Micke

Måndagen började med att jag var tvungen att vara förslappad. Planen var att cykla till jobbet, men Hanna skulle lämna in sin bil och undrade om jag kunde hjälpa henne med skjuts. Då majoriteten av mina cyklar saknar pakethållare var det alltså bil som gällde. Nu visade det sig dock att hon hade fått hjälp från annat håll (men ansåg inte att det var något som var värt att informera mig om), så jag åkte bil i onödan. Det var ju gansak sugigt. 

På eftermiddagen när jag skulle åka hem från jobbet regnade det och då var jag trots allt nöjd med att Hanna hade tvingat mig att ta bilen till jobbet...

Kombinationen av Halvmara dagen innan och vädret som rådde på Måndagen valde jag vid hemkomst att Måndag härmed var en slappardag, och det blev inte mycket nytta gjord.

 

På Tisdagen blev det cykel till jobbet som planerat. Inte lika planerat var det att det skulle börja snöa på vägen. Först trodde jag att det var något som släppte från träden, men snart insåg jag att det var snö som föll. Inget man blir speciellt glad för i Maj. Något jag blev desto gladare för var medvinden jag fick på eftermiddagen när jag cyklade hem. Medvind är något väldigt ovanligt för mig vid cykling har jag märkt, så det var en väldigt välkommen upplevelse.

 

På kvällen tänkte jag springa lite intervaller. Ett av mina större mål med träningen är att klara av att springa 5 km på under 20 minuter, och man är alltid redo att prova nya sätt att nå det målet. Den här gången var grunden en Youtube-video som dök upp, och den skulle hjälpa till att nå de tider man siktade på. 

Första passet innebar att man skulle springa intervallet på 800 meter i det tempo man vill springa 5 km på. För mig är km-tiden alltså 4 minuter, och 800 meter blir därmed 3.12 minuter.

Det skulle man göra 5 gånger med 2 minuters vila mellan varje.

 

Som uppvärmning joggade jag iväg till Näckenrakan. Den är drygt 950 meter, och inte så mycket folk, så det kunde vara en lämplig sträcka att hålla till på. 

Efter första två intervallerna var det helt plötsligt inte så lite folk längre, för då dök Run Acadamy upp med sin träning. Men vi fick plats allihop ;)

 

När jag startade min tredje intervall såg jag något ljusblått komma springande från andra hållet på rakan. Ju närmare vi kom varandra desto tydligare såg jag att det var ytterligare någon med Örebro AIK-jacka, och strax efter såg jag att det var Lars som kom rusande. Vad är oddsen att båda väljer samma raka för att köra intervaller samma kväll?

När jag kört klart mina intervaller väntade jag in Lars så han fick avsluta sina och efter sedvanligt prat blev det en gemensam nedjogg.

 

På Onsdagen hände det igen; medvind när jag cyklade hem. Två dagar på rad. Jag är chockad.

Titti ville ha med mig ut och springa på kvällen. Jag hade redan planerat att åka och simma, så jag tackade nej. Hon sa att jag får så klart göra som jag vill, men om hon blir mördad i skogen så är det minsann mitt fel.

En sådan sak gör ju att man funderar lite. Vad har jag för umgängeskrets i övrigt? Kan jag hitta en ny bästis? Efter en snabb fundering kom jag fram till att det nog inte skulle vara några problem att hitta en ersättare för Titti och lät henne ränna ut i skogen själv medan jag åkte till Gustavsvik.

 

 

Jag brukar simma antingen före jobbet, eller direkt efter jobbet. Det brukar oftast vara ganska lugnt med folk, även om det så klart är en hel del där. Den här Onsdagen åkte jag senare på kvällen och var där vid 19-tiden. Uppenbarligen en perfekt tid. Som mest var vi tre stycken som delade på utrymmet, men till största delen var vi bara två.

Fortsätte att försöka få till kombinationen andning, armtag, placering av huvud och dessutom lite hastighet. Om man jämför med för ett par månader sedan så går det riktigt bra. Om man jämför med hur tanken är att det ska gå till så går det riktigt uselt. 

Sammanfattning: Jag känner att jag har förbättrats en hel del, men uj vad mycket jag har kvar att lära. Ibland känner jag för att ge upp, men har jag kämpat i motgång så här länge är det väl lika bra att fortsätta. En vacker dag kanske allt funkar som det ska. 

Jag kommer ihåg när jag skulle börja springa. Första gången orkade jag knappt två km innan jag fick börja gå, och Venaspårets 2,8 km tog nästan 18 minuter att avverka. Att springa 5 km fanns inte ens på världskartan att jag skulle klara av.

Med lite tur kanske det är likadant med simningen; att det helt plötsligt börjar gå bra och man klarar saker man tidigare inte alls trodde var möjliga.

 

När jag kom hem från simingen skickade jag ett SMS till Titti och undrade om hon blivit mördad eller bortrövad. Jag skulle sätta mig och äta ostsmörgåsar och när jag väl satt mig ner skulle jag inte orka ge mig ut och leta efter henne, så var skallgång inplanerad ville jag helst veta det direkt. Lyckligtvis hade hon klarat sig utan yxmördare, och jag kunde smaska ostsmörgås med gott samvete.

 

På Torsdagen var det slut med den där känslan att få vinden bakifrån när jag cyklade hem från jobbet. Den här eftermiddagen stormade det från alla håll. Förutom bakifrån alltså. Jag var så löjligt trött när jag kom hem så mitt planerade besök på gymmet ställdes in. Istället cyklade jag en extra runda när jag ändå var ut, och planerade sedan att vila lite den här kvällen. Inte bra med vilodag igen, men ibland är orken och motivationen bara borta.

När jag kommit hem gjorde jag lite nytta först och skulle sen gå och duscha. Jag såg fram emot ostsmörgåsar och nya Smackdown som släpptes dagen innan. 

Jag hann dock inte till duschen innan Titti hörde av sig. Om en halvtimme skulle vi springa. Och när hon skrev "vi" betydde det att jag var inblandad. 

Jag hade inte samvete att skicka ut henne bland seriemördarna ensam ytterligare en kväll, så ostsmörgåsar och Smackdown fick läggas åt sidan. Titti är trots allt viktigare än ostsmörgåsar. Om hon dessutom är viktigare än Smackdown måste jag fundera på ett tag.

 

På Fredagen var det som vanliga siming före jobbet. Att jag inte har full koll på att kombinera alla element vid simning är jag fullt medveten om. Men ska det verkligen gå så långsamt för mig att ta mig framåt i bassängen? Jag blir frånsimmad hela tiden, så något stort fel måste jag ju göra. Men som sagt; jag fortsätter kämpa.

 

På kvällen fick jag världens märkigaste meddelande från Lisa.

Det var knappt att jag förstod frågan. Jag trodde att löpning alltid var svaret på allt.

Hur ska du fördriva kvällen?  Löpning.

Vad är bästa sättet att träna?  Löpning.

Hur kan jag förbränna kalorier utomhus?  Löpning.

Vilken träningsform kan jag börja med som inte kräver så mycket utrustning?  Löpning.

Jag vill träna ute året om, vad ska jag syssla med då?  Löpning.

Vilken träningsform är bland det roligaste man kan göra?  Löpning.

Vad kostar en liter Mjölk på ICA?  Löpning.

 

Nåja, tydligen är inte Löpning svaret på riktigt allt, men uppenbarligen på det mesta.

 

Lisa hade som mål att komma under 27 minuter på parkrun, och jag hade ändå tänkt ta det lite lugnare den här Lördagen så det bestämdes att jag skulle vara hennes farthållare. 

Planen var ca 5.30 första kilometern och ca 5.15 resterande. Då skulle vi ha lite reservtid om hon skulle bli trött och behöva sänka tempot.

 

Starten gick och som vanligt blir det lite trångt första biten. Jag sa åt Lisa att försöka springa om på insidan. Om vi fastnade i den här korken skulle tidsplanen spricka direkt. Efter en stund kom vi förbi och kunde börja springa i vårt tempo. Jag frågade om det kändes som att hon orkade hålla det här tempot, och det sa hon sig göra.

När vi passerade första kilometern tittade jag på klockan och insåg att jag kollat lite fel. Vi hade sprungit betydligt snabbare än vad planen var. Det var inget jag sa åt Lisa, utan frågade bara hur det gick. Jag uppmuntrade henne även med att om vi håller det här tempot så behöver vi inte öka i slutet. 

 

Vi fortsatte i hyffsat tempo och jag var beredd på att hon snart skulle säga att hon inte orkade längre. Men samtidigt visste hon ju inte att vi tidsmässigt låg riktigt bra till. Och jag sa inget. Skulle hon få veta att vi sprang snabbare än hon trodde sig orka skulle hon troligen ge upp eller få långsamma tankar i huvudet. Det funkade när Titti skulle under 30 minuter, så varför inte köra med samma taktik igen liksom? Lite vita lögnar liksom ;)

 

 

Två stora tummar till för både Jimmy och Lars som slog PB den här Lördagen. Kul när det går bra för folk. Nu hoppas jag på ett PB för mig själv snart också.

 

Idag, Söndag, gjorde jag som de två senaste Söndagarna. Startade dagen med en Halvmara. Kan man säga att det är en tradition nu när man gjort det tre Söndagar i rad?

Inget högt tempt, utan jogg i 5.30-5.50 tempo. Någon gång när jag känner mig lite mer tränad kanske jag ska försöka mig på att köra en Halvmara i lite högre hastighet och se vad jag klarar av, men tills vidare känner jag mig nöjd med att genomföra sträckan iallafall.

 

Det blev två stopp för att dricka under rundan. Vid ena stoppet tog jag den här bilden. Är det bara jag som väntar på att Jason ska komma ut från buskarna till höger, springa över vägen och försvinna i skogen på andra sidan?

Ja, jag tänker alltså på Fredag den 13:e del 2 från 1981 om någon inte förstod liknelsen.

Imorgon är det dags att lämna in en av cyklarna för service efter jobbet, så imorgon måste jag ta bilen. Och den här gången kan jag inte skylla på Hanna. Typiskt.