Micke

 

Nytt år och mer fritid då Julen med all sin stress alla sina måsten är över. Nu ska träningsmängden ökas och nu ska det minsann ätas nyttigt. Magrutor och SUB20, here I come. 

Trodde jag alltså...

 

Efter Nyår infann sig tre stycken arbetsdagar, då en del skulle vara lediga. Jag tillhörde de som skulle jobba, och vi förstod ju att det skulle bli lite kämpigare att bara vara halv styrka under de här dagarna, men det skulle nog funka. Det brukar ju vara lite lugnare i största allmänhet i början av Januari, så jag kände ingen direkt oro.

Nu visade det sig att vi inte var halv styrka de här dagarna. Vi var inte en tredjedels styrka heller. Eller en fjärdedels styrka. Vi var en. En stycken yngling. Alltså jag.

 

Vad är oddsen för att hälften är lediga och andra hälften är sjuka samtidigt? Inte så höga, skulle jag vilja påstå efter den här veckan.

Lyckligtvis hade jag Ulrica som tog hand om småsakerna och Bogale som hjälpte chaufförerna, men i övrigt var jag alldeles solokvist på min avdelning.

Det gjorde att träning inte blev så prioriterat, och jag har därmed inte alls kommit igång så som tanken var.

 

På Torsdagen cyklade jag iallafall mina 18 km fram och tillbaka till jobbet, och på Fredagen ignorerade jag dåligt samvete och arbetsmoral för att hinna med simningen på morgonen. Arbetsmoralen och det dåliga samvetet var dock snabbare än vad jag var, och efter några hundra meter i bassängen kom det ifatt mig och strax befann jag mig på jobbet igen.

 

Igår var det iallafall Lördag, ledig dag och därmed parkrun och inga som helst tankar på arbete.

Enligt säkra (nåja) källor var underlaget bra och man skulle kunna springa odubbat. Toppen tänkte jag och gjorde mig inställd på att kunna springa i Salomon istället för Icebug.

När jag tittade ut genom fönstret såg jag is på vattenpölarna, så jag valde att ta en cykel med dubbdäck när jag cyklade dit. Visst tänkte jag att är det is här utanför så är det mycket möjligt is även tre kilometer härifrån. Men jag ignorerade de tankarna och såg istället fram emot att kunna springa odubbat. Underlaget skulle ju vara bra.

 

När jag kom till kurvan efter Näckenrakan och mina Schwalbe Ice Spiker med drygt 400 dubbar gled på isen som aldrig sett tillstymmelse av grus började jag ångra mitt val av skor. När jag sedan cyklade vidare på rakan mot Rävgången och såg mängden is började jag fundera på att åka hem och byta skor, men det skulle jag inte hinna. 

Strax innan bron var isen minimalt mindre än det isberg som sänkte Titanic, och jag gjorde mig inställd på att det här blir en lugn runda, då jag nog kommer få sakta in och trippa här och där för att inte oplanerat utföra en saltomortal och bryta lårbenshalsen.

 

Strax innan jag var framme vid start kom jag ifatt Lars, så jag saktade in och pratade med honom. Jag sa åt honom att det var betydligt halare än jag räknat med och att det var dumt av mig att ta odubbade skor.

Han stannade till och visade upp sin undersida av skon. Han hade gjort exakt samma misstag som jag gjort och trott att det skulle gå att springa med sina vanliga skor, och ångrade nu att han inte valt dubbskor.

Bra där, då var jag inte ensam om att vara dum i huvudet.

 

Starten gick och det gick väl hyffsat. Det gick inte snabbt och det gick inte långsamt. Ibland kunde jag springa på och ibland fick man sakta in för isen, och ibland försökte man springa på med då gled bara fötterna och jag framtstod troligen mer som någon som försökte sig på en moonwalk med en teknik som skulle få Michael Jackson att vända sig i sin grav.

 

Något PB hade jag inte räknat med och det blev det definitvit inte heller, men 22,25 kom jag in på iallafall, och med tanke på förutsättningarna är jag faktiskt nöjd med det.

 

Igår var det även min första tjockisdag sedan jag efter avklarat Nyårslöfte kunde äta ostbågar igen. Åt jag ostbågar?

Har Påven lustig hatt?

Åt jag så mycket ostbågar så att jag tröttnade på dem?

Har Påven jättelustig hatt?

 

På tal om Nyårslöften. Förra årets löfte var som sagt att inte äta ostbågar på ett år, och då lovade Titti att följa med och springa parkrun tre gånger under 2019.

Årets löfte är att slå mitt PB på 5 km. Alltså springa på 20,35 eller snabbare. Nu har Titti sagt att hon ska följa med och simma tre mornar under 2020 om jag klarar det. Fast med tanke på hur Titti är så räknar jag med att "simma" innebär "åka vattenrutchkana och dricka paraplydrinkar i bubbelpolen".

 

Nåja, jag ska göra mitt bästa och hoppas att jag klarar av det. Nu när jag typ har tröttnat på ostbågar ser chanserna ännu bättre ut.

Fem matlådor med lax och quinoa är klara inför kommande vecka. De kommer minska min vikt en del. Dels är det nyttigt och framför allt tar sådan tråkig mat bort livslusten och den väger säkert ett par kilo...