Micke

 

Det här med en ledig dag mitt i veckan är toppen på de flesta sätt. Man är ledig från jobbet, man behöver inte gå upp vid 4-tiden på morgonen, man kan träna när man vill och ha en skön långfrukost. Det finns dock en sak som är negativt.

Jag har som bekant tjockis-dag en gång i veckan. Oftast på Lördagen. Självklart kan jag veckodagarna och är mycket väl medveten om att den här lediga dagen inföll på en Onsdag. På någon sätt greppar ändå inte min hjärna det helt och hållet, utan upptäcker glatt att nu är det en ledig dag efter att ha jobbat några dagar, och det måste betydar att det är Lördag och tjockisdag. Min svaga karaktär klarade inte av att förklara för min hjärna hur det här med röda dagar fungerade och sammanfattning blev att även Onsdagen råkade bli en tjockisdag. Men i övrigt har det varit en ganska bra träningsvecka, tror jag.

 

Dagen före röd dag jobbar vi kortare dag, så strax efter lunch befann jag mig på Gustavsvik. När jag åkte dit funderade jag på hur folkmängden skulle vara. Antingen skulle det vara ganska tomt eftersom jag var där mitt på dagen, eller också skulle det vara alldeles överfullt p.g.a skolorna kanske var lediga (vilket jag inte har någon aning om då jag inte har koll på skolornas lediga dagar).

 

Går ut till bassängen och upptäcker hur det ligger till med antalet människor jag ska samsas om utrymmet med. 

Någon som kommer ihåg filmen "Vanilla Sky"? Öpnningsscenen alltså? Jag är den här Tisdagen Tom Cruise's karaktär (fast utan någon Ferrari 250GTO). Inte en enda människa i hela bassängen. Och jag menar inte bara i "min" del, utan heeeeeela bassängen. Ingen i hopptornet, ingen i snabbanorna, inte en enda levande varelse befinner sig i vattnet. 

Jag tittar mig omkring efter någon skylt att det är badförbud, t.ex. att de håller på med någon rengörning eller något så de har stängt av bassängen, men ser ingen, så jag kliver i, fortfarande med öronen på spänn om någon skulle ropa att här får jag inte vara. Men inget händer och jag simmar iväg en första längd helt ensam. Det känns faktiskt lite konstigt.

Sen kommer kackerlackorna.

 

Nu menar jag inte kackerlackor i bokstavlig mening, utan en skolklass som likt en aldrig sinande ström väller ner i bassängne och börjar simma. Nu är vi typ 30 personer. Säg den lycka som varar. 

Snabbanorna är dock tomma, så jag väljer en av dem istället. Medan jag simmar hör jag skolklassens lärare som hojtar åt sina elever och tydligen är deras uppgift att de ska simma två längder i motionsbassängen, och när de har gjort det får de göra vad de vill. Det innebär att efter att alla har simmat sina två längder är jag åter ensam. Det visade sig att ingen valde att stanna kvar i motionsdelen, utan alla försvann till äventyrsbadet.

 

Medan jag simmade kom det ett par simmare till, men inte fler än att vi kunde ha varsin bana. En fantastisk lyx. När jag nu inte behövde ta hänsyn till någon annan eller bry mig om någon annan än mig själv började det gå bättre och bättre för mig. Jag är fortfarande långt ifrån någon simmare, men för att vara jag så gick det riktigt bra. T.o.m andningen känns hyffsad.

Tänk att jag så länge kämpade för att komma underfund med andningen, och sen skickar Johan en youtube-film som förklarar allt på några minuter. Eller inte allt, men tillräckligt för att jag hjälpligt ska klara av det. 

 

På Onsdagen när jag var helt ledig valde jag att tillbringa en del tid i garaget med cyklarna. Dels var det dags att göra iordning dubbdäcks-cykeln för Sommarförvaring, och även plocka fram Sommar-cyklarna så de är redo när suget efter cykelträning infinner sig.

 

 

Idag är det Söndag. Jag har börjat med en ny tradition. Egentligen vet jag inte om det kan kallas för tradtition eftersom det bara var andra Söndagen i rad jag gjorde det, men början till en tradition kanske man kan kalla det.

På natten mellan Lördag och Söndag släpper SWP veckans avsnitt av sin podd. En alldels fantastiskt trevlig start på Söndagen är att springa en runda medan man lyssnar på den. 

Min nya tradtition (som alltså pågått i två Söndagar) är således att springa en Halvmara och lyssna på SWP-podden. Tummen upp för det.

 

Under dagens runda träffade jag på Rasmus som var ute och gick. Pratade en snabbis med honom och hörde mig själv säga "Nästnästa Lördag ska jag slå mitt PB på parkrun". Jag har ingen aning vad jag fick det ifrån, men nu gäller det att ligga i hårdträning om jag ska lyckas uppfylla det påståendet. Och annars måste jag börjar fundera ut en riktigt bra ursäkt till varför det inte blev som jag sa.

 

Jag har införskaffat en rulle att rulla under foten i förhoppning att den ska hjälpa mig att bli av med smärtan jag får till och från. Ibland känner jag knappt av att foten gör ont, och ibland haltar jag fram värre än Zeb Macahan.

 

Jag har upptäckt något som jag inte alls uppskattar. I år är Bergslagsloppet och Tarstaborgsrundan samma dag. Och jag har väldigt svårt att bestämma vilket av loppen jag helst vill vara med på. Då det är September det handlar om så har jag några månader på mig att bestämma mig. Men ångesten över att inte kunna genomföra båda har redan drabbat mig. Typiskt.