MENY
För ett år sedan genomförde jag Utmaningen i Nora för första gången, en Trialthlon med korta sträckor.
Med undantag för cykelmomentet så gick det ganska uselt för mig. Och ett par dagar senare såg jag filmen som Johan (Hugrunner) hade filmat från tävlingen och insåg att jag inte bara var långsam; jag var dessutom betydligt fetare än vad jag trott. Och i samma veva nämnde olika folk att de tyckte att jag skriver bra och borde börja blogga. Allt det där sammanföll till att den här bloggen startades. Dels för att jag tycker att det är kul att skriva men framför allt för jag genom att hänga ut mina resultat (eller brist på resultat) till allmän beskådan kanske pressar mig själv att ta tag i både övervikt, kost och träning. Och mitt mål var att jag ett år senare (alltså till Utmaningen 2019) skulle ha en mer vältränad kropp och få en bättre tid på tävlingen.
På Tisdagen planerade jag att träna mer på simningen. Bara några dagar kvar till Utmaningen, och simningen är min klart svagaste gren, så all träning behövs. Så strax för 6 på morgonen kommer jag fram till Gustavsvik, låser cykeln och lägger märke till att det är väldigt glest med både cyklar och bilar. Skönt, då är det troligen minimalt med folk som simmar den här morgonen. Och det hade jag rätt i att det var, för när jag kommer till dörren sitter det en lapp att under Juli öppnar de klockan 9 varje dag, och jag kunde därmed inte genomföra min planerade och välbehövliga simning. Blä.
Jag har årskort på Gustavsvik. Genom att de ändrar sina tider (de stänger dessutom en timme tidigare på kvällen under Sommaren) försvinner 4 timmars möjlighet till träning/dag. I Juli är det i år 23 vardagar. 23x4 = 92 timmar som bara försvinner. Dubbel-blä.
På Onsdagen gjorde jag ett nytt försök. Dock klockan 9, och det var som jag befarade. Vid den tiden har folk vaknat och det var svårsimmat. Det var folk som långsamt simmade i bredd och pratade, det var någon som låg och flöt på rygg i snabbanan, det folk som inte kunde välja mellan höger och vänster och simmade mitt i o.s.v.
Det är därför jag föredrar att simma tidigt på morgonen. Utan att vara fördomsfull; men de som går upp den tiden för att simma brukar ha lite koll på simningens oskrivna regler och vett att efterleva dem.
Efter en dryg timme gav jag upp och cyklade hem.
På Torsdagen tog jag löparrunda. Medan jag sprang kändes det bara så trögt, så jag trodde att milen skulle ta närmare en timme. Nu visade det sig att jag kom 12 kilometer på den timmen. Så helt värdelöst blev det kanske inte, men långt ifrån bra. Och nu var det bara några dagar kvar till Utmaningen, så jag började bli orolig. Hade jag tappat all min kondition?
När jag kom hem hörde Costner av sig. Han var i Nora och meddelade att det var kallt. Han meddelade även att han var glad att det var just det här året han var skadad och inte kunde vara med på Utmaningen. Efter det skickade han en bild på vattnet vi ska simma i under simmomentet. Det såg inte så inbjudande ut.
Jag kallade honom simulant och ansåg att han kunde halta sig fram den korta biten som löpsträckan är på Utmaningen. Det ansåg inte han.
På Fredagen var det alltså dags. Nu skulle jag få veta om min träning gett resultat. Eftersom Utmaningen går av stapeln på kvällen fick jag gå och vara nervös hela dagen.
Framåt 2-tiden cyklade jag iväg till Hålet i väggen och köpte en hamburgetallrik och efter den blev det så klart en kall Red Bull. Det gäller att ladda upp på rätt sätt inför viktiga tävlingar.
När det började närma sig tid för avfärd blev det som vanligt lite stressigt. Det är mitt signum när det gäller lopp; jag har först gott om tid och slappar för länge och har sedan alldeles för lite tid och stressar iväg och kommer fram med massa tid över.
Utmaningen genomförs under Noradagarna, så många parkeringsplatser har förvandlats till betalparkeringar där pengarna går till någon lokal idrottsförening. Det satt skyltar om det lite här och där, att det kostade 20 kr. Dessvärre hade de glömt en viktig sak; att sätta ut en person som tog emot pengarna. Jag åkte ett varv utan att hitta någon att betala till, så till slut ställde jag bilen på en lämplig plats och hoppades att det inte skulle bli några böter. (det blev inga böter kan jag lugna eventuellt oroliga läsare).
Efter att ha hämtat nummerlapp och pratat med folk man träffade tog vi oss till första växlingsområdet för att förbereda och därigenom få en så snabb växling som möjligt.
Starten gick 18:30 och en kvart innan var det samling med information. Även om själva loppet är jobbigt så är det nästan ännu jobbigare med den samlingen. Då är man nämlingen ombytt för simningen och står med bar överkropp, och måste därmed stå och hålla in magen i flera minuter...
I samlad trupp gick vi sedan ner till sjön. Man får välja om man vill stå och trampa vatten bakom en linje, eller om man vill starta på stranden. Jag valde att starta i vattnet. Då hinner man vänja sig vid kylan. Det stod att det var 18,5 grader i vattnet. Jag gissar på att de hade glömt ett minustecken framför...
Under alla mina simpass i Gustavsvik har jag sett mig omsimmad och ifrånsimmad i stort sett hela tiden, så det där med hastighet har jag inte lyckats lära mig. Därför valde jag att starta någorlunda långt bak. Ingen idé tränga sig fram och vara ivägen när jag ändå inte kan leverera liksom.
Starten gick och jag satte igång. Efter 3-4 simtag simmade jag in i någon. Jag var alltså inte långsammast i år. Naaaajs.
Dock kom jag ju av mig lite, men borrade ner huvudet och körde igång igen. Och simmade strax in i nästa person.
Även om jag känner mig oerhört långsam på Gustavsvik jämfört med alla "riktiga" simmare, så har de här månadernas träning tydligen gett resultat. Och ja, jag är fortfarande långsam, men inte alls så katastrofalt långsam som jag trodde.
Det här var för övrigt första gången jag simmade med mina nya kunskaper utomhus. En stor skillnad att simma i en mörk sjö jämfört med att simma i en bassäng är att det inte finns någon kaklad linje att följa, och man har ingen aning om man är på väg åt rätt håll.
En annan sak är att sikten är i det närmaste obefintlig, vilket är en förklaring till att jag simmade in i folk.
Efter att ha simmat i fatt och på ett par stycken gav jag upp att crawla och gick över till vanlig pensionärssimning istället. Och även den gick snabbare än förra året. Dessvärre hade jag ju som sagt startat långt bak, och jag kom inte förbi framförvarande, så jag fick hålla deras tempo. Inte för att jag skulle ha varit så oerhört mycket snabbare annars, men visst hade jag mer att ge om jag bara kommit fram.
Jag kommer ihåg förra året att det kändes väldigt långt till uppstigningsplatsen. Sträckan var exakt samma i år, men det kändes inte alls lika oövervinligt.
När jag kom upp möts jag av bästa hejarklacken, Lars och Nicklas som ger lite nya krafter :)
Vidare mot växling till cykel. Här tog det alldels för lång tid innan jag kom iväg. Tröjan vek sig och fastnade, fick inte riktigt fast skorna och jag kände hur tiden tickade på. Men snart var jag på språng med cykeln mot linjen man måste passera innan man får hoppa på cykeln. Äntligen något som kändes bekant. Första kilometern behöll jag min plats, men när vi sen kom till den långa uppförsbacken började jag passera folk. De första två tredjedelarna av backen kändes det ganska lätt och jag trampade på i rätt bra tempo. Sedan började bli lite mer trögt, men då var det bara uppskattningsvis ett par hundra meter kvar och jag visste att efteråt belönas man med en nedförsbacke.
Ut på stora vägen och tillbaka mot Nora. När vi närmar oss centrum (heter det centrum i en så liten stad?) passerade jag ytterligare två cyklister. Jag har uppskattningsvis 30-40 meter till framförvarande när vi kommer in mot torget. Då ser jag plötsligt hur en tjej, 12-14 år, bara springer ut i vägen framför han som ligger framför mig. Han hinner väja, och hennes kompisar som står på trotoaren ropar åt henne att det kommer ju en cykel, innan nästa tjej ur gruppen vandrar ut på vägen utan att se sig för. Jag hinner bromsa och väja, men det kunde ha gått illa. Vad är det för fel på folk? Det står publik längs hela vägen, så det kan ju inte undgå någon att det pågår någon sorts aktivitet på vägen...
Vidare sista biten inför växlingen till löpning. Ser linjen, men har för hög hastighet, så trots att jag bromsar hårt glider cykeln och framhjulet passerar linjen innan jag lyckas hoppa av. Hör inte att någon funktionär säger något, så jag springer vidare in på torget med cykeln och ger mig ut på löpningen.
För er som inte har provat så kan jag rekomendera att cykla i mjölksyratempo och stick ut och spring direkt efter att ni hoppat av cykeln. Man känner sig inte speciellt graciös...
När man lämnat torget är första biten en kort nedförsbacke. Det var skönt att bara låta fötterna rulla ner när benen nu inte riktigt var inställda på löpning. Vidare längs någon liten gata tills man äntligen kom fram till funktionären där man skulle vända och springa längs sjön tillbaka till torget. Lyckades passera några stycken även vid löpningen.
"Det ser piggt ut!" ropade en kvinna bland åskådarna.
"Det är en synvilla!" ropade jag tillbaka.
Efter ett tag kommer man till den jobbigaste delen av löpningen; uppförsbacken till torget. Den är inte brant och den är inte lång, men när man redan är trött känns den enorm.
Tog mig iallafall upp, rundar torget och springer till slut i mål.
Trött?
Ja.
Knäckt?
Faktiskt inte helt och hållet.
Sugen att göra det igen?
Oh ja. Fast inte exakt just då.
Vid mål fick vi presentkort på Noraglass och en Trisslott. Och lotten visade sig ge vinst. 30 kronor, rakt ner i fickan. Jo man tackar.
Hur gick det då med mitt mål, kanske någon undrar? Jodå, simningen gick betydligt bättre än förra året, även om jag har oerhört mycket att jobba på. Cyklingen var som förväntat den gren som gick bäst och löpningen gick någorlunda.
Jag är fortfarande en glad motionär med tider som är långt ifrån de i toppen, men den här gången hade jag bara som mål att slå min egen tid från förra året, och det lyckades jag med. 1 minut 56 sekunder bättre. Nästan två minuter alltså, och det är jag nöjd med.
Och hur gick det med försöket att få bort fett och få bättre kondis? Nedanstående två bilder kommer från filmer (därav inte den bästa kvaliten på stillbilderna). Exakt ett år mellan bilderna och samma tävling.
Den vänstra är från 2018 (filmad av Johan Ingjald/Hugrunner) där jag fluffigt och trött promenerar till växling till cykel, och den högra är från 2019 (filmad av Nicklas Forsling) där jag (förvisso fortfarande lite fluffig, men inte lika illa som förra året) t.o.m. har ett leende när jag joggar mot cykeln.
Jag har inte känt att jag har förändrats speciellt mycket under det här året, men när man ser de här bilderna så inser jag att min ökade träning och delvis nyttigare kost har gett lite resultat. Som sagt; det finns mer att jobba på, men jag känner att jag är på väg åt rätt håll, och hoppas att jag kommer kunna fortsätta så :)
När jag tänker på det här inser jag att mycket av det är tack vare parkrun. Allt folk som jag lärt känna där som på ett eller annat sätt hjälpt mig på vägen. Nicklas som tvingade mig att anmäla mig till en simkurs, Johan L som hjälpte mig med det stora mysteriet att andas (som jag förvisso fortfarande inte behärskar helt, men som jag nu fattar grunderna av), Lars som gör att jag aldrig kan slappna av med löpning då han är farligt nära att slå mitt PB, Annica som tvingade mig att skaffa gymkort så att jag därmed (nästan) har lärt mig uppskatta spinning (fast bara nästan), Johan I som genom att hånfullt påstått att jag inte kommer nå SUB20 utan IF Start gjort att jag verkligen måste anstränga mig för att nå SUB20 trots att jag inte är med i IF Start, Andrew som agerade farthållare och drog runt mig första gången jag klarade SUB22 och visade att jag kunde mer än jag trodde om jag bara slutade tvivla på min ork, plus alla andra fantastiska parkrun-människor man så gärna vill träffa så att man inte ens tvekar att stiga upp på Lördagmorgonen för lite löpning; oavsett väder. Ingen nämnd, ingen glömd.
Sammanfattningsvis: Tack Matt Ford för att jag inte är lika fet längre :)
0