Micke

 

För några år sedan var vi en grupp kompisar som en natt runt Allhelgona-helgen var på slottet och gick spökvandring. För att komma i rätt stämning välkomnades vi först ner till fängelsehålorna där vi bjöds på glögg (just glögg vet jag inte om det var den vanligaste företeelsen i fängelsehålorna vid den tiden de var i bruk, men vad vet jag?) och guiden berättade diverse saker som har inträffat på slottet. Bl.a berättade han om olika sätt fångarna torterades, och det var inga trevliga saker. 

1734 förbjöds tortyr i Sverige, med godkännande att i vissa fall göra undantag om så behövdes.

Den 12 November 2019 inträffade ett sådant undantag, då ett 30-tal personer utsattes för en tortyr utöver det vanliga; 5-minuters-intervaller på löparbanan i Tybblelundshallen. 

 

"Jag måste vara på jobbet om 5 minuter". Om den meningen uttrycks går 5 minuter väldigt fort och chansen är överhängande att man inte kommer i tid till jobbet den dagen.

 

"Nu kör vi 5 minutersintervall, följt av 2 minuter vila, innan nästa 5 minuter." Om den meningen uttrycks kan man nästan se hur klockan går baklänges. Med undantag för de 2 minuters vila som swischar iväg snabbare än ljusets hastighet.

 

Men som den självplågare jag tydligen är så njuter jag uppenbarligen av att lida och ser återigen fram emot nästa Tisdag då vi bjuds på ett hittills okänt upplägg. Det enda vi kan vara säkra på är att vi kommer hyperventilera, svettas och längta tills det är över. Innan längtan till nästa Tisdag återkommer...

 

Jag valde att göra ett nytt försök med 24-timmarsfasta. Förra veckan var det lite impulsivt, så förberedelserna var inte optimala, vilket gjorde att jag efter genomförd fasta i min längtan efter mat smaskade i mig pizza, Dr Pepper och mängder av Jaffakakor, och fastan var därmed kanske lite bortkastad. 

Den här gången skulle det inte bli snabbmat efteråt, och dessutom skulle jag planera sista måltiden innan fastan lite bättre, så det inte skulle bli så lång väntan efter träning och jobb innan jag fick äta.

 

Så min plan var att äta senast 17:00 på Tisdagen. Då skulle jag hinna smälta maten innan kvällens träning, och det skulle inte bli så lång väntan på att få äta på Onsdagen.

Första steget i planen gick som det skulle. Jag åt det sista ca 16:40, och såg härmed fram emot ett dygn med vatten.

 

Efter jobbet åkte jag till Gustavsvik för simning. Att jag har problem med simingen i vanliga fall är ju ingen överraskning, men nu kändes det lite sämre. Jag gjorde mer fel och kände aldrig att det gick som jag ville, och efter någon halvtimme gav jag upp.

Det är skönt att träna direkt efter jobbet, men det kanske inte så bra att göra det i slutet av fastan när man är extra trött i huvudet.

 

Angående min tidsplanering så kom missen i protokollet här. Jag hade inte handlat än, så jag var tvungen att ta vägen förbi Maxi och köpa saker att göra mat av, och när klockan nu började närma sig 17:00 insåg jag att min 24-timmarsfasta kommer bli 24 timmar + moms.

 

Framåt 18-tiden fick jag då äntligen sätta mig och äta min efterlängtade mat. Det blev pepparbiff och klyftpotatis. Fortfarande inte det nyttigaste man kan äta, men betydligt bättre än pizza antar jag ;)

 

 

För ett tag sedan köpte jag en frontsnorkel. Ett av alla mina simproblem är ju andningen. Så med snorkel skulle jag kunna ignorera ett problem och koncentrera mig på reda ut resterande frågetecken.

Taren från Team Triniac sa att det tar ett tag att lära sig använda snorkeln. Enligt honom tar det ungefär tre veckor om man simmar tre gånger i veckan. Bl.a skulle man räkna med att få mycket vatten i näsan i början, och det var tydligen i så enkelt som att bara köra igång. 

Med tanke på Tarens bakgrund så förutsatte jag att han har full koll, och därmed blev jag lite mer nervös för att prova snorkeln. Inte nog med att man ser extra dum ut med snorkel; om man dessutom inte kommer kunna använda den ordentligt de första gångerna så ser man antagligen ännu dummare ut. Och det i kombination med mina extraordinärt efterblivna armtag skulle bli ett unikum av dumhet. Det här var definitivt något jag ville prova när det var minimalt med folk i omgivningen. 

 

 

 

På Fredag-mornar brukar det vara ganska lite folk på Gustavsvik, så jag planerade att det skulle bli min snorkel-premiär. Om det mot förmodan inte skulle vara ovanligt mycket folk just den här Fredagen.

 

När jag kom dit på morgonen var det bara tjejen som brukar köra vattenlöpning som befann sig i motionsdelen. Och mindre folk än så kunde det ju knappt bli.

Satte på mig snorkeln, gled iväg som en delfin genom vattnet, tog ett andetag, kände smaken av klor när vattnet fyllde munnen och avsaknaden av syre kom ganska omgående. Hade alltså Taren rätt? Det här kommer ta tid att lära sig?

Jag tänkte igenom vad jag gjort och hur det gått till. Vattnet hade inte kommit in genom näsan, och det hade inte kommit genom att munnen var öppen. Det var genom snorkeln det kom. Och därmed kom jag även på problemet. Jag hade gissningsvis haft huvudet för långt ner. Tro det eller ej, men är toppen av snorkeln under vatten kommer det in vatten istället för luft när man andas... ;)

 

Så jag gjorde ett nytt försök, och tänkte lite mer på min placering av huvudet, och till min stora glädje (och överraskning) kunde jag ta ett andetag. Andades ut genom näsan och tog ett nytt andetag, och det gick hur bra som helst. Inget vatten i näsan och inget vatten som läckte in genom munnen. 

Självklart måste jag ju träna mer på hur jag andas, och försöka få lite lugnare andetag, men jag är ändå oerhört nöjd med att det gick så här lätt att åtminstone komma så långt så att jag kan använda snorkeln. Och inte tog det tre veckor heller, utan snarare några minuter. Äntligen något inom simning som inte blev katastrof för mig ;)

 

Nu när jag inte behövde tänka på andningen på samma sätt kunde jag tänka mer på armarna, och det kändes som att jag börjar få till något som nästan kan vara rätt. Jag blev åtminstone betydligt tröttare i armarna än jag brukar, och det tolkar jag som att jag använder muskler som inte använt så mycket tidigare under mina mindre lyckade försök ;)

 

Jag vaknade till regnet som slog mot fönstret på Lördag morgon. Ett sånt där väder när det skulle vara skönt att ligga i sängen och bara ta det lugnt. Fast Lördag innebär ju parkrun, oavsett väder, så det var bara att trotsa sängens dragningskraft och göra sig klar för lite löpning.

 

Regn i luften och ca 4 grader varmt. Då lockar det inte att cykla till starten, så även den här Lördagen valde jag att springa till start. Mycket lättare att hålla värmen då. 

Efter förra veckans insikt att jag inte kommer klara min vadslagning eller Nyårslöfte angående tiden på parkrun har jag nu lagt ner försöken att springa fort överhuvudtaget, och ser all löpning mer som ett sätt att hålla igång och få lugn träning inför mina nya försök till Våren. På ett sätt är det väldigt skönt att helt sluta tänka på tider, och bara springa och vara social. Den här Lördagen tog parkrun strax över 25 minuter, men inte är jag bitter för det. Jag fick ju träffa trevligt folk och jag fick äta glass efteråt, så vem bryr sig om dåliga tider då? :)

 

För övrigt fick jag i veckan ett sug att cykla Hjälmaren Runt i Sommar. Och vad innebär det? Japp, ett stort behov att investera i en ny cykel. Så nu är det kanske dags att börja hushålla lite med ekonomin fram till Vårens cykelköp. Får se hur det ska gå till. Men tanken är god iallafall.