Micke

 

När jag förra veckan skrev veckansk blogginlägg nämnde jag att jag skulle försöka mig på en liten försiktig löpning, och se om foten ville vara med. Självklart var jag ju lite nervös på Söndagen när jag skulle göra mitt försök, men två saker gjorde att jag ändå kände att nu är det hög tid att sätta igång.

Dels var det fantastiskt väder (så fantastiskt det nu kan vara den här tiden på året när vädret i största allmänhet suger), men det var sol och en känsla av Vår.

Men framförallt var det ju Chuck Norris Födelsedag. Och jag kan ju inte vid mina sinnens fulla bruk sitta och gnälla över en skadad fot vid en sådan högtidsdag. 

 

Så jag tog på mig skorna och gav mig ut. Jag såg framför mig hur jag efter rundan skulle kunna redogöra för att nu äntligen har genomfört en löparrunda utan smärta. Efter 10-20 meter insåg jag att det skulle jag inte alls kunna göra. Foten gav sig till känna nästan direkt. Det smarta kanske hade varit att ge upp, vända om och återvända till fåtöljen med ostbågar och Dr Pepper. Men när det gäller löpning är det inte alltid man lyssnar på kroppens sätt att försöka kommunicera, så jag joggade vidare i lugnt tempo. 

Efter någon kilometer när foten började bli lite uppvärmd avtog smärtan. Det gjorde fortfarande ont, men inte alls i samma nivå. Valde ändå att inte överanstränga mig, så det fick räcka med 6 lugna kilometer.

 

Både Christer och Ulrica har oberoende av varandra sagt att en tennisboll under foten när man sitter ner kan vara bra. Två åldringar som ger samma tips bör ju vara trovärdigt. Jag menar på deras tid höll man ju inte på med hokus pokus och sånt. Så på Måndagen när jag ändå skulle tillbringa ett par timmar i fåtöljen på eftermiddag/kväll tittande på Fastlane så plockade jag fram en tennisboll, och satt sedan och rullade den med foten under hela första matchen.

Om det var bollen som gjorde det eller om det var Chuck Norris som skickade lite healing vet jag inte, men på Tisdagen var foten överraskande bra. Fortfarande inte bra alltså, men klart bättre än den varit senaste tiden. 

 

På Onsdagen tänkte jag åka skidor efter jobbet. När klockan ringde på morgonen kollade jag snabbt på spårstatusen och fick bekräftat att det där med skidor kunde jag fetglömma. Det var förvisso ingen brist på snö. Tvärt om, det hade kommit så mycket snö att det inte fanns några spår. Därmed valde jag att ta simning den här dagen och spara skidorna till Torsdagen när de förhoppningsvis hunnit spåra.

Så jag tog med sim-sakerna till jobbet, för att vara redo direkt när jag slutade. Under dagen började suget på garagetid istället göra sig mer och mer påmind. I Tisdags fick jag ju ytterligare en cykel att renovera, och det kliade i fingrarna att få fortsätta med den. Samtidigt insåg jag att om jag hoppar över träning idag så är det lätt att jag hoppar över den imorgon också. Och i övermorgon. Och varje dag och till slut sitter jag som en fet gris undrar vad som hände med mitt mål på SUB20.

Så när arbetsdagen var slut åkte jag till Gustavsvik och genomförde pliktskyldigt mina 1500 meter på rekordtid innan jag snabbt åkte hem och sprang ner i garaget. Bästa kompromissen liksom.

 

På Onsdagen var det även dags för sista deltävlingen i Inneserien. Jag vågade inte riskera foten och avstod därmed. Jättetråkigt med tanke på att jag varit med på de första tre tävlingarna, och nu inte kunde vara med på den avslutande delen. Men stora tummen upp för Johan som har varit en stor del i anordnandet i de här tävlingarna. Riktigt bra arrangerat. Får hoppas på en uppföljning till nästa år. Och att jag är hel då.

 

På Torsdagmorgonen lastade jag in skidutrustningen i bilen innan jag åkte till jobbet. Nu skulle det bli åka av på eftermiddag/kväll.

När eftermiddagen närmade sig kollade jag spårstatus och återigen blev mina planer grusade. I dubbel bemärkelse. Det var nämligen inte bara snö längs spåret, utan även en del asfalt. Så det blev inga skidor den här dagen heller. Dock mer tid i garaget med cykelrenoveringen. 

 

På Fredagen var det i vanlig bemärkelse simning. Jag har inte så mycket nytt att tillägga i det ämnet då det fortsätter gå som det gjort senaste tiden. En sak jag dock har lagt märke till är att första typ 20-25 minuterna funkar inget alls, men sedan börjar det lossa lite och jag känner lite framgång. 

Eftersom jag bara kör 45 minuter så betyder det att det är väldigt kort tid som jag får känna på den där känslan av framsteg, eftersom att jag nästa gång åter är tillbaka på ruta noll igen.

Så egentligen borde jag utöka mina 45 minuter på Fredagsmornarna till 2-3 timmar. Det blir nog succé på jobbet om jag gör så...

 

På Lördagen var det dags för parkrun. Alltså ett nytt försök att springa. Jag hade redan innan start bestämt mig för att ta det lugnt, men kanske öka något om det kändes bra. Så jag ställde mig långt bak för att inte råka ryckas med i något tempo jag inte klarade av.

Lisa har sagt att hon har som mål att komma under 27 minuter, och att jag tydligen ska vara hennes hare. Hon var inte med den här gången, men ska jag vara hennes hare så bör jag ju klara att hålla tillräckligt tempo för den tiden. Det var jag egentligen inte så orolig för, men med tanke på att det har varit ett upphåll från löpningen var jag ändå inte helt säker, även om jag förutsatte att det inte borde vara några problem.

 

Starten gick och jag joggade iväg lite långsamt. Tydligen hade jag underskattat mig själv och ställt mig alldeles för långt bak, och passerade en hel del redan innan bron några hundra meter efter start.

Även om jag kände av foten så gick det över förväntan. Däremot kände jag att konditionen inte var på topp, och jag var rätt nöjd med att jag inte hade någon riktig tidspress på mig.

Vid 2 kilometer blev jag omsprungen av Tommy och Annica. Det hade varit alldeles fantastiskt kul om vi hade haft någon löpare om hette Pippi också.

 

När vi sedan kom ut på Näcken-rakan hände något märkligt. Helt plötsligt kände jag massa ork som inte funnits där tidigare och efter en bit hade jag återigen passerat Tommy och Annica i ett tempo som om jag red på Lilla Gubben. Eller kanske inte riktigt det tempot, men lite snabbare än tidigare iallafall. 

Det hela resulterade i att jag klarade rundan med god marginal till 27 minuter. Så nu är målet att fortsätta jakten på SUB20. Helst utan att gå sönder igen.

 

 

Varje Söndag kör AIK Söndagsmilen, men jag har aldrig haft tid att vara med tidigare. Idag infann sig dock tid och jag valde att göra min Söndagsmil-premiär med dem. 

Det hela går ut på att vi springer 10 kilometer tillsammans i lugnt tempo (ca 6-minuterstempo), vilket gör att man kan prata och vara social då man inte blir så andfådd, men ändå genomföra ett träningspass. Hur trevligt som helst.