Micke

Tidigare den här veckan nämndes min blogg i ett samtal. Där sa bl.a. Peder att han bara läser min blogg när rubriken innehåller något intressant. Genom att ha en rubrik som innehåller allt som Peder uppskattar här i livet så bör jag alltså ha fått honom som läsare nu.

För er andra kan jag meddela att inget i rubriken kommer behandlas i det här blogginlägget, så här kommer den "riktiga" rubriken:

 

 

 

Förra veckan började jag komma igång med träningen efter Decembers delvis miserabla träningsinsatser. Den här veckan har blivit ett mellanting. Jag skyller på EU. Innan vi gick med i EU var det snö när det skulle vara snö och barmark när snön inte längre skulle vara kvar. Som EU-medlemmar är perioden mellan November - Mars mer osammanhängande och svårförståeligt än ett manus skrivet av David Lynch. Resultatet är marken inte inbjuder till löpning. Hade det varit vanlig is hade jag kunnat springa. Hade det varit vanlig snö hade jag kunnat springa. Hade det varit barmark hade jag kunnat springa. Nu är det istället någon snösörja med is under, och den isen är fylld av spår från cyklar och fötter och man vågar därmed inte riktigt ta sig ut på någon löparrunda utan att ha en ambulans inom armavstånd.

Det har även gjort att jag bara cyklade till jobbet på Måndag och Tisdag, och har resten av veckan åkt bil. Vilket också var ett äventyr då jag har en uppförsbacke när jag ska ut ur garaget. En uppförsbacke som förvandlades till en lutande skridskobana på Onsdagen när det regnade strax innan det frös på under natten...

 

På Onsdagen var hur som helst äntligen dags för lite löpning. Dock inomhus, då det stod Löpskytte på schemat. Jag hade ont i högra benet och det i kombination med vädret och att jag både var trött och frusen gjorde att jag inte var så sugen på att åka iväg den här kvällen. Men jag vet ju hur det är; man börjar hitta på undanflykter för att få sitta i fåtöljen under en filt och slappa och till slut har man haft så många undanflykter så att man ser ut som en de sumobrottare jag kämpat för att undvika likheter med. Så jag pallrade mig iväg till träningen och behöver därmed förhoppningsvis inte kasta salt över axeln än på några år.

 

Den här kvällen var Titti med igen. Det var andra gången hon var med, så uppenbarligen funkade mitt tjat. Eller också är hon bara trött på mitt tjat och följer med för att slippa höra mer.

Innan själva träningen började sa jag åt henne att provskjuta lite, så hon kommer in i det. Det var ju trots allt några veckor sedan hon var med förra gången.

Dryg-Titti sa inte rakt ut att hon inte behövde öva, men hennes suck och kroppsspråk sa desto mer när hon la sig ner och tog upp geväret; ungefär "jag har faktiskt koll på det här".

Hon siktade mot tavlan innan hon frågade: "Vad ska jag göra nu?"

"Du kan börja med att vända geväret åt rätt håll", svarade jag. "Du håller det uppochner."

Titti är en frisk färgklick i den grå vardagen ;)

 

Efter den smärre fadäsen gick det riktigt bra för henne resten av kvällen. Eller som hon själv med stort leende glädjestrålande uttryckte det: "Jag kan ju börja en ny karriär som lejd mördare".

Med tanke på att hon vid ett tillfälle blandade ihop tavlorna och sköt på den bredvid sin egen så får vi för allas säkerhet hoppas att hon inte vidareutvecklar de planerna...

 

Den avslutande stafetten går jag inte in närmare på, då det är helt oväsentligt vem som gjode missen som kostade laget segern. Men det blåste faktiskt inne i hallen. Och geväret var snett. Och så var det jordbävning. Och någon flyttade omkring måltavlan. Och massa andra anledningar. Så det så.

 

 

Igår fick jag äntligen känna lite framgång vid simningen. Det är en speciell känsla när man efter så mycket tragglande och så mycket misslyckande äntligen anar lite ljus i mörkret. Det var ett väldigt litet ljus i mörkret, men ändock ett ljus och med tanke hur min simning har gått så är alla framgångar välkomna.

Det har väl inte undgått någon att andningen är mitt största problem vid simning. Så den här veckan har jag kollat Youtube-videos och suttit och övat andning i fåtöljen och försökt komma fram till hur jag ska gå till väga. Och igår var det alltså dags att prova om mina fåtölj-övningar funkar även i vatten.

 

Sparkade iväg från basängkanten, gled ett par meter under vattnet innan jag tog första armtaget. Jag skulle andas på tredje armtaget, och jag räknade armtagen i huvudet, ett, två och strax innan tre andades jag ut genom näsan och vred huvudet till höger och tog ett snabbt andetag. Tyvärr hade jag missat den där detaljen att munnen ska vara ovanför vattenytan vid inandning. Självklart är jag helt medveten om att munnen ska vara ovanför (jag är inte helt dum i huvudet), men det blev tydligen lite bortglömt.

 

Ställde mig vid kanten, stoppade ner huvudet och övade på andning utan att behöva hålla reda på armar och ben samtidigt, och då funkade det ganska bra. Så jag gjorde ett nytt försök. Den här gången svalde jag inte så mycket vatten. Men å andra sidan fick jag inte in någon luft heller.

Till slut börjde det ändå märkas vissa framgångar. Jag kunde ta mig framåt korta sträckor, samtidigt som jag andades. Jag hade en simstil som var lika stabil som en alkis som kommit över nyckeln till Systembolagets lager och jag hade en teknik som skulle ha fått Åsa att gråta blod om hon sett mig (lyckligtvis hade hon fullt upp med en klass på andra sidan bassängen), men jag tog mig långsamt framåt.

Vid ett tillfälle klarade jag nästan en bassänglängd innan jag återigen svalde mer vatten än luft och fick ta en host-paus. Hade bassängen varit 44-45 meter istället för 50 meter hade jag kunnat vara lite stoltare och säga att jag klarade en bassänglängd. 

Jag har eoner av träning kvar innan jag kommer behärska det här, men än en gång; det känns så skönt att äntligen märka liiiiite framgång :)

 

Jag hade gärna fortsatt träna mer den här morgonen, men jag antog att övriga simmare uppskattade om jag avbröt mina försök, då jag vid den tidpunkten genom mina misslyckade andningsförsök hade råkat få i mig så mycket vatten att vattennivån i bassängen hade skjunkit med en dryg meter...

;)

 

Efter många om och men har jag nu äntligen gått med i en löparklubb. Valet har främst stått mellan IF Start och Örebro AIK.

När de stora fotbollsspelarna ska byta klubb brukar det vara en enorm hög pengar inblandade. Hur det ekonomiska ser ut när elitlöparna väljer klubb vet jag inte. Och jag är å andra sidan inte i närheten av någon elit. Jag fick dock en del erbjudande från de olika klubbarna om jag skulle välja just deras klubb.

Johan lovade en SUB20-garanti om jag gick med i Start och Lars lovade att bjuda på fika på Naturens Hus om jag valde AIK.

Japp, nu har man kommit upp sig i smöret när mutorna börjar dyka upp ;)

 

Båda klubbarna verkar toppen och jag har ingen negativ uppfattning om någon av dem, men till slut föll valet på Örebro AIK. Jag hoppas att det var rätt val och att de också kommer kunna hjälpa mig till SUB20. 

Både SUB20 och Naturens Hus-fika; det bästa av två världar liksom.