Micke

 

Vi har varit ganska förskonade, men nu börjar Höst-vädret göra sitt intåg. Den här veckan valde det att göra sig mest påmint de dagar jag cyklade till jobbet. Tack...eller nåt...

 

På Måndagen var planen att köra spinning på kvällen. Jag hade upprepat förra veckans knep att boka in mig redan under helgen, för att därmed inte hitta på massa ursäkter när Måndagkvällen väl kom.

Så på morgonen var jag inställd för spinning på kvällen. Jag såg nästan fram mot det på något märkligt sätt. Därför var det inte det minsta kul att huvudvärk redan runt lunchtid. 

Nåja, huvudvärk har man ju haft förr, det går förhoppningsvis över till kvällen, tänkte jag. 

Det gjorde den inte. Den valde istället att föröka sig och bli starkare ju längre tiden gick. Jag övervägde att avboka spinningen, men levde fortfarande på hoppet att den skulle gå över under cykelturen hem från jobbet, när man kommer ut i friska luften. Frisk luft är alltid bra, sägs det.

 

När jag efter jobbet kom ut i friska luften var den inte bara frisk, utan alldeles löjligt blöt också. Ett regnoväder utöver det vanliga hade valt att göra sitt antåg just när jag skulle cykla hem. Så jag tog på mig regnkläder och cyklade hemåt. Tillsammans med huvudvärken som tydligen hade valt att stanna kvar och bli bofast.

 

Efter att ha kommit hem och huvudvärken inte gjort minsta tecken på att avta fick jag tillslut avboka spinningen och tillbringa kvällen stillasittande och känna mig tjock.

 

På Tisdagen vaknade jag till två saker. Dels väckarklockan, men även en bekant känsla i huvudet. Det var den där huvudvärken som hade valt att ha pyjamasparty och inte gått hem utan istället övernattat i mitt huvud. Det här bådade inte gott. På kvällen hade jag tänkt vara med på intervallträningen i Tybblelundshallen. Men det här huvudet var inte redo att springa. Eller göra ansträngade saker över huvud taget. Blä.

Den här dagen tog jag bilen till jobbet. Jag behöver väl knappast påpeka att det inte kom en enda droppe regn på hela dagen...

 

Efter ett par timmar på jobbet gick jag och köpte en Red Bull, som jag avnjöt. Och vad hände kort efter det? Japp, huvdvärken började avta, och var snart ett minne blott. Red Bull är verkligen svaret på alla problem. Nu öppnades återigen möjligheterna till intevaller på kvällen. Hade jag vetat att det var så enkelt att bota hvudvärk skulle jag ha druckit en Red Bull även dagen innan och kunnat vara med på spinningen.

 

Jag var borta på eftermiddagen och visste inte när jag skulle komma hem, och Lars var handikappad i foten och visste inte om han skulle kunna springa. Vi var därmed inte helt säkra på hur det skulle bli med kvällen intervaller. Det visade sig dock att jag kom hem i hyffsat god tid och ju när jag skulle höra av mig till Lars hörde han av sig till mig och sa att han skulle göra ett försök att vara med trots allt. Så någon timme senare hämtade han upp mig och vi åkte iväg mot Tybblelundshallen. 

 

Vi bor omkring en km ifrån varandra och åker man över Skebäcksbron är det bara 3-4 km till hallen. Fast nu är det bara den där detaljen att vi bor i en stad där man gräver upp gator till höger och vänster och sprärrar av framkomligheten både här och där. Helst påbörjar man nya vägarbeten innan föregående är avklarat. Sammanfattningen blir att istället för att åka den ganska glest trafikerade vägen och vara framme på 7-8 minuter var vi nu tvungna att åka runt stan och där bli stående vid nästan varje trafikljus, eftersom det där med "gröna vågen" är ett okänt begrepp för de som planerar våra vägar.

 

Hur som helst kom vi fram och joggade runt några varv som uppvärmning så vi skulle vara redo när träningen satte igång. Det här var första inomhusträningen för säsongen, och vi var någonstans runt 20-25 stycken som var med.

Efter löpskolning var det dags för intervallerna. Vi skulle först köra 5x2 minuter med 2 minuters vila mellan varje. Efter det hade vi 2 minuters vila innan vi körde 5x1 minut med 1 minuts vila mellan varje. 

Att intervaller är jobbigt är ju allmänt känt. Ingen kör ju intervaller för att det är rogivande. Men de två sista en-minuters-intervallerna var jobbigare än vanligt. Jag hade noll ork och kände mig helt knäckt, och när Johan ropade att tiden var ute var det en befrielse att falla ihop i en hög på golvet och bara självdö en stund.

 

Sen blev det ett par varv nervarvning i lugnt tempo innan vi avslutade med styrka med kroppen som vikt. Alltså armhävningar, plankan och sånt.

En riktigt jobbig kväll. Men jag hoppas att det ger resultat. Jag har fortfarande förhoppningar att klara SUB20 före Therese :)

 

På Onsdagen cyklade jag till jobbet igen, så det var väl ingen som blev överraskad över att regnet öste ner när jag skulle hem...

Förra veckan när jag kom till Gustavsvik på kvällen var det ju kaos, som sedan lugnade ner sig efter 19-tiden. Jag är inte dummare än att jag lär av mina misstag, så den här dagen åkte jag dit senare, och gick in ganska exakt 19:00. 

Det var inte samma extrema kaos som förra veckan, men det var rätt mycket folk. Jag valde att köra lite vanlig pensionärsimning i väntan på att det glesnade ur. Och efter att jag simmat 500 meter hade en stor del försvunnit. Jag vet inte vad som händer där strax efter 19:00, men väldigt många försvinner samtidigt.

 

Jag höll mig fortfarande i motionsdelen. Jag känner mig inte tillräckligt snabb för att hänga i snabbanan, utan får för mig att jag är i vägen för de som vet vad de gör. 

Efter någon kvart hade ännu fler försvunnit, och nu var snabbanan tom så då dök jag över dit istället. Hädanefter kommer min kvällssimning ske omkring 19:15 ungefär, om det är så här lungt den tiden varje vecka.

 

Fredag morgon var det återigen dags för simning. Jag känner forfarande att det går lite framåt. Alltså lite med litet "L". Jag har så oerhört mycket kvar att lära. Men alla framsteg är välkomna. 

Jag kommer fortfarande ihåg den morgonen när Johan sa att det är skönt att simma på morgonen, för man behöver inte tänka, utan bara köra på.

Ha, "inte tänka?". Jo tjena liksom. Jag tror inte att jag tänkte hälften så mycket när jag gjorde högskoleprovet som jag gör när jag simmar.

 

Nu när jag fått hjälp att ha benen i ungefär rätt läge är dags att börja fokusera på andra problem. T.ex att jag faktiskt har två armar. Att jag har två armar är alltså inget problem. Problemet är att jag inte lyckas använda vänster arm på rätt sätt.

Höger arm lyfter jag i  en låg och tjusig (tror jag) båge, ner i vattnet, sträcker fram samtidigt som jag vrider kroppen lite, och drar den i ett simtag tillbaka längs kroppen.

Vänster arm släpar jag lite tafatt i vattnet och glömmer ibland bort att ens försöka ta ett armtag med.

Men som jag försöker övertala mig själv hela tiden; det är bara att öva. Jämfört när jag började simma så är jag fantastisk nu. Jämfört med de som vet vad de gör är jag inte speciellt fantastisk.

 

Lördag morgon bjöd på fantastiskt väder. Med undantag för temperaturen. Blå himmel och lite sol och nästan vindstilla. Jag hade ett sug att sticka ut och cykla istället för att springa parkrun. Men parkrun är ändå parkrun, och det vill man ju inte missa.

Cyklade förbi Titti och hämtade upp henne på vägen, och fick chockerat uppleva att hon inte bara kom till rätt plats som vi kommit överens om, utan dessutom kom i tid. Tittade försiktigt mot himlen, för nu kan antagligen grisar flyga. Såg dock inte till några grisar.

 

Jag hade inte riktigt några förhoppningar om att ta något PB den här dagen, så då kan det vara skönt med lite lugn löpning istället, och jag valde att springa med Titti. 

Titti hatar när jag säger att det är lugn runda att springa i hennes tempo, eftersom hon inte tycker att det är det minsta lungt. Och eftersom hon hatar att jag säger så så innebär det ju självklart att jag säger det betydligt oftare än vad som är nödvändigt. 

Hur som helst valde jag att promenera runt parkrun. Eller springa i Tittis tempo alltså... (fniss :) )

 

Jag måste ändå erkänna att hon gjort riktigt bra framsteg (ja, jag vet inte vad som hänt när jag plötsligt säger snälla saker om henne). 

Det är gällande löpning hon gjort framsteg alltså. Det där med synkronisering är det fortfarande lika illa med, som bilden nedan visar...

 

 

Efter målgång stack jag och Lars iväg på ett par kilometer lulla-runt-löpning innan vi återvände till Titti och gick för att fika.

De övriga ifrågasatte att jag köpte glass trots att Sommaren är slut. Jag ifrågsätter att de dricker kaffe trots att det är äckligt.

 

När jag kom hem hade jag fortarande spring i benen, som den fyraåring jag är. Så efter ytterligare en Red Bull stack jag ut på en runda i det fortfarande fantastiska vädret. Det blev strax över 10 km i lagom tempo och efter det kände jag att jag sprungit färdigt för den här dagen. 

 

Enligt väderfolket (som kanske inte alltid är så pålitliga...) skulle det bli ungefär lika bra väder på Söndagen, så jag satte klockan ganska tidigt för att få möjlighet att utnyttja det.

Efter havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrition och en kall smaskig Red Bull hämtade jag ut min Scott Gravel från garaget, för en cykeltur i solen.

 

 

Jag visste inte riktigt vart jag skulle men åkte mot Fjugesta-hållet. Denna metropol...

Efter ca 4 mil åt jag en banan, och tänkte att min powerbar som låg i sadelväskan sparar jag ett tag till. För övrigt kan jag inte nog berömma min nya jacka jag köpte för ett par veckor sedan. Den är så underbart fantastisk på att reglera temperaturen så jag blir lika överraskad varje gång. Bästa köpet på länge.

 

Efter ytterligare några mil började jag bli hungrig, så när jag passerade ett par bänkar vid sjön efter ca 8 mil tänkte jag att här stannar jag till ett par minuter och äter powerbar, så jag orkar vidare. 

En sak som jag har lärt mig till nästa gång är att temperaturen i sadelväskan är ungefär samma som utanför sadelväskan. Och min smaskiga powerbar var nu en frusen klump. Jag vågade inte bita av en bit, med tanke på att jag jättegärna vill ha kvar mina tänder. Så jag tänkte att jag kan ju bryta av en bit och suga på den tills den bli tuggbar. Det gick inte heller. Den var så frusen att den förblev samma klump trots mina bryt försök. 

Min Red Bull, som jag haft i ryggfickan hade däremot klarat sig från att frysa, och det var den som fick ge mig energi att fortsätta. Red bull kan man lita på.

 

Nu hade jag visserligen bara två mil kvar, så jag klarade mig utan något ätbart, men jag har ändå lärt mig att planera mina medhavda födoprodukter lite bättre till nästa runda. Hade jag inte haft min uppiggande Red Bull hade nog de sista två milen varit riktigt sega.

Strax över 10 mil blev det iallafall till slut. Och efter dusch blev det en hamburgetallrik från Hålet i Väggen, så nu är kaloribalansen återställd. Naaaajs.