Micke

 

Jag förstår att rubriken lockar nyfikna läsare som hela världens sockerodlingar lockar flugor. 

"Skrev han verkligen att han har varit hånfull?" undrar någon.

"Det låter inte alls som något han är kapabel till", anser någon annan.

Och ja, jag förstår att det är en ytterst främmande företeelse som få människor har fått uppleva från denna ödmjuka gosse. Men plötsligt händer det. Men mer om det senare.

 

På Måndagen var det dags för Rallarrundan. Det var därför lite extra sugigt att jag började känna någon sorts förkylning i antågande på Lördagkvällen. Inte riktigt förkyld, men den där känslan man har strax innan man verkligen blivit sjuk. Den känslan hängde kvar även på Söndagen, och jag gjorde mig förberedd på att inte få springa på Måndagen. Jag genomförde dock mina samlade huskurer (Jäger, D-vitamin, brustabletter av något slag och några Alvedon) och la mig tidigt. Och tro det eller ej, men på Måndagen fanns inga spår av någon förkylning kvar. Jag kände mig dock lite hängig ändå och var fortfarande inte säker på om jag skulle springa på kvällen. Jag som för övrigt inte tycker om kvällslöpning.

Framåt eftermiddagen började jag dock känna mig piggare, och jag bestämde mig för att göra ett försök. Man skulle ju få både medalj och baguette vid målgång.

 

När jag närmade mig Hallsberg kom de första dropparna uppifrån. När jag stod i kö för att hämta nummerlappen började det regna på riktigt. Strax efter byttes regnet ut mot hagel, storm och åska i en mängd så att Noa mycket väl kunde ha seglat förbi med sin ark utan att riskera att gå på grund.

När vi flytt in i omklädningsrummet började jag fundera på om jag stängde takluckan på bilen. Jag hoppades att det är en sån där sak man gör naturligt, men helt säker var jag inte. Som tur var hade jag stängt den visade det sig, men jag hann bli lite orolig där.

 

Lyckligtvis drog ovädret iväg innan start, och vi kunde starta i uppehållsväder. Den kvava åskvärmen var ändå kvar, och det var hyffsat blött på sina ställen. Men vi slapp i allafall regnet när vi sprang, och det får man vara glad för.

 

Med tanke på hur jag mådde tidigare på dagen och att jag inte tycker om att springa på kvällen så är jag inte helt missnöjd med resultatet, även om jag självklart som vanligt inte kan säga att jag är nöjd. Tiden blev 21,35 och jag kom på plats 43 av 199 startande. 

Och som sagt; både medalj och baguette. Naaaaaajs.

 

 

Den här veckan skulle vi springa dubbla parkruns. Dels den vanliga på Lördagen, men även en special på Nationaldagen. Vi uppmanades att komma klädda i något Svenskt. Antingen utklädda eller helt enkelt blågula.

Jag lägger min energi och fantasi på Jul-upplagorna av parkrun, så den här gången gjorde jag inte så stort engagemang, utan tänkte bara köpa en tröja med något Svenskt tryck.

 

Gick in på Stadium och såg genast att de ha lite olika Sverigetröjor. Plockade åt mig en och gick till kassan.

"Ja, nu är det snart dags", sa kassörskan.

"Öh... vad?" undrade jag.

"Fotbollen drar ju igång snart", svarade hon.

"Jaha...?"

"Är det inte nästa vecka damernas börjar?" fortsatte hon.

"Jag har ingen aning...", svarade jag.

Tydligen köpte jag någon sorts suporter-tröja, såg jag sen på lappen. Och tydligen är det någon sån där fotbollstävling på gång. Jag har ju noll intresse av fotboll, men vi hoppas väl att rätt lag får pucken i rätt korg så alla blir glada.

 

På Onsdagen hade Titti fått för sig att vi skulle köra intervaller. Jag behöver ju köra mer intervaller, så det var faktiskt ett bra förslag från henne den här gången.

Hon ville köra 200 meters-intervaller. Och vem är jag att neka henne sin önskning. Så vi valde att köra 200 meters intervall med 200 meters gångvila. 

"Vi kör 30 minuter", sa Titti.

"Ska vi verkligen hålla på i 30 minuter?" undrade jag tveksamt.

"Ja", svarade Titti som om det var den naturligaste saken i världen.

Efter att vi kört första intervallen var hon inte lika säker på om det var så genomtänkt egentligen.

"Ska vi verkligen hålla på i 30 minuter?" flåsade hon.

"Det var din idé...", svarade jag.

 

På Torsdagen var det som sagt dags för Nationaldags-parkrun. Det innebar att jag fick dricka Red Bull till frukost trots att det inte var Lördag. Jag vill härmed slå ett slag för fler parkruns/vecka.

 

Jag hade tänkt ta det någorlunda lugnt den här dagen. Inte jättelugnt, men i någon sorts prattempo. Som en lycklig slump hade Lars liknade planer, så vi bestämde att köra i ca 5-minuterstempo. Första kilometern när det är trångt om man ska försöka komma fram samtidigt som man inte vill vara ivägen gick lite snabbare, men sen höll vi vår plan väldigt bra. Både kilometer 2 och kilometer 3 gick på exakt 5 minuter. Där kan man säga att vi är bra på att känna av tid.

 

 

Efter målgång valde vi (Lars och jag) att ta en nervarvningsrunda, och joggade bort till Jimmy och pratade lite, innan vi joggade tillbaka mot Naturens Hus för sedvanligt fika. 

När vi joggade förbi Titti och hennes kompis ropade Titti något efter oss.

"Ropade hon att du ser sexig ut?" undrade Lars förvånat.

"Jag tror hon ropade att jag såg svettig ut", svarade jag. "Men jag är inte helt säker."

 

Då det var underbart Sommarväder valde jag att ta årets landsvägspremiär på cykel under eftermiddagen. Det blev 34 kilometer i mellantempo, och att solen sken har jag bevis på genom att kunna stoltsera med en urtjusig bondbränna.

 

På Fredagen var det som vanligt simning. Jag tragglade på, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och inte gick det snabbt.

När jag närmade mig slutet av basängen såg jag Johan stå vid kanten. Jag misstänkte att han skulle nämna något om att jag skulle sluta svälja så mycket av vattnet då det snart inte fanns något kvar att simma i. Det visade sig dock att han hade kollat lite på min teknik (och i vissa hänseenden avsaknad av densamma) och gav mig lite tips. Och det uppskattas verkligen att få tips och råd av någon som vet vad det handlar om. Stora tummen upp för det :)

Vissa saker såg inte katastrofala ut, och vissa saker var inte det minsta bra. Föga förvånande var det framför allt andningen som jag inte utförde rätt. Mitt huvud sticker upp alldels för mycket när jag andas, och därmed bromsar jag mig själv.

Johan förklarade hur jag skulle göra. Jag skulle sträcka fram armen och vrida ännu mer på kroppen, så att magen nästan pekade mot väggen, och då vrids huvudet upp mer naturligt. Sedan simmade han några meter och visade hur han menade. Det såg inte så svårt ut, så strax efter var det min tur att försöka.

 

Någon som kommer ihåg filmen SOS Poseidon från 70-talet? Där ett skepp välter och blir liggande upp och ner. Jag gjorde en perfekt imitation av det skeppet, och mitt andningsförsök resulterade i att jag plötsligt simmade ryggsim. Och inte bara en gång. 

Tyvärr var det strax efteråt dags att avbryta simningen för att åka till jobbet, så jag hann inte träna så länge på Johans tips, men nu har jag iallafall lite bättre koll på vad jag ska träna på nästa gång.

 

Lördag, veckans andra parkrun och därmed veckans andra frukost-Red Bull. Åh vad jag tycker om parkrun. Och Red Bull.

 

Nu kommer snart det ni har väntat på. Tillfället när jag uppvisade en hånfull sida. Egentligen var jag inte speciellt hånfull, utan fick bara möjligheten att vara lite dryg mot någon. Jag har inga barn själv, och har ju inga kunskaper om barnuppfostran, så jag ska absolut inte säga att jag är lämpad i ämnet. Men jag har lite svårt för när en förälder klankar ner på ett barns prestation allt för mycket. Men som sagt, jag ska absolut inte lägga mig i någons uppfostran, utan gör det jag är bäst på; att vara dryg och hånfull :)

 

Jag nämner inga namn, utan kallar de inblandade för X.

Herr X, fru X och dotter X (som jag är bekant med allihop) var med på parkrun. Om man är under 11 år måste man springa med en vuxen, vilket gjorde att fru X sprang i sitt tempo och herr X sprang tillsammans med dotter X.

När jag kommit i mål körde jag en nedjogg och mötte efter ett tag fru X som kom springande. En stund senare kom även herr X och dotter X, och jag tog sällskap med dem tillbaka till mål.

Herr X var inte nöjd med dotter X prestation och sa att man inte kan ge upp bara för att man börjar flåsa. De hade fått mycket bättre tid om hon hade kämpat o.s.v.

Fru X tyckte att han var orättvis som gnällde på dotter X och sa att han kan väl ta en runda själv nu om han har så mycket ork kvar.

Jag sa att jag kan hänga på, så får han springa i sitt eget tempo. Det tyckte Fru X var en bra idé, så herr X och jag sprang iväg på en kort runda. När vi hade omkring en halv kilometer kvar höjde jag tempot lite och märkte att herr X hamnade lite efter.

"Går det bra?" undrade jag glatt.

"Jodå..." svarade herr X lite ansträngt.

Jag höjde då tempot ytterligare lite.

"Spring på du", flåsade herr X. "Jag kommer senare."

"Vaddå, du kan väl inte ge upp bara för att du flåsar", svarade jag med min hånfullaste röst och höjde tempot ytterligare ett snäpp. "Du måste ju kämpa lite. Nu ökar vi."

 

Blev det glass efteråt? Har påven lustig hatt?

 

Idag, Söndag, har det inte blivit någon träning alls. Det närmsta jag kom träning var att jag cyklade iväg och köpte ett par nya löparskor. Det var rea på Asics Nimbus 21, och som jag har sagt förr; man kan aldrig ha för många löparskor.