Micke

 

Angående andningen (inte vid simning utan den vanliga till vardags) så har den faktiskt blivit bättre. Det var i helgen det var riktigt illa, men nu i veckan har det kännts bättre och även om det då och då fortfarande är svårt att ta djupa andetag så är det en stor skillnad mot hur det var i helgen. Alltid något att vara glad för. 

 

När jag växte upp fanns det inte massa temadagar. Det var Mors dag, Fars dag och Juldagen ungefär. Nu finns det en dag för varenda sak; Kanelbullens dag, Skarvsladdens dag, Den spruckna kaffekoppens dag o.s.v (osäker på om mina exempel verkligen existerar, men ni fattar vad jag menar).

Jag kan väl inte säga att jag har något emot företeelsen, men det inte något jag engagerar mig heller. Med undantag för om det är något utöver det vanliga. Man kan då undra hur tankegången gick när de lyckades lägga Ostbågens dag på samma dag som Semle-dagen. Fattar de inte vilken påverkan det har på fettprocenten hos folk utan karaktär? Jag tillhör i det här fallet folket utan karaktär, och det blev därmed både semla och ostbågar, följt av dåligt samvete och en förhoppning om att dagen efter skulle innebära träning så att jag kunde förbränna överkonsumtionen av kalorier.

För att det skulle bli större chans att genomföra någon träning la jag in skidor, stavar och pjäxor i bilen redan på kvällen, för att kunna åka till Ånnaboda direkt efter jobbet på Onsdagen.

 

Och på Onsdagen efter jobbet fanns överraskande nog karaktären kvar, så jag åkte upp till Ånnaboda. Spåren var bra men inte så där fantastiska som de var senast jag åkte. Men klart godkända. Dessvärre hade någon/några spånskallar gått mellan spåren, vilket gjorde att man titt som tätt satte staven i fotspår och inte fick något riktigt bra grepp (eller vad det heter på skidspråk, jag är ju nybörjare och kan inte vokabulären).

Jag visste inte hur mycket jag skulle åka, men jag hade med mig en Powrade och en Swebar, om jag kände att det skulle behövas. Min Powerade fick sitta i en snödriva vid varvningsstället, så drack jag en skvätt när jag passerade. Swebaren däremot hade jag fickan på jackan, vilket inte var den bästa placeringen visade det sig, för när jag efter ca 15 km skulle äta upp en visade det sig att den hade frusit, och jag vågade med tanke på mina tänders självbevarelsedrift inte äta upp den. 

 

 

Även om spåren som sagt inte var helt fantastiska så var de ändå klart godkända, och jag kände hela tiden att jag vill åka mer, så det hann bli 25 km innan orken började avta och jag valde att åka hem för den här gången. 

La min frusna Swebar på ventilationen till vindrutan och satte på hög värme, och vid Lanna var den redo att ätas. Då hade den visserligen förvandlats till en degig skapelse, men den var å andra sidan inte så svår att tugga då...

 

När jag kommit hem och fyllt i stegen från skidåkningen på vår stegtävling vi har på jobbet visade det sig att jag nu hade gått i mål två veckor innan planerad målgång. Alla steg jag samlar på mig hädanefter är bara bonus och jag behöver inte känna någon press. Naaaaajs.

 

Jag hade räknat med att vakna med riktigt stela ben på Torsdagen. Med tanke på att jag är nybörjare på skidåkning kan 25 km nog anses ganska långt, och med muskler som inte är vana vid skidåkning bör de vara rätt stela efter nattens vila. 

Och visst var jag lite stel, men inte alls så illa som jag hade trott. 

För att mjuka upp stelheten jag ändå hade valde jag simning efter jobbet. Ganska skonsamt och lugnt. Jag körde bara vanligt bröstsim, utan teknik eller hastighet. Bara simma fram och tillbaka i lugnt tempo är ganska rogivande. 1,5 kilometer blev det.

 

På Fredagen var det dags för simning igen före jobbet. Nu var det däremot inte sträckan som var huvudfokus utan tekniken. Och andningen.

I början gick det riktigt riktigt riktigt dåligt och jag fattade inte hur det kunde gå så ruskigt dåligt när jag trots allt haft lite framsteg ett tag. Hade jag glömt bort allt igen?

Men så började jag känna att nu funkar det hyffsat. Vad jag gjorde för skillnad vet jag inte, men jag var glad att det kändes bättre. Efter en stund kändes det riktigt bra. Inte fantastiskt, men under mina förutsättningar kändes det som att nu började det släppa. 

Höger arm, vänster arm, blås ut genom näsan, höger arm, vrid huvudet och andas in genom munnen, vänster arm, höger arm, vänster arm, blås ut genom näsan, höger arm, vird huvudet och andas in genom munnen o.s.v.

Synd bara att tjejen som jobbar på Gustavsvik och vid det här tillfället gick och spolade av golvet bredvid bassängen inte uppmärksammade den blivande Michael Phelps som kämpade sig fram, vilket resulterade att just när jag vred upp huvudet för inandning spolade hon av golvet precis där jag var. Hon sprutade inte rakt in i munnen på mig, men det där dugget som helt plötsligt mötte min inandning räckte för att den här nybörjaren skulle tappa koncentrationen. Typiskt, just när jag kände att jag var på gång. Nåja, bara att fortsätta.

 

Den här morgonen var vi fyra stycken som trängdes i bassängen; en till som liksom jag försökte sig på lite hastighet, andning och teknik, och utöver oss var det två äldre damer som simmade lite långsamt i cirklar. 

När jag kommit till ena änden och stod där och vilade kom damerna förbi. Jag tänkte att jag står kvar här tills de kommit drygt halva bassängen innan jag sätter igång. Då borde de ha hunnit till andra änden och vänt, och därmed riskerar jag inte att simma på dem.

Efter ett tag har de simmat ca 3/5 av bassängen och jag känner att nu är fritt fram för mig. Så jag glider iväg, och jag vet inte vad som händer, men både andning och armtag funkar riktigt bra. Bättre än någonsin. Och jag känner att jag tar mig fram snabbare än jag gjort tidigare. Allt känns bara så rätt på något sätt. Och jag inser att nu är det ju risk att jag hinner ifatt damerna iallafall, trots deras försprång. Så till slut känner jag mig tvingad att avbryta, innan jag simmar upp på ryggen på någon av dem och blir uthängd i någon #metoo-historia.

Sammanfattningsvis: Simningen gick si så där, och båda gångerna jag kände att det gick bra så blev jag avbruten. Murphys Lag typ...

Men ändå kul att långsamt märka framgångar. Även om snabba framgångar skulle vara ännu roligare.

 

Men säg den glädje som varar. På eftermiddagen kom det lite dåliga nyheter. På grund av vädret visade det sig att slingan vi springer med parkrun på Lördagar hade blivit alldeles för isig för att man skulle våga släppa ut oss, så Lördagens höjdpunkt blev därmed inställd. Inte mycket att göra åt, utan man får hoppas att vädret är på vår sida nästa vecka istället. 

 

Eftersom parkrun är en så viktig del i mitt liv så blev förvirringen stor när det nu blev en Lördag utan parkrun. Jag hade därmed ett par timmar av min Lördag som jag inte visste hur jag skulle fylla. Men eftersom träningsvärken från skidåkningen tidigare i veckan inte blev så illa som jag hade trott så valde jag att åka skidor på morgonen istället. Tänkte även att nu kommer det ju vara väldigt mycket folk där när det är Lördag, så det kanske är bäst att åka dit tidigt för att slippa det värsta kaoset.

 

Lördag morgon ringde klockan tidigt och jag var redo att gå upp 05:15. Innan jag gick upp valde jag dock att kolla statusen på skidspåren. När jag läste "genomslag" och "går inte att åka" ställde jag fram klockan två timmar till och somnade om.

 

När jag senare vaknat valde jag iställe att cykla iväg till gymmet, där jag började med 5 km stakning i SkiErg. Någon sorts skidåkning ska jag väl iallafall få liksom.

Efter det blev det 82 minuter Crosstrainer. Varför 82 minuter? Varför inte 80 eller 85? 

Jag tittade på två avsnitt "I Zombie" medan jag körde, och efter 82 minuter var andra avsnittet slut, 

 

 

Imorgon är de Söndag och jag har funderingar på en kort löparrunda för att se hur foten reagerar. Det är snart dags att anmäla sig till Varvetmilen och det kan ju vara bra att se om jag ens kan ta mig framåt i någorlunda tempo innan jag betalar anmälningsavgiften. 

Men det är morgondagens frågetecken. Den här kvällen är planerad att fortsätta i ostbågens tecken. Och Dr Pepper.