Micke

 

Även den här veckan pågår mitt Sommarlov (eller Semester som de vuxnta skulle benämna det), men jag fick ändå sätta klockan på tidig rigning på Måndag morgon. En av bilarna skulle på service och kamremsbyte, och bilen skulle vara på plats hos verkstaden 07:00.

När jag bokade servicen frågade de om jag ville ha lånebil, men jag tackade nej med motiveringen att när jag ändå var ledig kunde jag ta en löpartur hem från verkstaden.

Så efter att ha lämnat bilen genomförde jag veckans första träningspass. Förvisso bara 7 km i lugnt tempo, men fortfarande bättre än att ha puttrat hem i en lånebil.

 

Verkstaden sa att om det uppstår några frågetecken så ringer de, och därför är det bra om jag är anträffbar. Det gjorde att jag valde bort simning den här dagen, eftersom min telefon inte är vattentät och jag därmed inte skulle kunna vara anträffbar. Så jag cyklade iväg till gymmet. Jag tycker verkligen inte om att gå på gym, men det är ju ett nödvändigt ont, så jag tvingar iväg mig dit då och då, även om det inte är lika ofta som jag borde.

Efter uppvärmning på crosstrainern körde jag mage och ben (tillräckligt hårt för att jag skulle ha träningsvärk i magen 3-4 dagar efteråt) innan det blev 5 km SkiErg följt av avslutning och nedvarvning på crosstrainern.

 

På Tisdagen var det hyffsat väder. Lite kallt, men inget regn, så jag valde att sticka ut och cykla lite landsväg. Det har blivit alldeles för lite cykel för mig den senaste tiden. Min tanke var att köra ganska långt, med en avstickare uppför Mattsabacken, men motvinden tog bort både motivation och hastighet, och när jag kom till vägskälet vid Närkes Kil valde jag att köra mot Örebro istället för Garphyttan, och totalt blev rundan bara 42 km. 

Av någon anledning tycker jag inte att cykel är lika kul som jag tyckte förr. Så klart det är kul att cykla, men löpning är så mycket roligare.

 

På kvällen anmälde jag mig till Sommarmilen. Ett 10 km lopp som skulle gå av stapeln på Lördag kväll. När man anmälde sig skulle man bl.a. fylla i anhörig. Gissningsvis om något skulle inträffa och de behövde få tag i någon. Jag fyllde i min syster, och SMS:ade henne sen, så hon skulle veta om det.

 

Skönt att hon tar min hälsa och eventuellt förestående dödsfall seriöst...

 

 

Det här med att inte ha sovmorgon på sitt Sommarlov fick en helt ny innebörd på Onsdagen, då det var dags att kliva upp 03:15 på morgonen. Det stod nämligen tidig löpning i ödemarken på schemat. Några från Örebro AIK skulle springa på Bergslagsleden, och undrade om fler ville vara med. Samling 06:00 några mil härifrån. 

Löpning 06:00 på morgonen? En godkänd anledning att dricka Red Bull till frukost mitt i veckan? Självklart vill man vara med då.

 

Vi blev omkring 15 stycken morgonpigga(?) löpare som träffades i ödemarken på Onsdagsmorgonen. Planen var att vi skulle springa 45 minuter bortåt på Bergslagsleden, och sedan vända och springa tillbaka igen. Det betydde att de snabba visserligen skulle hinna längre bort, men samtidigt hinna tillbaka snabbare, medan de långsammare inte skulle hinna så långt, men därmed inte heller skulle ha så långt tillbaka. Sammanfattningsvis skulle alla komma tillbaka ungefär samtidigt.

Eftersom vi som sagt hade olika hastigheter blev det snart att vi sprang i mindre grupper, beroende på tempo. Jag sprang med Petra och (nu får jag skämmas för jag har helt tappat bort namnet och får i det här blogginlägget benämna henne som X).

 

Efter stökig, delvis svårsprungen terräng kom vi ut på en traktorstig där det gick betydligt lättare att springa. Dessutom gick det utför och det flöt på rätt bra. Ända tills X sa: "Sen ska vi uppför den här backen igen."

Jag har ju vissa saker som jag har svårt för vid löpning. Ett av mina största problem är uppförsbackar. Oavsett om det är tio meter eller några hundra meter så dras mitt tempo ner betydligt. Den här backen vi sprang nerför var gissningsvis närmare en kilometer, så hur jag skulle ta mig uppför den på tillbakavägen hade jag ingen aning om. Men varför börjar oroa sig redan? Just nu gick det ju lätt att springa...

Ett problem var att jag började känna av skavsår på höger häl. Jag hade nästan helt nya (bara provsprungit kort sträcka) Asics Gecko på mig. Men jag kunde inte stanna och börja pilla på skorna, för då skulle jag hamna på efterkälken och med mitt facit av löpning i terräng skulle jag med största sannolikhet hamna oerhört vilse. Något som det strax skulle visa sig kunde hända även med sällskap...

 

Till slut hade vi sprungit 45 minuter och det var dags att vända. Efter att vi sprungit ett par kilometer fanns det plötsligt inga markeringar kvar på träden och vi hade därmed inte rikgit koll på vart vi var. 

Det är jobbigast att vara vilse i en lövskog, för man ser inte ett barr och det finns inte en kotte att fråga...

Så vi vände och sprang tillbaka och efter ett tag såg vi en orange markering, och kunde andas ut. Nu skulle vi försöka hålla bättre koll på markeringarna resterande sträcka, så vi inte hamnade fel igen.

Spoiler: Tre gånger under resten av löpningen fick jag ropa till Petra och X att de sprungit förbi markeringarna och var på väg åt fel håll... :P

 

Efter några kilometer var vi framme vid den tidigare så sköna nedförsbacken, som nu förvandlats till en hatisk miserabel uppförsbacke.

Omkring halva backen kunde jag hänga med Petra och X, men till slut insåg jag att det inte gick längre. Och jag ville ju inte dra ner deras tempo, så jag sa att vi ses vid parkeringen, så fick de springa på medan jag började gå uppför resten av backen. Backträning är definitivt något jag måste träna betydligt mer på...

 

Till slut planade backen ut och det gick att springa igen. Strax vek man in på stigarna med stökig terräng igen, och tydligen var det till min fördel, för efter ett tag var jag ifatt Petra och X igen. Ungefär lagom för att påpeka att de missade ytterligare en orange markering och var på väg mot okända marker.

 

Efter ytterliagre en stund var vi ute ur skogen och hade bara lättlöpt grusväg och asfalt kvar tills vi var tillbaka vid parkeringen igen. 13,75 km hade vi sprungit, och det var en skön start på dagen. Om man bortser från uppförsbacken och skavsåret.

 

När jag kommit hem och vilat en stund cyklade jag iväg till Gustavsvik. Ibland när jag jobbat halvdag och åkt till Gustavsvik direkt efter jobbet har man nästan hela basängen för sig själv. Folk simmar väl mest på morgonen eller efter jobbet, så jag hade förhoppningar om att det skulle vara ganska tomt idag också när jag kom dit mitt på dagen. Jag hade fel.

För att citera Söderman i Saltkråkan: "De är som Egyptens gräshoppor".

Det var folk överallt. I mängder. Något som däremot inte var i mänger var sunt förnuft.

 

Någon riktig simträning blev det inte för mig, då jag av ren självbevarelsedrift kände ett starkt behov av att hela tiden ha ögon i nacken. Helt plötsligt kunde det ju komma en kraftigt överviktig tioåring och göra kanonkulan i motionsdelen, helt utan hänsyn till eventuellt simmande personer i dess väg. Eller också valde någon att lägga sig att flyta i snabbanan. Och folk simmade tvärs över banorna, hängde på repen och allt möjligt som gör att man tvivlar på planetens framtida existens om någon av dessa individer skulle få minsta chans att inverka på dess fortsatta öde.

 

Därav simmade jag bara 2 km vanlig pensionärsiming innan jag gav upp och cyklade hem igen. 

För övrigt; någon som vill gissa hur mitt skavsår kändes när jag klev ner i klorvattnet? Svar: inte det minsta skönt kan jag meddela. 

 

På Torsdagen var det ingen träning, men däremot var det dags för Midsnattssolsrallyt, så det blev tidig morgon igen. 06:30 skulle jag vara ute på gatan och bli hämtad, och då skulle både frukost och frisyr vara fixade. Så för andra morgonen i rad gick jag upp 03:15. Skönt med Sommarlov och sovmorgon, eller nåt...

 

På eftermiddagen när jag kom hem hade jag löjligt ont i ryggen. Jag vet inte om det beror på att jag stod stilla så många timmar i skogen, eller om jag stod snett eller vad det var. Men allt gjorde ont, och jag kunde inte ens ta ett djupt andetag utan att det gjorde ont i ryggen. Jag räknade med att det var något som skulle gå över, och var inte så orolig, utan mest irriterad på att jag knappt kunde röra mig.

 

När jag var och simmade på Onsdagen frågade jag en personal när det är lugnast med folk, för det där kaoset var lite svårt att simma i. Nu när de under Sommaren har ändra öppettiderna kan jag ju inte simma tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Han höll med, och sa att just den tiden jag var där var den absolut sämsta. Han sa att även om de öppnar senare så är det rätt lugnt på morgonen, så om jag kunde vara där vid 9, när de öppnar, så skulle det vara betydlig skillnad. Så den här Fredagen cyklade jag iväg och var på plats strax före 9. 

Jag var förberedd och hade badbyxorna under byxorna och kunde därmed vara klar för simning nästan direkt. 09:00 öppnade de dörrarna. 09:06 var jag i bassängen. Ca 09:20 var det betydligt mer folk i bassängen. Men drygt tio minuter fick jag iallafall...

 

Lyckligtvis var det bra väder den här dagen, och majoriteten valde att gå till utomhusbassängerna, och efter ett tag var det någorlunda glest med folk, och jag kunde köra på nästan helt utan att varken bli störd eller visa hänsyn till någon annan. Det betyder visserligen inte att det gick så bra, men jag fortsätter att traggla på och märker vissa framsteg.

Jag tänkte att simning är skonsamt, men jag kände av ryggen hela tiden, och jag började fundera på hur det skulle gå att springa Sommarmilen dagen efter.

 

På kvällen började jag t.o.m. fundera på om jag skulle hoppa över att springa. Dels skavsåret och dessutom ryggont var ingen bra kombination för att skumpa fram på hårda asfaltsvägar. I samma veva kom det ett mail från IK Gränslöst (som arangerar loppet) där de hälsade oss välkomna på Lördagen, och även informerade om att det blir en helt nydesignad medalj i år.

Ny medalj; nu måste jag ju genomföra loppet, insåg jag. Även om jag får gå runt.

Min plan blev att springa lugnt på parkrun på morgonen, och om det funkade någorlunda så skulle jag försöka springa Sommarmilen på kvällen.

 

Lars skulle också springa Sommarmilen, och sparade krafterna under parkrun, så tillsammans med Titti joggade vi runt i lugnt tempo och kom in på drygt 28 minuter eller vad det nu blev. Jag kände fortfarande av ryggen, men inte katastrofalt, så jag räknade med att kunna springa på kvällen.

 

Starten till Sommarmilen var 17:30, så vid 16:15 åkte vi mot start. Eftersom det hade blivit så fint Sommarväder framåt kvällen valde jag att ta cabben. Det uppskattades inte av Titti. 

"Åh, det här är inte bra för mitt hår. Ooooh, min frisyr blåser", muttrade hon.

"Frisyr? Du har väl ingen frisyr", svarade jag gentlemannamässigt.

Och kallt var det tydligen också.

 

Nåja, efter någon halvtimme eller vad det tog var vi framme och gick för att hämta nummerlapp. Träffade strax efteråt på Lars och körde lite uppvärmning innan det var dags att bege sig till start.

Förra året sprang jag tydligen på 51,14. Då var det varmare väder, men samtidigt kände jag mig den här dagen inte riktigt som jag skulle i kroppen. Så jag hade ingen riktig koll på vad jag skulle förvänta mig. Jag hade ju t.o.m. förberett på mig på att eventuellt få gå. 

Starten gick och det kändes faktiskt rätt bra.

 

Första kilometern gick över förväntan, och jag var inte speciellt trött. Även kilometer två rullade på ganska obehindrat. 

Vid kilometer sex ungefär kommer uppförsbacken, och alla vet väl vad jag tycker om uppförsbackar, och det blev min långsammaste kilometer. Efter den rullade det på hyffsat igen tills strax efter åtta kilometer. Då kom tröttheten. Jag sprang fortfarande på i ungefär samma tempo, men skulle en rabiessmittad björn komma och jaga mig skulle jag inte ha några krafter för att öka tempot.

 

Till slut kom jag så framt till den efterlängtade kurvan där man svänger av vägen och in på grusvägen som leder mot mål. Där stod Annica och ropade att jag skulle öka. Att öka fanns inte på världskartan, men jag lyckades iallafall behålla min placering in i mål.

Tiden blev en förbättring på nästan fem minuter jämfört med förra året. Närmare bestämt 46.33 och placering 16 av 72. Det gick alltså betydligt bättre än förväntat. Ett bättre löpsteg och några kilo lättare kropp så kommer förhoppningsvis tiderna förbättras avsevärt.

Lars kom ca 30 sekunder senare på plats 18, så vi är ganska jämna när det gäller löpning. 

 

När vi efter loppet stod och hejade på de som sprang Halvmaran skulle jag kolla klockan och ställde ner min Red Bull på marken, och då slog det mig; jag kände inte alls av ryggen. Det måste ha gått över när jag blev varm eller om något skakade rätt när jag sprang eller något annat. Hur som helst; löpningen botade min rygg. Hurra för löpning :)