mittpannben.blogg.se - Kilsbergen Trailrun, inget parkrun och Judas finns närmare än man trodde

Året var 44 f.kr när ett av historiens största svek inträffade. Det var då Marcus Junius Brutus deltog i mordet på Ceasar. Sedan gick tiden vidare drygt 2000 år innan nästa stora svek inträffade, när Judas förådde Jesus. Efter det har inga stora eller betydade svek inträffat (inte så stora så att de är lika allmänt kända iallafall). Men så en Augustidag 2019 visde det sig att Brutus och Judas bara var toppen på isberget, för där, helt utan förvarning, kom sveket som ingen i sina vildaste fantasier hade räknat med.

Jag trodde att jag kände Lars, och att han var min trogne löparvän. Så chocken är obeskrivlig när man läser följande på Facebook vid en diskusion med Therese angående SUB20 på parkrun:

"Skulle vara kul om du hann före Mikael faktiskt!😉 Kör hårt och lycka till!"

Ceasar blev huggen 23 gånger med dolk. Osäker på vilket som smärtade mest; de 23 huggen eller insikten att Lars håller mer på Therese än på mig.

Men jag är inte bitter... ;)

Måndag är som bekant dagen jag aldrig lyckas få till någon träning. Den här Måndagen var som många andra; trött, både i kropp och i huvudet och träning kändes avlägset. Så efter att jag cyklat hem efter jobbet hamnade jag i fåtöljen. Påmindes dock strax om nyss nämnda svek och kände att något måste jag iallafall göra för att röra på mig och försöka komma i tillräcklig form för att nå SUB20 före Therese, och därmed knäppa Lars på näsan.

Huvudvärken som kommit på eftermiddagen gjorde dessvärre att löpning inte var ett allternativ, så jag cyklade iväg till Gustavsvik. Lite lugn simning är ju iallafall bättre än att sitta i fåtöljen och hänga, tänkte jag.

Fick ihop 1200 meter innan jag valde att gå upp.

När jag ändå var på plats passade jag på att förlänga mitt årskort, så nu har jag ytterligare ett år på mig att traggla, och hoppas på att en dag kunna säga att jag kan simma ordentligt.

De första dagarna den här veckan har bjudit på Sommarväder, vilket innebär både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att jag älskar Sommar och sol och önskar att det alltid vore sånt väder.

Nackdelarna är att det inte är så många sådana dagar, så då vill man ju passa på att utnyttja cabben till fullo, och därmed åker man bil till jobbet istället för att cykla och vardagsmotionen uteblir. Fast nu ser det ut att bli regn, så då kan man börja cykla igen.

Tisdagen var också en trött dag, men jag tvingade ut mig på lite löpning iallafall. Det var ju runt 28 grader och det är ju så underbart att vara ute då. Däremot är jag inte helt kompatibel med träning i värme, så det blev bara 8 kilometer. Men det fick räcka.

På Onsdagen fick jag min parkrun 100-tröja. Den tröja man får när man genomfört 100 parkruns, så nu tillhör jag en minimal skara som har sådan tröja i Sverige. Naaaaajs.

Björn sa att när jag når 400 parkruns ska jag få en Spice Girls-magtröja. Och härmed meddelar jag att jag kommer inte springa mer än 399 parkruns...

Som de flesta andra Fredagar började dagen med simning. Och det gick som vanligt. Varken mer eller mindre. Simning är komplicerat. Eller också är jag blåst.

Den här Lördagen var den andra Lördagen på kort tid som inte innebar parkrun för mig. Istället var det dags för ett av årets mest efterlängtade lopp; Kilsbergen Trailrun. 14 km dödsångest i skogarna runt Ånnaboda.

Som ni ser på inbjudan arrangeras det den första Söndagen i September varje år. Och första Söndagen i September inföll tydligen Lördag den 31 Augusti det här året...

Kom till start i ganska bra tid (efter att ha stressat eftersom jag som vanligt var lite väl optimistisk med tiden innan jag åkte hemifrån). Träffade Jessika på parkeringen, så vi gick och hämtade våra nummerlappar och tröjorna man fick. Jag hade tur och fick den sista i storlek M. Gissar på att M är den vanligaste storleken på löpare. Högen med XXL såg orörd ut...

Som vanligt träffar man massa folk att prata med, så tiden gick ganska snabbt innan det började närma sig start. Så efter lite uppvärmning gick vi mot startområdet.

Banan går ca 2 kilometer på asfalten runt sjön, innan man springer in i skogen. Väl inne i skogen är det svårt att springa om, då det är både smalt och stökigt.

Min plan var att ta rygg på Therese. Vid tidigare lopp har hon haft en förmåga att efter drygt halva sträckan trippa förbi mig med pigga ben och sedan komma i mål ett par minuter före mig. Hon säger att hon tar det lugnt från start och har ork kvar längre.

Så nu skulle jag försöka ta det lika lugnt som henne i början. Det gick ju si så där eftersom hon när starten gick bara försvann. Ta det lugnt? Jo tjena...

Temperaturen var runt 20 grader och molnigt med sol till och från. Och redan efter ett par kilometer kände jag att jag skulle vilja dricka något. Kom på att jag inte hade druckit något sedan min frukost-Red Bull tre timmar tidigare. Det var ju inte så genomtänkt.

Jag som en stund tidigare hade undrat över Jessikas taktik att innan start hälla i sig vatten i en mängd som om vattenransoneringens dagar väntade runt hörnet insåg att jag kanske också skulle ha druckit lite innan start. Men det var så dags nu. Efter ca 8 km skulle vi komma till Suttarboda och där fanns första vätskekontrollen. Jag fick klara mig till dess.

Det här var andra gången jag hade mina Asics Gecko. Förra gången jag hade dem fick jag ett enormt skavsår på höger fot. Jag förutsatte att det var ett gruskorn eller något i strumpan den gången som orsakade det. Nu är jag smärtsamt medveten om att så icke var fallet, för efter 3-4 kilometer började jag känna av skavet på samma ställe, och någon kilometer senare var skavsåret ett faktum. Tänkte kolla vid vätskekontrollen i Suttarboda om de hade ett plåster, men det skulle visa sig att jag då hade fullt upp med att dricka vatten så jag glömde bort det. Jag blev dock smärtsamt påmind strax efteråt, men då kände jag inte för att vända tillbaka.

Jag är verkligen inte bra på terränglöpning. Min stukning 2015 som gjorde att jag inte kunde träna ordentligt på ett år sitter tydligen kvar i bakhuvudet, och jag fegar väldigt mycket när de blir för stökigt. Mitt tempo var därmed inte speciellt högt.

Till slut var vi framme vid Suttarboda och det efterlängtade vattnet. En annan efterlängtad sak är även att man nu får ett par hundra meter grusväg att springa på, utan rötter och stenar.

En bit senare plingade klockan till för 10 km. Det hade tagit nästan en timme för mig och vid det laget hade de snabbaste redan gått i mål. Jag har ungefär samma talang för terränglöpning som jag har för simning...

Jag brukar ofta säga att Kilsbergen Trailrun är det roligaste loppet på hela året. Så kändes det inte just då. Jag var så trött och hade absolut ingen ork kvar. Jag brukar bli trött när jag springer, men det här var värre. Men snart, om knappt 5 kilometer skulle jag få vila, intalade jag själv och joggade vidare. Kommer jag inte i mål får jag ju ingen medalj liksom ;)

Snart var vi inne på stökiga stigar igen och helt oväntat blev jag plötsligt påsprungen av en rot eller sten eller nåt. Resultet blev hur som helst att jag inte längre sprang utan befann mig i liggande position. Och precis som när man halkar omkull på isfläck så är man i det ögonblicket mer orolig över hur man ser ut än hur ont man har. Så jag hoppade upp i något som närmast kan liknas i en burpee, joggade vidare ett tiotal meter innan jag stannade till och rätade ut knät. Det hade trots allt gått rätt bra. Idag känner jag mig lite stel i axeln som jag tog emot med, men det är nog ingen större fara. Passar bra att ha en vilodag idag.

En tjej som sprang strax bakom mig undrade hur det hade gått, och jag tackade för omtanken och sa att det nog inte var så illa.

Efter en stund blev stigen lite mindre stökig och jag kunde höja tempot en aning. Skönt att kunna springa lite efter allt trippande och snavande.

Strax innan man kommer ut på grusvägen som leder fram till slalombacken blev det lite stökigare igen och mitt tempo sjönk lite. Då kom samma tjej ifatt igen, och resten av vägen fram till backen sprang vi och pratade. Hon undrade över min taktik inför backen, och jag sa att jag kommer gå hela. Det skulle hon också. Dessvärre gick hon snabbare än vad jag gjorde, så efter en stund hade jag inte pratkompis längre och jag blev återigen påmind om hur jobbig slalombacken är att ta sig uppför.

Ytterligare en anledning till försöka få upp konditionen; så man kan hålla jämna steg med snygga tjejer som dyker upp i skogen och börjar prata.

När jag senare kom i mål såg jag inte till henne, så jag fick aldrig veta om hon uppnådde sitt tidsmål hon berättade om, men vi får hoppas att hon lyckades.

Det pågår mycket vägarbeten i Örebro. Snart är varenda gata uppgrävd och det är hål här och där. Vart tar allt det som de gräver bort vägen, kanske någon undrar. Jag har svaret. Det läggs på toppen av Storstenshöjden, för den backen hade vuxit med ett antal hundra meter. Det är jag helt övertygad om.

När man väl tagit sig upp ska man ner på andra sidan på ytterligare en stenig och stökig stig, innan man äntligen når en kort grusväg och slutligen är ute på den asfalterade sträckan vid Ånnabodasjön. Äntligen kunde man springa utan att behöva titta ner på fötterna hela tiden. Nu var visserligen orken ganska slut, så just "springa" kanske man inte ska säga att jag gjorde. Men något mellan "lunka" och "jogga". Snabbare än promenad iallafall...

Tittade till på klockan och insåg att om jag tar mig i mål på mindre än 8 minuter skulle jag slå förra årets tid. Jag som hade känt mig så seg hela vägen och tänkt att jag skulle få sämre tid än förra året. Det gav lite mer energi, och jag försökte höja hastigheten lite till. Snart befann jag mig på den efterlängtade målrakan och en titt på klockan bekräftade att om inget oförutsett inträffade de sista 100-150 meterna skulle jag slå förra årets tid.

Publiken var vild och kunde som synes inte släppa mig med blicken...

(foto Ulrica Glinnerås)

Resultatlistan bekräftade att jag mycket riktigt förbättrat mig från förra året. Och en stor förbättring t.o.m. 5 minuter 53 sekunder. Det var jag nöjd med. Sen kom min löpar-nemesis Therese och meddelade att hon hade förbättrat sin tid med omkring 16 minuter. Jag fick iallafall vara nöjd en liten stund...

Att Jimmy förbättrade sin tid med omkring en halvtimme tänker jag inte ens nämna...

Jodå, grattis både Therese och Jimmy. Hur bra som helst. Men vänta bara. En vacker dag är jag ifatt er...

Eftersom det var ganska varmt och Ånnabodasjön ligger bara ett par hundra meter från målgången tänkte jag att man kan ju svalka sig där. Så jag joggade iväg till bilen för att hämta badlakanet. Öppnar bakluckan, ser min kylväska, inser att jag inte orkar ta mig till sjön och en kall energidryck känns betydligt mindre ansträngande. Så jag tar en Rockstar och går tillbaka till målområdet utan att passera sjön.

Jag brukar sällan få träningsvärk från löpning, och det har jag inte idag heller, men jag känner mig lite stel. Antagligen från vurpan, och framförallt känner jag av skavsåret och en tånagel som inte riktigt sitter där den ska. Så jag är glad över att jag valde att avstå från 51-loppet som går idag. När jag skriver det här mullrar dessutom åskan utanför och regnet öser ner. En bra dag att ha vilodag alltså.

För övrigt; Kilsbergen Trailrun är det roligaste loppet på hela året. Förutom just när man springer...

Micke