mittpannben.blogg.se - Vill ha snö, hatar snö och 24 timmars fasta

Den här tiden på året är antagligen den absolut sämsta om man syftar på träning utomhus. Ett mallanting mellan halka och inte halka, kallt och inte riktigt så kallt. I Torsdags t.ex. hade jag planer på långcykling efter jobbet. Men på eftermiddagen började det snöa. Dock bara tillräckligt mycket för att det skulle bli blött och halkigt, men inte tillräckligt mycket för att det skulle vara motiverat att köra med dubbdäck eftersom man såg asfalten nästan överallt. Däremot var det precis den där temperaturen så att man inte vet om det är bar asfalt eller om det ligger en tunn hinna med is ovanpå. Helt omöjligt att veta vilken cykel som passade bäst alltså, och därmed blev det ingen cykling.

Som sagt; det här tiden på året är inte bra när det gäller träning.

Samtidigt som jag hatar snö med allt den innebär vill jag gärna ha snö så man kan börja skidträningen. Att stå i stakmaskinen på gymmet är inte särskillt skoj...

På Tisdagen var det träning inomhus, och där brukar vi vara förskonade från snö och is. Det var intervaller med Örebro AIK i Tybblelundshallen igen. Den här kvällen skulle vi köra 6x3 minuter med 2 minuters vila mellan varje. Tre minuter är jättelänge ibland. Den här kvällen var de enormt långa minuter. De två minuterna mellan varje intervall var däremot enormt korta.

Medan man springer försöker man ju ignorera tankarna på hur jobbigt det här är, och av någon anledning kom jag att tänka på fasta. Jag hade nyligen sett en video på Youtube där Jonas Colting pratade om 24-timmarsfasta, och att han gör det en gång i veckan.

Colting har ju träningsmässigt lyckats betydligt bättre än vad jag har gjort, och när jag sprang mina intervaller och kände min feta mage guppa bestämde jag mig för att det där med fasta kanske jag också skulle prova. Och innan sista intervallen var genomförd var det bestämt. Eftersom jag bestämde det lite oplanerat så blev min sista måltid kanske inte den bästa, utan det visade sig bli det jag åt inför träningen; tre ostsmörgåsar, fyra Jaffakakor och en burk Monster. (hmm, undrar varför jag är fluffig...)

Det åt jag mellan 17 - 17:30 på Tisdagen, och vid den tiden på Onsdagen skulle jag alltså få äta nästa gång. Just då i Tybblelundshallen när jag bestämde mig var jag ganska laddad inför försöket. Skulle jag vara lika laddad några timmar senare?

När jag gick upp på Onsdag morgon kände det lite konstigt att inte äta sin havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrition som jag gör i stort sett varje morgon. Men ett glas vatten är ju också trevligt...

Det var däremot skönt att slippa tänka på att göra någon matlåda att ta med till jobbet. Jag tog iallafall med mig havregryn och proteipulver, för att ha i nödfall om det skulle visa sig att min fasta inte funkade. Det jag var mest fundersam över var hur huvudet skulle må. Jag brukar få lite ont i huvudet när energidycksintaget plötsligt avtar utan någon avvänjning.

Morgonen gick riktigt bra. Jag förvarnade Camilla och Einar om mitt fasta-försök och sa åt dem att säga till om jag blev otrevlig eller på något annat sätt inte betedde mig som jag borde.

Framåt frukosten vid 9:30 var jag inte direkt hungrig, men sugen på något att äta. Tur då att jag hade fri tillgång till vatten. Ååååh så gott. Eller nåt...

Både Camilla och Einar hade med sig ostsmörgåsar, vilket de påpekade mer än en gång och även berättade hur oerhört goda de var.

"Mmmm, vatten. Gott gotti gott gott", ljög jag.

Under förmiddagen dök tankar på goda saker som pizza, Jaffakakor och hamburgare upp i huvudet med jämna mellanrum. Men ju längre tiden gick framstod allt som gott, och jag börjde drömma om messmör och russin och allt möjligt.

Huvudet höll sig överraskande nog fortfarande lugnt och hungern var inte heller så farlig. Det var mest suget efter något som höll sig kvar i tankarna.

Efter jobbet åkte jag till Gustavsvik för simning. Nu var det ungefär tre timmar kvar innan jag fick äta, och vid den här tiden började huvudet göra sig påmint. Jag hade inte riktigt ont i huvudet, men jag kände att huvudvärken var på väg.

Det var ovanligt lite folk i bassängen. Eller rättare sagt, det var ganska mycket folk i bassängen, men de tillhörde simskolan, så de höll sig i plåtbassängen i hörnet, och resten av bassängen förfogade vi andra över, och vi var bara 5-6 stycken, så jag fick en egen bana. Lite vardagslyx.

Efter att ha kört någon halvtimme med dolme valde jag att lägga ifrån mig den och köra utan, för att inte bli för bortskämd med hjälpmedlet. Och det visade sig att jag hade redan blivit bortskämd med hjälpmedlet, för uj vad dåligt det gick. Jag intalade mig själv att det berodde på att jag var luddig i huvudet och svag i kroppen.

När man var liten gick klockan extra långsamt på Julafton i väntan på att Tomten skulle komma. Ungefär så kändes det nu också. Jag väntade bara på att klockan skulle passera 17:30 någon gång, men det verkade nästan som att klockan gick baklänges.

Wohooo, jag klarade det :)

När klockan började närma sig gick jag in på Onlinepizza och beställde. Leveransen tar ju en stund, så den skulle garanterat inte dyka upp innan 17:30 iallafall, och jag kände inte för att vänta till efter 17:30 med att beställa om det skulle visa sig vara lång leveranstid just den här kvällen.

Och det dröjde inte länge innan det här efterlängtade meddelandet dök upp.

Bästa meddelandet på hela Onsdagen :)

Att det blev pizza, Dr Pepper och Jaffakakor direkt efter fastan tar ju bort lite av meningen med fasta. Det fattar ju t.o.m jag. Men som sagt; den här fastan var lite oförberedd och jag skulle mest se om jag klarade av det, vilket jag gjorde. Så till nästa gång jag ska jag vara lite bättre förberedd och se till att äta lite nyttigare efteråt, så kanske resultatet bli bättre i slutänden.

Eftersom jag som sagt inte planerade fastan hade jag inte vägt mig innan jag började, men går man efter vikten jag hade på Fredagmorgonen (som var senaste gången innan fastan jag vägde mig) gick jag ner 1,7 kg innan jag började äta igen.

Sammanfattning; det gick över förväntan och var inte så farligt som jag hade trott. Mycket sitter i huvudet. Finns det något att äta och dricka så blir suget större än när man vet om att det inte finns något att längta efter. Så jag kan mycket väl tänka mig att göra om det. Men som sagt med lite bättre planering.

På Torsdagmorgonen frågade jag Camilla och Einar hur det hade upplevt mig; om jag varit otrevlig eller något annat negativt. Lyckligtvis hade jag inte varit det minsta otrevlig, och det enda de hade att anmärka på var att jag tjatat om familjepizza och Jaffakakor hela dagen...

Fredag morgon och återigen simning. Det händer ibland, väldigt sällan, men ibland att jag känner framgång i simningen. Små små steg åt rätt håll.

Jag vet inte om det var placeboeffekt eller om jag har börjat fatta lite mer. Men jag simmade förbi folk gång på gång. Folket jag simmade förbi var förvisso de som simmade bröstsim i motionsdelen, och de kanske inte har så hög hastighet, men känslan att inte vara långsammast stärker iallafall självförtroendet, och den här Fredagen var det faktiskt kul att simma, och det är minsann sällsynt när det gäller mig.

På Lördagen var det som vanligt parkrun. Jag har som bekant en vadslagning med Titti. Förra året gick det ut på att jag inte skulle äta ostbågar på ett år, vilket jag klarade med glans. Årets vadslagning går ut på att jag skulle klara parkrun på 20.35 eller snabbare. Jag har hittills nått 20.57, och med tanke på hur vädret börjar vara nu för tiden insåg jag att det snart inte är väglag för PB. Den här Lördagen kunde vara sista chansen innan is och snö lägger sig på banan. Så jag förberedde mig för att göra ett försök den här morgonen.

Även den här Lördagen valde jag att jogga de tre kilometerna till start istället för att ta cykeln. Det blir lite lagom uppvärmning, och man slipper den kalla vinden som det blir när man cyklar. Under den joggingen kände jag att det där med PB kändes avlägset. Jag sprang inte snabbt och blev väl egentligen inte trött, men jag kände ändå att jag inte hade något PB i benen. Nåja, vi får väl se när starten väl går.

När jag kom till grusvägen och möttes av ganska mycket is sänktes mina förhoppningar ännu mer.

Kom till start med omkring en kvart till godo. Väldigt bra planerat av mig. Innan start firade vi Lars som fyllde 100 den här Lördagen. Utseende till trots var det inte 100 år, utan 100 parkruns. Grattis min fine löparvän.

Starten gick och jag körde på i ganska bra tempo. Trodde jag. När första kilometern passerades och klockan visade att det tagit 4.22 försvann tron på bra tempo och även det sista hoppet att ta något PB den här dagen. Fortsatte ändå att försöka hålla någorlunda tempo och se vad det blev av det hela, men jag kände mig ganska kraftlös och det var inte den roligaste rundan jag sprungit. Kom in på 22.42, och därmed är det ganska klart att Titti kommer vinna årets vadslagning. Jag har visserligen några veckor kvar på året, men med den här Lördagens resultat känns det som att min form verkligen inte kommer nå det förväntade resultatet. Bläää...

Även om vadslagningen ser ut att förloras så tänker jag sjävklart fortsätta mot målet att nå den utsatta tiden, även om det troligen inte bli i år. Nästa år är det ju 2020. Ett perfekt år att nå SUB20 liksom.

Micke