Micke

 

Ibland säger folk att när jag går inför något så engagerar jag mig verkligen. Uppenbarligen innefattade den här veckans engagemang fåtölj-häng. Gissningsvis den slappaste veckan på länge. De första dagarna var det så illa så att jag t.o.m. åkte bil fram och tillbaka till jobbet.

På Onsdagen blev det iallafall cykel-pendling, och inte helt oväntat regnade det så klart då...

 

På Tisdagen hade jag tänkt vara med på intervallträning med Örebro AIK på kvällen, men meterologerna sa att det skulle regna en hel del på kvällen, och i valet mellan att springa runt på en 400 meter lång oval i ösande regn eller sitta i fåtöljen och dricka Frank's var inte valet så svårt. 

När kvällen väl kom visade det sig att det inte alls var så dåligt väder som det hade påståtts att det skulle vara, men då var redan jag, min kropp och mitt sinne inställt på stillasittande, så det blev ingen träning ändå.

 

På Fredag morgon var det iallafall dags för simning på morgonen. Jag hade varit så trött hela veckan så att jag t.o.m hade tankar på att hoppa över det, men någonstans går ju ändå gränsen för hur förslappad man får vara, så jag åkte dit för att kämpa vidare med mina simövningar.

 

Johan kom förbi och kollade hur det gick för mig. Mitt huvud låg lite bättre nu, men det var långt ifrån bra; bara lite mindre dåligt än tidigare.

Han tipsade mig att glida på sidan och hitta balansen. 

Min balans på cykel gjorde att jag sällan behövde sätta ner fötterna vid rödljus i mina yngre år, utan kunde stå stilla ett par minuter och balansera (osäker på om jag fortfarande kan det). Min balans i vatten är tydligen inte alls i samma nivå. När man dessutom ska tänka på att få med fötterna blir det ännu mer komplicerat. Men jag ägnade resten av morgonen åt att upprepa övningen; Sparka ifrån väggen liggande på sidan med ena armen rakt fram och huvudet (i bästa fall) i läge att kunna andas. 

Jag som tyckte att det var komplicerat när jag gick introkursen på crossfit. Frågan är om inte simning är snäppet mer komplicerat. Vid crossfit kan man ju åtminstone andas när som helst.

 

På Lördagen var det som vanligt dags för Parkrun. Den här Lördagen skulle jag dock inte springa, utan vara förcyklist, och därmed vila mina trötta ben inför Fröviloppet på eftermiddagen.

Dagen till ära var löparklubben LK Gränslöst med och "tog över" parkrun. De hade ordnat så att man kunde springa i fartgrupper på 18,20,22,25,30,35 om man ville. Och det var lite synd att det var just den här Lördagen när jag var funktionär. Jag hade gärna varit med i 20-gruppen och sett om jag kunde nå mitt mål med deras hjälp. Det var ju för något år sedan som jag aldrig lyckades komma under 23 minuter, men var med i en 22-fartgrupp och kom in på 21:45. Alltså en förbättring på ca 1,5 minut. Vem vet om jag hade lyckats även den här gången? Men jag hoppas att det blir fler tillfällen.

 

Den här Lördagen var Viveka eftergångare, och innan start fick hon en Red Bull av mig. Sammanfattning; nu skulle det inte vara helt överraskande om eftergångaren skulle komma först i mål ;)

Det gjorde hon inte, men hon såg allt lite extra ung och pigg ut när hon kom i mål.

 

Den som kom först i mål den här Lördagen var istället jag. Och märkligt vore det ju annars, med tanke på att jag var förcyklist.

 

 

Min tidsuppfattning är som bekant inte alltid helt perfekt. Min tanke var att jag efter parkrun skulle cykla hem, äta lite, vila en stund och sedan åka till Frövi för att springa Fröviloppet.

Nu visade det sig att riktigt så gott om tid hade jag ju inte, och det blev lite stressigt.

Cyklade hem, åt två ostsmörgåsar och en Red Bull, fick åtminstone sitta i 10-15 minuter, innan det var dags att göra sig klar och gå till garaget.

Efter att som vanligt (jag har alltid problem med tidsplanering vid lopp) brutit lite hastighetsbegränsningar var jag på plats med massor av tid över (vilket också brukar vara standard för mig, eftersom jag som sagt har så dåligt tidsuppfattning).

 

Efter att ha hämtat nummerlapp och värmt upp och pratat med massa trevligt folk var det dags att bege sig mot startplatsen. Startplaten var typ 30 meter från nummerlappsutlämningen så det var ingen enorm sträcka att transportera sig. 

Det fanns två sträckor att välja på; 5,7 km och 10 km. Jag hade anmält mig till 5,7 km. Det är något med Fröviloppets bana som gör mig så trött, så kortast möjliga passar mig bäst. Andreas sa att till nästa år ska han försöka få dispens att springa knatteloppets 400 meter. Det skulle passa mig också alldeles utmärkt.

 

Starten gick (med en startpistol som i samma kaliber som en genomsnittlig kanon från medeltiden, och om någon inom den närmsta kilometerns radie låg och sov så vaknade personen i fråga troligen när startskottet gick).

Den exakta temperaturen vid start vet jag inte, men gissar på en bit över 25 grader och ganska molnfritt. Det blev därmed ganska varmt och redan vid 1,5-2 kilometer började jag känna att det var riktigt jobbigt. 

De första 3,5 kilometerna springer 5,7 och 10 km-löparna tillsammans. Sedan viker 10 km av till höger medan 5,7 springer rakt fram. Eftersom alla som sagt sprang tillsammans visste jag inte hur jag låg till. Det var ju en del folk framför mig, men om de sprang i 10 eller 5,7 visste jag inte. 

När vi sedan kom till platsen där vi delas upp såg jag att förcyklisten för 5,7 stod och väntade. Jag var alltså först att komma fram dit, och det gav lite extra kraft. Samtidigt var jag övertygad om att någon snart skulle komma ifatt bakifrån. Och med tanke på hur jag kände skulle jag inte ha en chans att öka, utan det här var mitt maximala jag körde på.

 

När vi passerat en bro och kom upp på andra sidan stod två funktionärer och pekade vart jag skulle springa.

"Är du först i år igen?" utbrast den ena.

"Ja, jag vet inte vad som hände", svarade jag glatt.

 

Kämpade vidare i värmen och till slut var jag framme vid skogen. Då visste jag att det inte var så enormt långt kvar. Tittade bakåt och såg ingen, men var fortfarande inte säker på att jag inte skulle bli ifattsprungen snart.

När jag några hundra meter senare skymtade tältet vid målgång och fortfarande inte hade någon bakom mig kändes det som att det här nog kommer funka, och en stund senare sprang jag i mål som etta på korta banan, och mitt mål var uppfyllt. Jag hade som mål att vinna tre år i rad, och nu har jag gjort det. Så nästa år kanske jag ger mig på långa banan trots allt, även om jag vet hur trött jag blir. Och en annan sak jag vet är att jag definitivt inte kommer få en lika bra placering i det sällskapet...

 

Linnea hade cyklat dit för att heja på Eric, och satt på trappan när jag kommit i mål, så jag pratade lite med henne. Tydligen hade komentatorn ropat i högtalarna något om "Kolla stilen" när jag närmade mig mål.

Om det var positivt eller negativt visste inte Linnea...

 

En jacka, ett par shorts, en keps och en plakett fick jag med mig hem, och en alldeles för stor mängd Red Bull och Frank's hälde jag i mig under resten av eftermiddag och kväll.

En positiv sak med att springa i den här värmen är att man inte bli så hungrig. Så min tjockis-lördag innehöll varken ostbågar, wienerbröd eller hamburgare. Sallad och glass var allt jag åt + att jag som sagt drack en hel del.

 

För övrigt; idag för ett år sedan var det Lördag, och inte vilken Lördag som helst, utan den Lördagen då jag som första Örebroare genomförde min 50:e parkrun :)

 

 

Och ska vi prata viktiga händelser så är det även idag exakt 22 år sedan jag köpte min första VW. För övrigt samma dag som jag började jobba på Pac. 

Den 16 Juni verkar vara dagen då speciella saker händer i mitt liv. Dags att köpa en lott idag och se om jag kan få råd att köpa ytterligare en VW  :)