jag kör med dubbla väckarklockor. En som ringer när jag ska gå upp och en reserv som ringer ca 10 minuter senare, om något skulle hända med den första. I morse vaknade jag av reservklockan. Min "riktiga" hade alltså inte ringt och jag blev lite irriterad över min värdelösa opålitliga klocka, men var samtidigt nöjd med att ha satt reservklockan på ringning så jag vaknade iallafall. 

Efter att ha gått upp och satt mig för att äta frukost tittade jag på en tredje klocka och fattade först inte riktigt vad som stod på. Ett par sekunder senare hade hjärnan vaknat till och jag insåg att anledningen till att min "riktiga" klocka inte hade ringt var för att det inte var dags att gå upp än. Jag hade satt reservklockan på tidigare tid än jag skulle och klockan var nu 6:15. Nåja, nu borde jag ju komma i tid till parkrun iallafall...

 

Den här Lördagen skilde sig lite mot övriga Lördagar. Min fot kändes visserligen mycket bättre än tidigare i veckan, men inte bra, så jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Springa i lugnt tempo, promenera runt, bara åka dit och fika eller helt enkelt stanna hemma och äta ostbågar.

Jag valde att promenera runt. Även om man inte kan springa vill man ju vara med och träffa alla trevliga parkrun-människor. Och jag vill ju inte att Lanneborn får ytterligare försprång i jakten på 100 parkruns ;)

Det var nästan lite Vår-känslor idag och snart kanske man kan sitta på gräsmattan och ta igen sig efter sin genomförda parkrun. Det är något jag längtar efter betydligt mer än snö.

 

 

Även om det inte blev någon löpning så blev det iallafall fika på Naturens Hus efteråt, så jag fick vara lite social igen efter min ensam-promenad ;)

 

Under promenaden kändes foten riktigt bra, men nu ikväll har det förändrats till mindre bra igen. Så jag antar att det blir mer vila. Och jag måste omgående hitta fler träningsformer som inte belastar foten men samtidigt håller min konition vid liv och som förbränner mina ostsmörgåsar och energidrycker.

På tal om energidryck. Det är hög tid att öppna ytterligaren än kall Frank's nu :)