MENY
Det finns en hel del saker man ser fram emot när helgen kommer. Ledig tid från jobbet är en sak. En annan sak är självklart parkrun. Och sedan ett par månader tillbaka ser jag även fram emot min tjockis-dag, då jag kan äta ungefär vad jag vill utan tanke på konsekvenserna som uppstår när man går från att ha varit nyttig i sex dagar och sedan smäller i sig en hamburgetallrik, ett par bakelser och en ohälsosamt stor mängd energidryck. Plus lite annat.
Jag bruka ha tjockis-dagen på Lördagen. Då kan man ligga och känna sig tjock på Söndagen och sedan må hyfsat bra tills det är dags att jobba på Måndagen.
Även den här veckan var Lördagen ämnad som tjockis-dag. Ett par bakelser, några burkar Frank's, några burkar läskeblask och lite chips blev inhandlat på Fredagen, så att allt skulle vara på plats inför Lördagskvällens slappande. Sedan kom det. Samtalet från Nordkorea. Nordkorea tror inte på demokrati. Nordkorea bestämmer och sedan får man lyssna och anpassa sig. Nordkorea går även under namnet Nicklas.
"Du Delfinen; på söndag blir det löpning, ca en lång stund. Räknar kallt med att du behöver lufta löparpjucksen", läste jag efter att det hade plingat i min inkorg.
Jag hade som sagt planerat tjockis-dag på Lördagen, och då är det inte så optimalt att springa dagen efter. Speciellt inte en lång stund. Jag trodde ju att vi var kvar i västvärlden och sa att det lät trevligt, men att jag inte var helt säker på att kombination tjockis-dag + löpning var så lyckat.
Sjävklart trodde jag ju att Nicklas skulle ha lite överseende med att jag kunde behöva en lugn dag på helgen. Det hade han inte.
"Ska du ha betänketid? Nu kör vi, punkt.", skickade han tillbaka.
Jahapp...
Jag får väl ändå vara tacksam för att jag fick en mjukare inbjudan än vad Lars fick.
"Söndag. 10.30. Löpning. Jag är chef. Frågor på det?" stod det i hans inbjudan.
Så jag fick planera om min planerade tjockis-dag till Söndagen istället. Efter löpningen. Så just nu sitter jag och dricker en Coca Cola Peach. Den är inte så vidare, om någon undrar.
Klockan 10:30 skulle vi alltså träffas vid parkrun-starten, vilket jag och Nicklas gjorde. Ett par minuter efteråt kom Lars, men hans marginelt sena ankomst gjorde inget då jag ändå skulle knyta om skorna och det kan ju ta en stund med de tvåmeters-snören som mina löparskor av någon anledning alltid levereras med.
Så ett par minuter efter 10:30 gav vi oss iväg med sikte på Myrö, tror jag. Vädret var lite grått men temperaturen var perfekt för löpning. Jag kände av något i baksidan av benet redan efter första kilometern, och blev lite orolig hur det här skulle gå, men lyckligtvis gick det över efter ett tag, och resten av löpningen var en njutning.
Vi höll prat-tempo (omkring 5,25/km) och kilometerna bara tickade på.
Min GPS-klocka ger en signal vid varje kilometer, och jag tyckte den durrade väldigt ofta. Där märker man hur lätt det blir att springa när man har trevligt sällskap att prata med hela tiden. Man märker knappt att man springer.
När vi senare kom tillbaka till starten visade min klocka 13,9 km, så jag sprang ett varv bort mot grillplatsen och runt bänkarna för att få ihop 14 jämna kilometer.
Näpp, jag har inget tvångsbeteende...
Det här var en väldigt trevlig start på Söndagen och jag är glad att jag lät mig övertalas att rucka på världsordningen och förflytta tjockis-dagen en dag.
Men nu har jag inte tid att skriva mer. Jag har en bakelse och ett par bukar Rockstar kvar, och tjockis-dagen är snart slut. Jag har ett stressigt liv...
0