Micke

 

Då löpningen har blivit lidande till följd av min inte helt perfekta fot är jag ju tvungen att hålla igång konditionen på något annat sätt. Så veckan började med att jag bestämde mig för att skaffa gymkort på Friskis, och därmed ha möjlighet att dels köra diverse konditionsmaskiner som inte belastar foten så mycket, och dessutom kanske hoppa på något spinningpass någon gång då och då.

 

Så efter jobbet cyklade jag hem, fixade mat, åt och satte mig en stund för att låta maten smälta. Dessutom insåg jag att mellan 16-17 är det som mest folk på gymmet, så bättre att åka dit framåt 18-tiden för att slippa det värsta kaoset.

När klockan sedan hade passerat 18 hade jag nästan somnat. Det kan ha ett samband med att jag natten mellan Söndag och Måndag fick alldeles för lite sömn. Och jag kan inte ens skylla på någon annan än mig själv som helt enkelt inte la mig i tid.

Om det var en undanflykt eller om det var insikten att en trött träning inte är någon bra träning som var den avgörande faktorn vet jag inte, men resultatet blev att jag inte åkte till gymmet. Istället la jag mig riktigt tidigt för att vara utvilad till nästa dag, för då skulle jag minsann ta tag i gymmet.

 

Tisdagen kom och jag cyklade till jobbet, jobbade, cyklade hem, åt en powerbar och planerade istället att äta riktig mat efter träningen för att inte återupprepa gårdagens misstag att somna i fåtöljen innan träningen ens påbörjats. 

På väg till Friskis hörde jag någon som ropade och där stod Ronnie. Han skulle också till Friskis, fast senare, och köra något boxnings-pass. 

Jag sa som det var att jag bara skulle köra kondition den här dagen, och det tyckte han lät bra och valde att följa med som en uppvärmning inför hans riktiga träning senare på kvällen.

 

Min plan var att först köra roddmaskin eller skierg, beroende på vad som var ledigt. Roddmaskinerna var upptagna när vi kom dit, men båda skierg-maskinerna var lediga, så vi körde igång med dem. 

Ronnie hävdade att jag hade bättre valla än vad han hade, då jag lyckades hålla ett högre tempo än vad han gjorde, och efter knappt två kilometer tyckte han att det räckte av avbrött passet. Så jag fick köra klart mina fem kilometer ensam medan han stod bredvid och återfick sina krafter. Det gjorde att han hade mer ork när vi därefter hoppade på roddmaskinerna, och den är gången var det jag som gav upp i förtid. 

Avslutade med att köra crosstrainer en timme, och i den vevan skulle Ronnie gå till sitt boxnings-pass så större delen av crosstrainer-träningen skedde i sällskap med ett avsnitt av Scorpions.

Jag hade tänkt köra längre än en timme, men helt plötsligt blev jag så hungrig och sugen på korv och mos. Jag som inte ens tycker om potatismos. Till slut var jag så sugen på det så jag inte kunde koncentrera mig på Scorpions längre (jag vet fortfarande inte om de lyckades komma undan med den stulna ryska helikoptern) utan gick och stretchade och gick direkt från gymmet till Hålet i Väggen där jag beställde ett Sibylla Meal (två korvar med tre kulor potatismos). Och ja, det stämde fortfarande; jag tycker inte om potatismos. Men nu har jag iallafall fått det bekräftat så nästa gång jag blir sugen borde jag kunna övertyga mig själv att sluta vara sugen.

 

På Torsdagen när jag cyklade tll jobbet var det extra jobbigt då det blåste en hel del. Och självklart var det motvind. Det enda positiva med motvind när man cyklar till jobbet är att det borde bli medvind på hemvägen. 

Tji fick jag, för vid hemfärden på eftermiddagen hade vinden minsann vänt och dessutom ökat i styrka, så jag fick minsann slita i motvind åt det hållet också. Men man ska ju en positiv syn på livet, så jag ser det som extra träning. Tråkig träning förvisso. 

 

På Fredagen var det som vanligt simning. De senaste två veckorna har jag fått uppleva känslan av framgång. Långt ifrån bra, men en klar förbättring jämfört med hur det har varit. Det skulle ju vara fantastiskt trevligt att kunna ha tre veckor med framgångar, men man ska tydligen inte har för stora förhoppningar, för den här Fredagen kändes inget vidare. 

Men man behöver väl lite motgångar också för att förbli ödmjuk ;)

Förhoppningsvis blir det snart lite framgångar igen.

 

Efter jobbet fick jag för mig att ta en roadtrip. Bara ut och mysåka utan mål och utan tidspress. Det slutade med att jag var ute längre än planerat och när jag kom tillbaka in mot stan på kvällen var jag hungrig. När man är hungrig är det lätt att fatta dåliga beslut och jag gjorde något jag inte har gjort på lääääääänge. Jag åkte till Mc Donalds. Vilket sunk. Hur har jag kunnat tycka att Mc Donalds är så gott? Förr åt man där åtminstonde två gånger i veckan. 

Sammanfattningsvis har mitt försök att vara lite nyttigare lett till att mitt Mc Donalds-sug tydligen har försvunnit, för det där skunket gav verkligen inget sug efter ett nytt besök.

 

Trogna läsare minns kanske att jag för några månader beställde en Bobby Roode-tröja i storlek Small (då det var rea och det var enda storleken som fanns kvar) och jag hade förhoppnigar att jag gått ner tillräckligt för att kunna ha den storleken, vilket hade varit helt omöjligt för ett år sedan.

Jag lovade då att återkomma med resultat, oavsett om det var positivt eller negativt. Dessvärre kom paketet bort i posten och jag fick alltså aldrig möjligheten upptäcka hur det låg till.

För ett par veckor sedan när jag skulle beställa från WWE såg jag en Ric Flair-tröja i storlek Small på rea. En ny chans att ta reda på sanningen uppenbarade sig alltså, och tröjan köptes. 

I slutet av veckan dök paketet upp. Spänningen var olidlig, hur skulle det här gå?

Svart på det beror på vem man frågar. Camilla sa att den såg trång ut. Titti sa att jag såg smal ut med den. Jag tycker att Titti har bäst människokännedom och dessutom perfekt syn.

 

 

Idag är det Lördag, och alltså parkrun. Då parkrun är alldels gratis krävs det att frivilliga ställer upp som funktionärer för att det ska fungera. Och mitt samvete sa att nu var det dags igen. Dessutom fick min fot vila vilket den nog var tacksam för. 

Nu har jag varit funktionär 7,5 gånger. Vän av ordning undrar kanske hur man är funktionär en halv gång? Det var en gång jag skulle vara funktionär men väglaget gjorde att parkrun blev inställt den gången då skaderisken var för stor i halkan. Så det måste ju räknas som en halv gång ;)

 

Min uppgift idag var att stå efter bommen och vara vägvisare. Och nu känns det som att Våren är på väg. När sista deltagarna hade passerat hade solen börjat värma från en ganska blå himmel.