Micke

Veckan började på bästa sätt; med lediga dagar. Eftersom vi ändå var lediga på Torsdagen passade jag på att ta ledigt dagarna innan också. Dels för att det är skönt att vara ledig och även för att det på Onsdagen var dags för Fjugestaloppet på kvällen, och då kan det vara skönt att inte behöva jobba innan. Även om jag inte hade några planer eller förväntningar på att vinna loppet så är det ändå skönt att ta det lugnt på dagen.

 

På Tisdag förmiddag cyklade jag till Gustavsvik för lite simning på förmiddagen. Det var skönt att inte ha några tider att tänka på. Eftersom jag var ledig hade jag inga arbetstider att tänka på och eftersom jag cyklade dit behövde jag inte tänka på några parkeringstider. 

Efter ett tag började det går hyfsat bra och mitt självförtroende fick mig att förflytta mig till en snabbana istället för motionsdelen. 

Nu var det förvisso så att motionsdelen bestod av två pensionärer som tog sig fram i sakta mak, och snabbanorna var tomma. Hade det varit full trafik i snabbanorna hade jag minsann inte tagit mig dit. Så mycket självförtroende (eller hastighet) har jag införskaffat än.

Runt 1,5timme fortsatte jag att traggla innan jag cyklade hemåt.

 

Jag är ingen stor fantast av glasögon vid träning. Men jag är inte heller någon stor fantast av smådjur i ögonen när jag cyklar, så nu efter ett okänt antal år och ännu okändare antal smådjur tog jag tag i att köpa mig ett par cykelglasögon. Har dock inte hunnit prova om de är bra än, men hoppas ta en premiärtur snart.

 

 

 

Onsdagen började med en PW på morgonen. Det var nästan blå himmel och ganska varmt. Även om det blåste en hel del så var det i det stora hela en skön morgon att vara ute och gå på.

Resten av dagen tog jag det ganska lugnt. Jag kände att jag behövde alla krafter jag hade till kvällens lopp för att inte komma allt för långt bak.

När jag jobbar är mina arbetstider oftast 6-15, och jag cyklar ofta fram och tillbaka till jobbet. Jag brukar alltså inte drabbas så mycket av rusningstrafik. Så när jag nu skulle åka till Fjugesta strax efter 17 öppnades en helt ny värld för mig. Mängder av bilar, köer och stillastående trafik t.o.m. på motorvägen. Det var ju inte något jag hade tagit med i min tidsplanering för att komma i tid till loppet.

Lyckligtvis verkade det som att majoriteten skulle söderut, så när kön ringlat sig fram till avfarten mot Karlskoga-hållet glesnade det ganska mycket och man kunde strax köra i motorvägshastighet + moms, och jag kom fram i tid. Inte i förträffligt god tid, men tillräckligt för att hinna hämta nummerlapp, värma upp lite och prata lite.

 

Jag tycker inte om att springa på kvällen, utan föredrar förmiddagar, så jag räknade redan innan start med att inte få någon fantastisk tid. Men tänkte självklart göra så gott jag kunde.

Starten gick och vi sprang iväg. Av någon anledning hade en hel hög 10-12-åringar ansett att det var en bra idé att ställa sig längst fram, trots att de uppenbarligen inte hade några ambitioner att hålla något speciellt tempo. De sprang i bredd och pratade och det blev svårt att passera. Jag började förstå hur Tobe Hooper kände i affären den där dagen i början av 70-talet när han fick idén till Motorsågsmasakern.

 

Efter ett tag kunde man iallafall ta sig förbi och springa på i sitt eget tempo. Dessvärre var "mitt eget tempo" inte så bra den här kvällen, men jag tog mig fram iallafall, även om jag kände att det var en jobbig löpning jag genomförde. Kom till slut i mål på 22,09 och hamnade någonstans i mitten i resultatlistan.

Pratade lite med Johan efteråt. Han sa att han tyckte att det hade gått lätt och hade mest joggat runt. Jag frågade vad han fick för tid, och det visade sig att han "joggat" runt de fem kilometerna på 17,30. 

Han skulle ha sig en hurring.

 

Dagen efter var det dags för Vintrosaloppet. Under Fjugestaloppet var det ganska varmt, och det var på kvällen. Så jag tänkte att på Vintrosaloppet, som går på förmiddagen, kommer det säkert vara ännu varmare. Dags att premiärspringa med mitt Örebro AIK-linne. Jag kommer säkert bli fantastiskt mycket snabbare utan ärmar som fladdrar.

Så på morgonen åts havregrynsgröt med proteinpulver, dracks Red Bull, linnet togs på, frisyren fixades och jag gick mot garaget. Lite grå himmel, men det skulle inte regna förrän på kvällen, så det var ju inget att hänga upp sig på. 

Tio minuter senare var det tydligen kväll, för då regnade det en helt del. Temperaturen var marginellt över 10 grader och dropparna föll på rutan när jag åkte mot Vintrosa.

Linne-premiär, vilken fantastiskt genomtänkt idé...

 

Jag hade aldrig sprungit Vintrosaloppet tidigare och visste inte vad jag hade att förvänta mig. Jimmy sa att det var ungefär som Fjugestaloppet, fast mest asfalt. Så det skulle inte vara så mycket backar. 

Jimmy är uppenbarligen lika pålitlig som metereologen som påstod att det inte skulle börja regna förrän på kvällen.

 

En likhet med Fjugestaloppet var iallafall att det återigen stod en hel hög 10-12-åringar längst fram som var ivägen för de flesta, eftersom de även vid det här loppet tyckte att det var en bra idé att springa i bredd och prata. Och sjävklart ska alla få hålla sitt eget tempo, men varför ställa sig längst fram om man vet med sig att man inte är så snabb?

 

Den första biten kändes ganska trög. Jag tror att temperaturen i kombination med regnet gjorde att mina ben blev lite stelare än planerat, så det kändes lite svårt att springa. Men snart kändes det bättre, och när det visade sig att en stor del av första kilometern gick nerför var det ju mest bara att rulla på.

Första kilometern gick på drygt 3,40, vilket var en positiv överraskning, och jag insåg att om jag håller det här tempot hela vägen kommer jag slå PB på 5 kilometer.

Tyvärr var det bara den där första biten som gick nerför. Sen vände det och började gå uppför. Nästa kilometer gick på 4,11. Inte lika kul, men jag insåg att om jag kunde hålla det här tempot resten av loppet kunde det fortfarande kanske bli PB. Eller åtminstonen en hyffsd tid. Sen kom det mer uppförsbacke, och tredje kilometern gick på drygt 4,30 och därmed la jag ner tankarna på PB...

Min sluttid visade sig bli 21,44.

 

Nu när jag är med i Örebro AIK springer jag i tävlingsklass, och därmed är motståndet hårdare.

Min placering blev 19 av 56 bland tävling Herrar.

När jag tittade på resultatlistan för motionsklass såg jag att min tid hade räckt till plats 3 av 70. Men men, jag fick ju iallafall en medalj, och det är ju huvudsaken ;)

 

På Fredagen var det som vanligt dags för simning före jobbet. Jag kan verkligen inte få någon riktig hastighet. Jag är kanske inte långsammast av alla, men inte långt ifrån. Om jag inte lyckas förbättra mig den närmaste tiden får det helt enkelt bli vanliga pensionärssimning på Utmaningen om en dryg månad. Jag tror faktiskt att det går snabbare för mig.

 

På Lördagen var det så dags för den där dagen som man haft lite oro för. Hur skulle det gå? Skulle man bli helt knäck? Skulle man tappa förståndet? Skulle öronen blöda? Frågetecknen var många, men jag tänkte att det kommer nog gå bra. Det finns ju hjälpmedel att tillgå. Dessvärre möttes jag av den här texten:

 

Det här var alltså Lördagen som både Titti och Lisa skulle vara med och springa parkrun med mig. Det här bådade för tjatter utöver det vanliga.

Även Lars hängde med i vår lilla grupp, och vi bestämde oss för ett lugnt prattempo. Eller rättare sagt, vi körde ett tempo som var prattempo för oss, och tillräckligt ansträngande för Titti för att hon inte skulle orka prata så mycket. Och det funkade riktigt bra och det blev inte så tjattrigt. Även om Tony påstod att det var ett väldigt pratande på oss andra när vi passerade honom. 

Han skulle också ha sig en hurring.

 

 

Titti slog för övrigt PB med över en minut. Stora tummen upp för henne. Där ser man hur bra det går om man inte pratar hela tiden :P

 

När vi hade några hundra meter kvar kom Andreas och Rasmus springande i motsatt håll. Rasmus ropade "Sub" och något som jag inte hörde. 

Jag antog att han antagligen hade lyckats med SUB20, men sen kom jag på att Titti sprang bredvid mig, så han kan ju lika gärna har ropat subba till henne. Vad vet jag liksom?

När jag senare såg resultatlistan hade Rasmus mycket riktigt klarat SUB20, men det innebär ändå inte att jag är helt säker på att han inte kallade Titti för subbba.

Hur som helst; Stort Grattis Rasmus. Jag hoppas att jag också snart är där. På SUB20 alltså.

Exakt just nu känns det avlägset, men jag kämpar på.